Vem i hela världen kan man lita på?

Källkritik är den metod som definierar historiker. Den används också utanför ämnet och lärs ut i skolan och förutsätter en textnära läsning. Men hur gör vi när vi vill skriva världshistoria och måste förlita oss på texter och data från andra? Det är denna fråga som diskuteras i Methods in World History. Trots författarnas olika inriktningar – världshistoria, makrohistoria, globalhistoria och till och med Superhistory – finns det en gemensam ambition att skriva om stora övergripande frågor och strukturer för att förstå vad som är viktigt för mänskligheten världen över. Resultaten är grundläggande för utvecklingen av de stora teorier som ligger till grund för hur vi löser dagens problem.

Det är ingen klassisk metodbok som ger detaljerade instruktioner om hur vi ska gå till väga. Författarna till Methods in World History tar sig an två uppgifter. Den ena handlar om hur vi kan skriva världshistoria genom att använda andras forskning, den andra om hur vi kan testa teorier och slutsatser som är resultatet av stora historiska teser. Exemplen är hämtade från arkeologi, ekonomisk historia, miljöhistoria, rättshistoria och kulturgeografi och det är källkritik, komparationer och tvärvetenskapligt samarbete som lyfts fram som lösningar. Det är intressant och intellektuellt stimulerande läsning och det är en välbehövlig diskussion, som knappast går att hitta i böcker om världshistoria.

Även om redaktörerna inledningsvis för en diskussion om globalisering och om vågor av globalisering som har inträffat under olika historiska perioder, finns det ingen tydlig definition av vad som menas med globalhistoria och världshistoria. En del av bidragen handlar om försök att syntetisera händelser till en världshistoria. Andra använder sig av begreppet globalhistoria, som till exempel Rikard Warlenius, där utbyten och kontakter mellan olika delar av världen står i fokus, förvisso för att testa hypoteser och teorier som har utvecklats inom klassiska världshistoriska synteser. Vissa av författarna är explicita med att världshistoria inte behöver omfatta alla regioner i världen, men att urvalet måste göras på ett klokt sätt och vara relevant för undersökningens syfte. För mig finns det en skillnad mellan dessa två begrepp. Globalhistoria har sin utgångspunkt i sammanflätningar och utbyte av idéer, människor och varor. Världshistoria eller makrohistoria utgörs av undersökningar som omfattar jämförelser mellan stora delar, länder eller imperier av världen och i många fall är det för att hitta förklaringar till en specifik utveckling.

Ett bidrag sticker ut, det är världs- och miljöhistorikern John McNeills plädering för Superhistory. Till skillnad från Big History, där människans historia sätts in i jordens historia som en del av solsystemet, galaxer och universum, innebär Superhistory en metodologisk revolution som historiker inte är rustade för. Det är samma ämne som inom världshistoria, men metoden består i samarbete mellan historiker och naturvetare som öppnar upp geologiska och biologiska arkiv. Lätt raljerande skriver McNeill att textbaserad historia kommer att tillhöra det förflutna och att historiker inte kommer kunna påverka vår samtids viktigaste debatter. Å ena sidan är det säkert som McNeill skriver. Det är en lång väg att gå och enbart ett fåtal historiker kommer klara av att syssla med Superhistory. Å andra sidan är det just vad arkeologer har gjort under en mycket lång tid. Frågan om hur vi kritiskt kan hantera andra forskares resultat och sammanställningar av material utgör kärnan i metodfrågorna i denna bok och denna fråga ger McNeill inget tydligt svar på.

Forskningens infrastruktur liksom de perspektiv och frågor vi ställer påverkas av samtiden och kommer alltid påverka resultaten. Vi bör göra allt för att minimera denna påverkan, men vi kommer sannolikt aldrig kunna neutralisera den.

Världs- eller globalhistoria är beroende av andras bearbetningar av primärkällor, av texter och data. Innan vi kan använda dessa behöver vi tillämpa källkritik för att pröva materialets bärighet. Janken Myrdal argumenterar för att behandla andra författare och deras arbeten som källmaterial. Och han ger konkreta instruktioner för hur vi bör göra. Egna arkivstudier inom området öppnar för möjliga stickprov. Dessa erfarenheter ger också kunskap om hur mycket bärighet ett material kan ha. Myrdal är tydlig med att det inte räcker med en indikator för att se om materialet är tillförlitligt, utan det krävs fler. Synteser måste bygga på äldre studier. Ju nyare studier syntesen bygger på, desto mera sannolikt är det att den kan fånga de senaste trenderna inom forskningen.

