Vetenskaplig Fyndjakt i Kina

Från Uppsalas studentliv till mötesrum i Peking, från fast i polarisen till på häst genom Kinas stäppland, från tiotals miljoner år gamla mollusker till brinnande världskrig – Jan Romgards bok visar hur vetenskaplig forskning kopplar ihop det stora och det lilla, och vår äldsta historia med nutiden. Polarforskaren som strandade i Kina utforskar svensk-kinesiska vetenskapliga samarbeten under 1900-talets första decennier. Författaren har den ovanliga målsättningen att kombinera sinologi med svensk och kinesisk vetenskapshistoria och att förmedla detta på ett läsbart sätt. Romgard lyckas till största del nå dit.

1913 tog svenska forskare initiativ till en nationell geologisk undersökning i Kina. Chefen för Sveriges Geologiska Undersökning, Johan Gunnar Andersson, blev anställd som rådgivare, arbetade med forskare som Ding Wenjiang och, så småningom, Weng Wenhao. Tre år senare upprättas en kinesisk geologisk undersökning. Svenskarna tillhandahöll både expertis och instrument som Kina saknade och undersökningen utvecklades till ett brett vetenskapligt samarbete mellan Sverige och Kina, som under de följande årtiondena bland annat ledde till arkeologiska expeditioner i nordvästra Kina och omfattande fyndinsamlingar. Tillsammans kartlade de centrala kolfyndigheter, men framför allt förändrade de i grunden kunskapen om Kinas äldre historia, geologi, naturhistoria och paleontologi. De utforskade Yangshaokulturen och gjorde de första fynden av det som skulle kallas Pekingmänniskan. Det är djupt sympatiskt att Romgard väntar till efterordet med att utvärdera de vetenskapliga resonemangen: det centrala är hur studierna organiserades, genomfördes och tolkades – inte hur rätt eller fel de hade i sina analyser. Det här är inte främst en bok om människans tidigaste historia eller Kinas geologiska resurser, utan om de forskare som försökte kartlägga dem.

Man känner forskarnas sorg och oro när en hel skeppslast med fynd går under i en storm 1919.

Eftersom samarbetet kombinerade mänskliga och geologiska, forntida och samtida lämningar, blir även boken med nödvändighet bred i sitt anslag, och illustrerar hur självklart tvärvetenskapliga deras metoder var. I samma inkluderande anda beskriver Romgard inte bara de svenska och kinesiska forskarnas slutsatser, utan även mödosamma resor, transportproblem och analyser av fynden, för att inte tala om ändlösa brevväxlingar om finansiering och vetenskapliga rättigheter. Man känner forskarnas sorg och oro när en hel skeppslast med fynd går under i en storm 1919. Det är imponerande hur spännande han gör förhandlandet om pengar och logistiska utmaningar. När en tand som klassificeras som ”Homo sp?”, först fem år efter att den hittats, presenteras som bevis för Pekingmänniskans upptäckt, blir det närmast rafflande.

Romgard väver smidigt in hur historiska skeenden påverkade den lilla grupp som passionerat letade i forntiden under en tid då kinesiska politiker och vetenskapsmän blickade framåt. Här visas band till en mängd politiska, vetenskapliga (och övervägande manliga) nätverk. Boken visar övertygande de nära banden mellan expeditioner till polerna och till Kina, såväl i termer av hur expeditionerna organiserades, hur de finansierades, vilka som var inblandade, som de vetenskapliga problem de ville utforska. Det blir än mer fascinerande när han visar de nätverk som aktiverades: här debatteras med Liang Qichao och handelsminister Zhang Jian, här engagerar finansieringen av Kinas äldsta historia aktörer som Nils Edén, Hjalmar Branting, Ivar Krueger och kronprins Gustaf Adolf. Romgard påminner löpande läsaren om den kinesiska kontexten, från statskuppen 1917 till andra sino-japanska kriget, men det görs med humor och utan att det blir tungrott, som när han citerar hur den kinesiska studenten Zhou Zanheng avråder från en expedition till Jiangxiprovinsen eftersom ”det är ett litet problem med inbördeskrig [där] för ögonblicket”.

Romgard växlar mellan högt och lågt, brev från Sven Hedin och förhandlingar med Lufthansa varvas med beskrivningar av privatbostäder och rapporter från krigsutbrott. Denna blandning visar hur forskning var och förblir såväl storpolitik som en privatsak: Johan Gunnar Andersson är ensam på julafton, har äktenskapliga problem, och går in i en depression efter utdragna konflikter om finansieringen av arbetet i Kina. Här måste det betonas hur skickligt Romgard balanserar svenska och kinesiska brev och skrivelser; de kinesiska forskarna tecknas med samma penna som de svenska.

