Varför har ojämlikheten ökat och varför har väljarna accepterat det?

Göran Therborn är tillbaka. Efter 40 år utomlands återvänder han till ett Sverige som upplevs vara i fritt fall. Hur kunde världens bästa land förfalla på det här sättet? Boken Kapitalet, överheten och alla vi andra är en rasande uppgörelse med den utveckling som han menar innebär återkomsten av 1800-talets klassamhälle. Huvudtesen är att den gynnsamma utveckling mot demokrati och jämlikhet som inleddes med ståndsriksdagens avskaffande 1860 fick ett abrupt slut runt 1980. Sedan dess har det snabbt gått utför. Therborn drar en rak linje från 1800-talets ståndssamhälle till 1980-talets nyliberala motreformation och sammanfattar därmed utvecklingen som en V-formad kurva med sin botten år 1980. Då hade mer än hundra år av demokratisering och socialreformism samverkat för att utjämna de svenska inkomstklyftorna.

En central tidslinje med titeln ”fåväldets nedgång och återuppståndelse” från 1860 till i dag presenteras i bokens figur 10. Den som är något sånär bevandrad i svensk ekonomisk historia kan dock häpnas över att grafens y-axel fått titeln ”Ginikoefficient”, trots att det än så länge saknas data från 1800-talet för att härleda en sådan. Dessutom anges Jesper Roines och Daniel Waldenströms toppinkomster från 1903–2004 som källa, vilka varken täcker 1800-talet eller beskriver Ginikoefficienten. Therborn vill med sin graf förmodligen skissera en allmän utveckling mot fåvälde som han tycker sig se överallt i samhället. Men genom att visa en bestämd kurva med en Ginikoefficient som vi inte kan veta säkert finns, förlorar han i trovärdighet. Varför inte kalla saker vid deras rätta namn i stället?

Nu är det dock synd att börja den här recensionen med att påpeka fel och brister i Therborns datahantering, för i mångt och mycket är det här en tänkvärd bok. Therborn är väl inläst på den senaste forskningen och citerar flitigt nya serier på ojämlikhet som tagits fram. Till exempel lyfter han fram att dagens svenska förmögenhetskoncentration placerar Sverige nära länder som USA och Sydafrika, åtminstone om man räknar hur stor andel av hushållens förmögenheter som ägs av den rikaste 10 procenten (för Sverige är det 78 procent). För våra nordiska grannar är det mellan 63 procent (Norge och Finland) och 69 procent (Danmark). Detta är viktiga fakta som visserligen har lyfts fram av andra forskare, men kanske ändå inte är helt bekanta för en allmän publik.

Därför är det också synd att en del av det viktiga budskapet döljs av ett väl raljant språk. Therborn gör rasande utfall mot vinstjägare och haremspolitik, kallar Jan Björklund för ”major” och en Dagens Industri-skribent beskrivs som ”insiderjournalist” och ”ideologisk systemförsvarare”. Kanske får språket vissa läsare att nicka instämmande, men jag undrar om Therborn med sin stil vinner över dem som ännu inte är lika övertygade.

Dessutom ställer jag mig frågande inför den linjära historieskrivningen fram till 1980. Det finns gott om alternativ till ett sådant scenario. I en nyligen publicerad artikel har Anna Missiaia, Erik Bengtsson, Mats Olsson och Patrick Svensson visat att den svenska förmögenhetsojämlikheten ökade mellan 1750 och 1900, med snabbast ökningstakt runt 1800-talets slut. Ståndssamhällets fall ledde alltså inte till den utjämning av förmögenheter som Therborn skisserar. Lennart Schöns mångåriga forskning i Lund har påpekat att styrkeförhållandet mellan arbete och kapital fluktuerat i 40-åriga cykler under historiens lopp. Genom att studera den så kallade löneandelen av den totala nationalinkomsten har han visat att inkomster tenderat att fördelas till arbetets fördel under perioder då ny teknik rationaliserats, konkurrensen om företagens vinster ökat och sociala system byggts ut. Cykeln vänder nedåt igen vid ekonomiska kriser, då nytt möter gammalt och kriserna förskjuter inkomsterna i riktning mot de kapitalägare som investerat i det nya.

Men trots att Lennart Schöns vågformiga utveckling står i kontrast till Therborns raksträcka så ger utvecklingen den senare rätt på en punkt: sedan 1970-talet har löneandelen minskat till historiskt låga nivåer, i alla fall om man väljer att bortse från kapitalavskrivningarna, vilket visats av Jakob Molinder och Ola Pettersson i Ekonomisk Debatt.