Att värdera sekundärlitteraturens bärighet kräver också att vi analyserar den politiska kontext som påverkar en forskningsmiljö. Arkeologen Eva Myrdals diskussion om skillnaden mellan arkeologiska utgrävningar och vad de kan säga om järnproduktionen och i slutändan markanvändning i Sverige och Sri Lanka, liksom kulturgeografen Mats Widgrens diskussionen om reproduktion av myter inom agrarhistoria, visar på detta behov. Forskningens infrastruktur liksom de perspektiv och frågor vi ställer påverkas av samtiden och kommer alltid att påverka resultaten. Vi bör göra allt för att minimera denna påverkan, men vi kommer sannolikt aldrig kunna neutralisera den. Den enda lösningen är att göra kontexten synlig och resonera kring påverkan. Till exempel har arkeologiska undersökningar av järnproduktionen i Sverige kunnat lyfta in vanliga människors liv, medan liknande studier i Sri Lanka i stället har bidragit till att skriva elitens historia. Detta kan förklaras med skillnaden mellan vilka som gjorde utgrävningarna, i vilket syfte och vid vilken tidpunkt utgrävningarna genomfördes. Uppenbarligen har arkeologerna ställt helt olika frågor, trots liknande fynd.

Widgren påminner oss om att bristen på empiriska studier ofta kan leda till reproduktion av myter, av vilka en rör frågan om utnyttjade odlingsmarker. Det har länge påståtts att marken ska ha varit orörd fram till att både den afrikanska befolkningen och kolonisatörerna anlände samtidigt i Sydafrika. Trots att forskning har visat att landet hade varit bebott av den afrikanska befolkningen långt före kolonisatörernas ankomst, reproduceras myten som skapades under apartheid genom att forskare oreflekterat hänvisar till andras sammanfattningar. Vi behöver undersöka de maktförhållanden som strukturerade forskningen i specifika historiska kontexter. Detta gäller inte minst koloniala och postkoloniala sammanhang. Detta är också en påminnelse om att vi kontinuerligt behöver synliggöra och dokumentera de maktstrukturer och förutsättningar som påverkar vår egen forskning.

Världshistoria och globalhistoria är i stor utsträckning beroende av komparationer. Samtidigt är komparationer beroende av resultat från världs- och globalhistoriska studier. Problemet med komparationer är konstruktionen av enheter. De måste skapas i relation till undersökningens syfte, men samtidigt kan just den konstruktionen bidra till att förstrukturera resultaten. Att välja ut undersökningsobjekt och välja bort andra kräver att vi har en översikt över vad som finns och vad som inte finns, liksom kvaliteten på befintlig forskning. Här blir synteser viktiga för att kunna bedöma enheternas relevans, samtidigt som det ställer krav på att regelbundet testa om synteserna verkligen håller. Jämförelser koncentrerar sig ofta på formella institutioner och strukturer som i Arne Jarricks och Maria Wallenberg Bondessons bidrag om lagstiftningsprocesser i valda regioner, helt enkelt för att det utgör avgränsbara jämförelseenheter. Författarna funderar på ett klokt och inspirerande sätt kring urvalsprocessen och konsekvenserna för resultaten.

De visar att komparationer kan vara bra hjälp på vägen, men kräver just analyser av de olika kontexterna. Med ett tydligt uttalat syfte för komparationen är det också möjligt att föra en diskussion om på vilket sätt undersökningsobjekt som utgör problem för jämförelsen ändå kan bidra till resultaten. Historiker är väl rustade att reflektera över problem genom möjligheten att beskriva dessa i text. Utmaningen att hantera material i tid och rum som inte motsvarar idealet för jämförbara enheter kommer alltid att finnas för historiker, liksom för alla som arbetar med sammanställningar på global nivå. Men genom att analysera i vilket syfte och i vilket sammanhang informationen uppstod finns det en möjlighet att resonera kring sannolikheten för resultatens bärighet.