De många och väl valda citaten gör det levande och för oss nära aktörerna – kanske för nära. Däremot är diskussionen om vetenskapsmannen som persona alltför begränsad. Då Romgard belyser spännande kopplingar mellan polarforskningen och fältstudier i Kina, hade det legat nära till hands att dra nytta av den forskning som finns om det tidiga 1900-talets äventyrare, forskare och nationalistiska maskulinitetsprojekt. För visst är det spännande när det beskrivs hur Andersson och hans kollegor sitter fast i nio och en halv månader på Antarktis och visst är det roligt när de blandar konserveringssprit och vatten till en ”arktisk nubbe”, men när Andersson senare desinficerar ett sår i sitt eget lår genom att bränna det med laddstången på ett mausergevär närmar vi oss en grabbig hjälteberättelse. Det som skulle bryta upp denna bild, som Anderssons hörselskada och hur det kan ha påverkat hans sociala relationer, nämns på de allra sista sidorna.

Det hade varit spännande att närmare följa pressens roll, som återkommer boken igenom, från det faktum att Andersson ses som en lämplig utsänd till Kina inte bara utifrån sin vetenskapliga kompetens, utan också för den publicitet han hade fått som polarforskare. Eftersom Romgard använder pressmaterial, men också diskuterar det tryck att publicera som det svensk-kinesiska forskarlaget upplever, hade sambandet mellan publicitet, maskulinitet och forskning kunnat diskuteras mer.

Andersson verkar ha sett sig verka för den ”rena” vetenskapen, och det är inte en bild som Romgard i någon större mån utmanar. Snarare verkar han, då han säger att polarforskarna hade ”firats som hjältar i varje hamn de besökt”, eller då han kallar Sverige ”det fredliga lilla vetenskapslandet i norr”, hålla med. Att forskningsprojekten uttrycktes i nationalistiska termer, med slagord som ”Kina åt kineserna” eller att en svensk geologisk undersökning i Kina skulle ”höja oss öfver de andra makterna”, ser Romgard främst som ett medel för de svenska forskarna för att få pengar och utnyttja de möjligheter till fältstudier som Kina utgjorde. För Kina, argumenterar han, var samarbetet ett led i strävan att modernisera och stärka nationen. Romgard förklarar väl hur politiska omvälvningar i världen och Kina påverkar vetenskapen, men inflytandet åt andra hållet, hur vetenskapen var politisk, hade kunnat utforskas mer.

Trots vetenskapligt samarbete sedan 1880 och trots att Ding Wenjian studerat i Tokyo, framställs Japan ofta som ett hot och ett mörkt moln vid horisonten.

Det svensk-kinesiska samarbetet beskrivs dock inte som en bubbla, utan placeras mitt i en internationell och kolonial dragkamp, där snart nog varje imperium med ambitioner konkurrerade i Kina, om kinesiska resurser, och – som Romgard förtjänstfullt visar – om själva den kinesiska forntiden. Man kan dock fundera på om svenskarna skulle fått samma framträdande roll i en jämförelse av fler internationella vetenskapliga kontakter. Bilden av Sverige är påfallande positiv. Romgard beskriver målande Anderssons frustration över att det, efter decennier av samarbete, uppstod en oro från kinesisk sida över att samlingar lämnade landet och kring hur pengarna i projektet användes.

Men oron ses inte som befogad. Snarare betonas hur Andersson avsatt pengar från sin egen lön till projektens gemensamma fond. Andersson såg andra arkeologer som Roy Chapman Andrews som ett hot mot den kinesiska arkeologin, men var det egentligen främst ett hot mot det svensk-kinesiska samarbetet? Romgard beskriver på ett fascinerande vis hur Andersson själv inser hur hans utgrävningar inspirerar till rovgrävningar, förstörelse av gravar, och hur hans vetenskapliga korrespondens leder till en kapplöpning in i det inre Kina. De svenska anspråken framställs dock som litet annorlunda än de imperialistiska makternas. Speciellt stark blir kontrasten till Japan. Trots vetenskapligt samarbete sedan 1880 och trots att Ding Wenjian studerat i Tokyo, framställs Japan ofta som ett hot och ett mörkt moln vid horisonten.

Kapitlen är påfallande korta, ofta bara ett par sidor, vilket gör läsningen ledig, men uppstyckad och det underlättar inte navigerandet av alla namn. Detaljrikedomen gör tidvis fokus otydligt. Behöver läsaren verkligen veta att Erik Nyström, professor i Taiyuan, startade ett fotbollslag där, att eldaren på kanslikontoret blev vaktmästare i Nanjing tjugo år senare eller följa en spionhistoria i Anderssons liv när han kom hem till Sverige? Kanske är det en effekt av hur mycket material Romgard har samlat; boken bygger på hans forskning för avhandlingen Embracing Science: Sino-Swedish Collaborations in the Field Sciences, 1902–1935, som 2013 lades fram vid Stockholms universitet. Manuset hade kunnat vässas för att ge utrymme till allt det som är både livfullt och spännande.

Om den svensk-kinesiska forskningsgruppen sägs att ”de verkade på sätt och vis både i nutiden, och i en helt annan tideräkning.” Romgard menar forntiden och nittonhundratalet, men kombinerar själv fler facetter än så. Han låter aktörerna vara vetenskapsmän, hjältar och äventyrare, han kopplar in debatter om tradition och modernitet, ekonomiska bekymmer och militära konflikter. I det stora hela lyckas Romgard med något så ovanligt som en läsvärd biografi över en viss punkt i den moderna vetenskapens utveckling.

Publicerad i Respons 2018-6