Vill förankra abstrakt vetenskap i levd erfarenhet

Den populärvetenskapliga litteraturen är full av bildspråk: ”den elektromagnetiska kraften är som ett gummiband”, ”universum är som en jäsande bulldeg”, ”rumtidens krökning är som en sviktande studsmatta under ett bowlingklot”. Det är snillrika metaforer, enkla och begripliga, men till dem alla måste samma reservation fogas: ”Fast inte riktigt.” Vad de allihop syftar till är nämligen att göra det omöjliga: Att klä någonting som överskrider den vardagliga erfarenheten i vardagligt språk. Om bilden inte vore förenklad, vore den inte heller begriplig. 

Ändå är dessa liknelser troligen så nära vi kan komma sanningen utan att hänfalla åt matematiska ekvationer och teknisk terminologi. I synnerhet gäller detta kvantfysiken, i vilken till och med så grundläggande språkliga begrepp som egenskap, avstånd och existens förlorar sin konventionella mening. Niels Bohr, en av teorins pionjärer under det tidiga 1900-tal då den växte fram, brukade påminna om att det vardagliga språket inom detta område kan nyttjas på sin höjd som inom diktkonsten – och att den som ville tala om den nya fysiken, skulle behöva använda orden som en målare använder duk och pensel. 

Det är en uppmaning som Julia Ravanis – civilingenjör, idéhistoriker och doktorand i teknikhistoria – tycks ha tagit till sitt hjärta. I debuten Skönheten i kaos upprättar hon en parallell mellan den moderna fysikens svårgripbara rön å ena sidan och det mänskliga känslolivet å den andra. Att kvantmekanik och relativitetsteori är kontraintuitiva på ett logiskt-rationellt plan innebär nämligen inte, menar författaren, att de är främmande för den mänskliga förståelsen. Tvärtom är de välbekanta, faktiskt nästan kusligt välbekanta, men inte i relation till den yttre erfarenheten, utan till den inre. Att saker kan finnas och inte finnas på samma gång, att det finns närhet som är oberoende av avstånd och att tidens gång beror av hur den tillbringas är möjligen svårt att greppa med tanken, men för känslan är det en fullständigt självklar beskrivning av hur världen är. 

På ett språkligt plan är analogi både förförisk och i viss mån bärkraftig – jag har själv som författare gjort bruk av den i skönlitterära sammanhang. Men i en bok som bäst låter sig artbestämmas som populärvetenskap, om än med ett poetiskt anslag, måste frågan kanske bli: I vilken mån förmedlar den insikt om fysiken till den som tidigare saknar sådan? Vad fogar den för nytt till bokens redan pedagogiskt välavvägda små introduktioner till sådant som relativitetsteori, kvantmekanik, mörk materia och svarta hål?

De metaforiska kopplingar mellan fysiken och den vardagliga erfarenheten som Ravanis upprättar är många: det kvantmekaniska mätproblemet är som när en part i en relation ifrågasätter förhållandets status, våg-partikeldualiteten svarar mot att en människa har många olika egenskaper som manifesteras på olika sätt i skilda sammanhang, vågfunktionens kollaps påminner om att träffa någon man varit ifrån så länge att man börjat undra om hon finns på riktigt, och den relativistiska krökning av rumtiden som ett massivt objekt orsakar är som ”känslan när luften tätnar av oförlöst åtrå”. Liknelserna är stundvis välfunna, men balanserar emellanåt alltför nära det banalas gräns, som när fotonen liknas vid en ”superproduktiv kollega” för vilken tiden alltid räcker till för att få allting gjort. 

Att kvantmekanik och relativitetsteori är kontraintuitiva på ett logiskt-rationellt plan innebär nämligen inte, menar författaren, att de är främmande för den mänskliga förståelsen

Ravanis bruk av dessa säregna metaforer tycks vara högst medvetet, ett sätt att släppa ut fysiken ur dess ”språkliga fängelse” och placera den i ”ett större sammanhang som ger upphov till nya tankar”, som hon själv formulerar det. En språklig bild behöver inte, skriver författaren, vara möjlig att visualisera för att vara begriplig. På samma sätt som vi alla kan inse vad smärta är utan att skapa en visuell bild av den, är det möjligt för oss att göra oss en föreställning om exempelvis materiens dubbla våg-partikelnatur utan att behöva förankra den i någonting konkret. Det är förstås alldeles riktigt – men jag tror att att man bör påminna sig att bildspråket används på ett ganska speciellt sätt inom populärvetenskapen. 

När vi brukar metaforer gör vi det normalt sett för att synliggöra aspekter av någonting vi själva har haft beröring med: ”Livet är som en resa”, ”Kärleken är som ett hav”. Vi kan tänka efter och fråga oss: Är det en bra bild eller inte? Fångar den någonting av det jag upplevt? När det gäller fysikens metaforer är det annorlunda: Ingen av oss har upplevt två kvantmekaniska partiklars sammanflätning, och den som inte själv har hanterat det matematiska maskineri som beskriver dem – gissningsvis merparten av Ravanis läsare – kan inte mäta påståendet att det påminner om två förälskade människors känsla av närhet trots att de befinner sig på avstånd, mot någonting alls. Mest av allt påminner de därvidlag kanske om religiösa liknelser av typen ”Herren är en herde”, som i högre grad än de belyser Gud, definierar honom.

Författarens ambition att förankra den abstrakta vetenskapen i levd, sinnlig erfarenhet ger utöver kopplingarna till det mänskliga, filtrerat genom författarens privata liv, också utgångspunkt för en kritisk läsning av fysikhistorien. Inte minst är det feministiska perspektivet närvarande, och i den mån Ravanis radikaliserats av sin verksamhet som kvinna på en tungt mansdominerad institution kan jag bara framföra mina sympatier.