Trots dessa reflektioner saknar jag en diskussion om betydelsen av möten och samarbete mellan forskare från hela eller stora delar av världen. Under de senaste åren har bland annat International Institut of Social History i Amsterdam, men också Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm, genomfört en rad stora kollektiva forskningsprojekt om till exempel barnarbete, textil-, hushålls- och hamnarbetarnas samt konsumentkooperationens globala historia. Dessa projekt har handlat om ämnen som är relevanta i större delen av världen och som det finns grundforskning om. Till en början kartläggs befintlig forskning genom enkäter som har skickats ut eller med hjälp av workshops. Ansatsen har fördelen att den skapar en dialog mellan involverade forskare, att de som kan språken bidrar med information om primärkällor och kan leverera en analys av forskningen och dess förutsättningar. Det kräver fortfarande samma källkritiska tillvägagångssätt, men frågetecken och feltolkningar blir lätt synliga i en dialog och kan redas ut mycket enklare.

I bidragen nämns utgivning av källor och översättningar av källor, men hur vi ska hantera bristande språkkunskaper eller hur översättningar av en rad olika skäl kan vara felkällor diskuteras inte. Och den diskussionen måste vi ta.

Rikard Warlenius och Rodney Edvinson går steget längre och utvecklar metoder för att kunna analysera det som vid ett första ögonkast verkar icke jämförbart. Båda ställer frågor som visar på världshistoriens aktualitet för beslutsfattarna i dag. Warlenius, inspirerad av Alf Hornborgs forskning, ställer upp en formel för att kunna beräkna både hur mycket landyta och arbetstid som krävs för att tillverka/odla en vara, för att sedan kunna diskutera Kinas och Europas ställning i världen under 1700-talet. Om det är exakt denna formel eller en variant av den är inte det avgörande, utan det är idén som ligger bakom, som är värdefull för beslutsfattare när till exempel pappersmasseindustrin flyttar från Norden till Brasilien, där miljökrav och lönenivåer är helt andra. Edvinsons bidrag om olika sätt att beräkna produktion och konsumtion i olika delar av världen är ett viktigt bidrag till den historiska forskningen, men är också betydelsefullt för internationella organisationer som använder sig just av BNP som ett underlag för olika politiska beslut. Edvinsson historiserar materialet, förklarar de olika ursprungliga syftena, analyserar datasamlingens utveckling och resonerar om en rad alternativa beräkningssätt.

Det är viktiga metodfrågor som diskuteras i Methods in World History, nog så viktiga för studenter i historia som använder sig av sekundärlitteratur i sina B-uppsatser. Jag hade önskat en något mer omfattande inledning. Författarnas egna utgångspunkter och förhållande till världs- och globalhistoria borde ha förtydligats. Vilken typ av världshistoria väljer vi att skriva med våra metodval? Jag hade velat veta något om förhållandet till globalhistoria, till sambanden mellan liknande utvecklingar världen över. Nära förknippat med detta är också frågan om att undersöka betydelsen av kultur som bärare för kontakter.

Vi behöver onekligen forskning och metoder för forskning om kontinuitet och förändringar i de strukturer som påverkar stora delar av världen. Historisk forskning på denna nivå kan innebära att vi riskerar att tappa bort individer. Metoderna som diskuteras i Methods in World History bidrar inte till att lyfta in dem. Men det finns goda exempel på forskare som har klarat av att både skriva om stora strukturer och förändringar och samtidigt ge människor en röst, som till exempel Dirk Hoerder i Cultures in Contact (2002).

Världshistorisk forskning riskerar att bli ifrågasatt genom resultat från empiriska studier på lokal, nationell och regional nivå. Men så länge forskningen om världens historia klarar av att förhålla sig ödmjuk till variationer i olika delar av världen bidrar den till spännande diskussioner.

Methods in World History är inte en traditionell metodbok, men inte desto mindre är det ett viktigt bidrag till en välbehövlig diskussion om metod. Budskapet källkritik äger går fram klart och tydligt.

Publicerad i Respons 2017-3