Kanske får språket vissa läsare att nicka instämmande, men jag undrar om Therborn med sin stil vinner över dem som ännu inte är lika övertygade.

Så i mycket har Therborn forskningen på sin sida. Ojämlikheten har ökat sedan 1980. Det är ett budskap som tål att upprepas. Men medan många ojämlikhetforskare lyft fram att ökande klyftor är en del i en internationell trend, där länder trots relativt olika politiska reformer och system kan känna igen någon variant av den V-formade kurvan under 1900-talets gång, lyser de jämförande perspektiven med sin frånvaro i Therborns bok. Detta ensidiga fokus på Sverige kan tyckas förvånande, eftersom Therborn faktiskt tillbringat de senast 40 åren utomlands. Man ställer sig frågan om det finns några exempel på industrialiserade länder som undgått den beskrivna utvecklingen sedan 1980. Och medan den internationella debatten tvekar mellan hur stor del av ojämlikhetsökningen som beror på en allmän globalisering eller teknikutveckling som ensidigt gynnat de högutbildade och hur mycket som bör tillskrivas ekonomisk politik, tvekar inte Therborn en sekund inför orsaksförloppet.

Bovarna i dramat är den nya spekulativa finanskapitalismen i kombination med naiva socialdemokratiska ledare. Tillsammans har de genomfört reformer som bidragit inte bara till ökande inkomstklyftor och fallande skolresultat, utan också till att Sverige i dag jämfört med andra kapitalistiska länder har högre förmögenhetskoncentration, mer ojämlik inkomstfördelning och sämre skolresultat.

Här måste jag åter vända mig mot den tendentiösa beskrivningen – det är trots allt skillnad på nivå och förändring, och även om det råder en allmän konsensus om att inkomstklyftorna ökat sedan 1980, ligger Sveriges Ginikoefficient i dag fortfarande under många andra OECD-länders. Men trenderna ger Therborn rätt igen. Medan den ökande inkomstklyftan i USA till exempel tillskrivits ökande löneskillnader, är den i Sverige främst driven av kapitalinkomsternas utveckling. Och det är de allra rikaste som har fått det bättre; den rikaste procenten har nämligen fyrfaldigat sin andel av den totala inkomsten sedan 1904. Däremot har Jesper Roine och Daniel Waldenström visat att skillnaderna mellan de rikaste löntagarna och resten av befolkningen legat relativt konstant. Så det faktum att klyftorna ökat mer dramatiskt i Sverige än i andra länder (om än från en exceptionellt låg nivå) och att det är kapitalets koncentration och utvecklingen av inkomsterna hos den allra rikaste procenten som är centrala, skulle ju faktiskt kunna peka på att Sverige varit exceptionellt och att det inte bara går att skylla på allmänna globala trender.

I bokens andra kapitel underbygger Therborn sin argumentation med att gå igenom allt som enligt honom gått fel i Sverige sedan 1980-talet. Han beskriver en utveckling på tre huvudsakliga plan. Den första handlar om industrikapitalismens slut. I takt med att Sveriges industrisektor stagnerat som tillväxtmotor har även arbetarrörelsen försvagats. I samma veva innebar ny teknik inom information och kommunikation utökade möjligheter för kapitalets rörlighet. Resultatet blev en ekonomi baserad på valutahandel, värdepapper och spekulation samt att de rikaste kunde undandra sina inkomster från skatt. Men det räcker inte med ekonomiskhistoriska förklaringar; trots allt har de drabbat alla gamla industriländer lika. Det andra planet rör den specifikt svenska utvecklingen och särskilt då de socialdemokratiska regeringar som under perioden 1982–1991 enligt Therborn öppnade slussarna för finanskapitalet. 1980-talets politiska nyckelbeslut var avregleringen av kreditmarknaden (inte devalveringarna) samt privatiseringen av offentliga tjänster och idén om valfrihet.

Problemet är dock att alla dessa försämringar tillkommit i ett demokratiskt styrelseskick med väljarnas goda minne. Hur kunde folk vara så dumma? Här får Therborn problem med förklaringsmodellen. Han tvingas dra till med ett tredje plan – ”ett ideologiskt hegemoniskifte” i kombination med ett statligt propagerande för borgerligt klassmedvetande. Debatten om ”valfrihet” missade helt klart att det kunde finnas ett pris för att förvandla medborgare till konsumenter inom allt från sjukvård och äldreomsorg till elbolag och tågförbindelser. Men Therborn förklarar egentligen aldrig varför 1980-talets svenska ideologi gjorde en så kraftig högergir. Varför bröt socialdemokratin med 1970-talsradikalismen? Varför skaldade Kjell-Olof Feldt egentligen sina berömda rader om löntagarfonderna? Dessa frågor lämnas helt obesvarade.

I Therborns värld handlade socialdemokratin unisont och obevekligt fel, på ett sätt som nästan förutsätter någon sorts ond konspiration. Frågan om 1980-talets uppgörelser med de brott som begåtts i kommunismens namn tas inte upp som en tänkbar förklaring till den ”nyliberala motreformationen”. I stället är förklaringen att den regerande socialdemokratin inte gjorde motstånd mot den nya ekonomin.

Bokens kapitel 3 och 4 är beskrivningar av det svenska klassamhället med en hel del intressanta data om kapitalmaktens struktur och löntagarnas kollektiva klassresurser. Men det är främst i bokens femte kapitel som det bränner till. Här blickar Therborn framåt för att identifiera framtidens proteströrelse. Främst definierar han tre grupper som skulle kunna formera ett motstånd: prekariatet, proletariatet och professionerna. Den förstnämnda är utspridd och saknar ännu den organisation som varit den historiska arbetarrörelsens främsta maktresurs. Men i väntan på att nästa tillfälliga jobb ska presenteras på mobildisplayen, skulle kanske ett nytt radikalt uppror kunna växa fram hos prekariatet. Therborn jämför med den radikala upproriskheten i medelhavsområdet eller de svenska potatisupproren 1917.

Proletariatet, som trots fallande facklig organisationsgrad fortfarande har starka maktresurser, ger Therborn inte mycket för. Sedan Stig Malms gräl med kanslihushögern har facket inte gjort något större motstånd mot kapitalismen, menar han. Så återstår då professionerna: lärare, läkare, sjuksköterskor: högutbildad personal inom den mänskliga sektorn som alla kunnat se sina positioner försämras i takt med att den offentliga sektorn förvandlats till experimentlåda för företagsekonomisk managementteori. Här utspelas enligt Therborn den nya motsättningen mellan kapitalets krav på lönsamhet och effektivitet och den mellan arbete, skapande och omsorg. Att den förestående teknikutvecklingen dessutom hotar att göra även de mer humanistiska yrkena utbytbara och ersatta av robotar, spär på konflikten mellan arbete och kapital. Hur den här sociala motsättningen ska lösas, ger Therborn inget svar på.

Proletariatet, som trots fallande facklig organisationsgrad fortfarande har starka maktresurser, ger Therborn inte mycket för. Sedan Stig Malms gräl med kanslihushögern har facket inte gjort något större motstånd mot kapitalismen, menar han.

Sammantaget kan man säga att svar och goda exempel lyser med sin frånvaro i Therborns bok. Man får intrycket att en återgång till det Sverige som var på 1970-talet vore den föredragna lösningen. Men hur vi i så fall tar oss tillbaka dit diskuteras aldrig. Boken är skriven som ett rop på uppvaknande och medvetengörande inför den senaste tidens utveckling. Kanske kan det vara som Daniel Suhonen skriver i sitt förord, att vi som bott i Sverige under alla dessa år gradvis blivit som uppkokade grodor, oförmögna att hoppa ur dagens skållheta vatten.

En alternativ förklaring kan basera sig på följande: Sverige har sedan 1980 upplevt en utveckling av globalisering och teknikutveckling som ökat vinsterna. Det har funnits mer kapital att fördela, dock på ett orättvist sätt. Vissa grupper (läs kapitalägare och entreprenörer) har lyckats bli rejält förmögna och många grupper fått det något bättre. Samtidigt står andra kvar och stampar. Främst handlar det om att bidragssystemen inte indexerats upp på samma sätt som den övriga löneutvecklingen. De som står utanför arbetsmarknaden har betalat priset. Men den svenska utvecklingen skiljer sig trots allt från den amerikanska eller sydeuropeiska reallönestagnationen. Medan vi på andra håll i världen sett en eskalerande proteströrelse mot den ökande ojämlikheten lyser revolutionen med sin frånvaro i Sverige. Kanske kan det vara så att många medborgare i Sverige fått det litet bättre och att de som lämnats kvar i utvecklingen saknar resurser att protestera?

Publicerad i Respons 2019-1