Hennes ögonblicksbilder från utbildningen får mig att minnas den gång när jag, efter att just ha påbörjat mina fysikstudier, avlade ett besök hos prefekten för att göra honom uppmärksam på att föreläsaren vid en av våra första föreläsningar uppmanat oss att ”läsa diagrammen som man läser Playboy, först tittar man på bilderna och sen läser man texten” – kanske inte precis rätt inledningsfras för en institution som sade sig vilja rekrytera fler kvinnor. Senare nådde mig prefektens reaktion på omvägar; efter att jag lämnat honom hade han klivit ut till sina (mestadels manliga) kollegor med ett leende på läpparna: ”Det var en ljuvlig liten varelse inne hos mig nyss…!” Mina sex år på fysik- och matematikinstitutioner var med andra ord i betydande utsträckning en intensivkurs i att tackla manliga härskartekniker, och jag tycker mig kunna utläsa att även Ravanis genomgått en sådan med godkänt resultat. 

En språklig bild behöver inte, skriver författaren, vara möjlig att visualisera för att vara begriplig.

Den främsta styrkan hos Skönheten i kaos är i min mening emellertid varken dess utvecklade bruk av metaforik eller den genuskritiska analys som skymtar mellan raderna, utan dess balans mellan stil och tillgänglighet: det poetiska uttrycket är genomfört, men inte på bekostnad av begripligheten. På samma sätt behärskar författaren den svåra konsten att säga precis lagom mycket om sitt ämne: tillräckligt för att beskrivningarna inte ska bli så vaga att de blir meningslösa, men inte heller så mycket att tankegångarna förlorar sig i tekniska resonemang. Även om spåren av de böcker som refereras till i kapitlens läslistor ibland framstår som litet väl tydliga, förmedlar texten intrycket av en författare som verkligen begrundat det hon skriver om, och som är djupt engagerad i sitt material. När Ravanis återger de starka känslor som väcktes i henne när hon för första gången förstod innebörden av begreppet entropi, tror jag henne verkligen. 

Skönheten i kaos är tveklöst en bok skriven i det spänningsfält som uppstått i och med framväxten av kvantteorin, som visserligen är en produkt av den traditionella vetenskapliga metoden, men som samtidigt sätter dess grundantaganden på spel. I kvantmekanikens universum är observationen inte längre möjlig att fullt ut skilja från den som observerar. Ur ett klassiskt reduktionistiskt förhållningssätt springer med andra ord en ny fysik som tycks öppna för en holistisk världsbild som på ett filosofiskt plan har mer gemensamt med någon gammal urfolksreligion än med Newtons urverkskosmologi. En oväntad utveckling? Tja, svarar Ravanis, enbart för den vars kulturella skolning präglats av idéer om entydighet, perspektivoberoende och kroppslig dualism. 

När Ravanis återger de starka känslor som väcktes i henne när hon för första gången förstod innebörden av begreppet entropi, tror jag henne verkligen.

Jag antar att det är helt i linje med författarens upphöjande av mångtydighet och ambivalens att boken lämnar mig med en kluven känsla. Å ena sidan är Skönheten i kaos en fin och tillgänglig gestaltning av den omprövning av vetenskaplig objektivitet och perspektivoberoende som den moderna fysiken åstadkommit, å andra sidan är jag rädd att de förbindelser den upprättar mellan svårgripbara fysikaliska fenomen och vardaglig känslomässig erfarenhet är så medryckande att de döljer ett helt centralt faktum, nämligen att de olika nivåerna av mångtydighet och obestämbarhet faktiskt inte har någonting med varandra att göra. Människan hade med all sannolikhet upplevt sin tillvaro som lika mångtydig och obestämd även om Isaac Newton hade visat sig ha rätt ned till minsta kvark. På samma sätt som när de gamla orden får träda i tjänst för att forma nya begrepp, riskerar Ravanis liknelser att undertrycka särarten hos det som ska förklaras. 

Gravitationens verkan är helt enkelt inte omställningen till sommartid, och tidsdilatationen kanske påminner om att tiden känns kortare när man är ute och dansar än när man ligger hemma och väntar på sin partner som är ute och dansar – men om det förra säger det senare i sak ingenting alls. Att alla människor innerst inne kan känna på sig att tiden, i enlighet med relativitetsteorin, ”finns i världen, och världen är splittrad och vimlar av ting” är möjligen en poetisk sanning – men att en sådan skiljer sig från ett sant påstående påpekade redan Niels Bohr. 

Jag kommer att tänka på den franske psykoanalytikern Jacques Lacan, som en gång liknade den psykiska sjukdomen vid ett snitt genom det abstrakta matematiska objektet Kleinflaska – ett tveksamt grepp för att bygga en förståelse av psykisk sjukdom, med tanke på den ytterst begränsade skara som vet vad en sådan är. Ravanis projekt ligger ibland farligt nära något liknande, fast omvänt: att likna den psykiska sjukdomen vid en Kleinflaska, och därmed tro sig ha förstått Kleinflaskan. 

Den moderna fysikens logik må med andra ord likna det mänskliga känslolivets – men den verkar i den yttre verkligheten, inte i den inre. Att, som Ravanis stundtals, alltför okomplicerat reducera det ena till det andra riskerar att göra med fysiken ungefär vad Disneyfilmer gör med djuren: uppmana oss att engagera oss i dem inte med anledning av deras för alltid oåtkomliga annanhet, utan för att de i grunden inte är något annat än en spegling av vårt eget inre. Det är min absoluta övertygelse att varken rådjur, clownfiskar och lejon, eller den subatomära verkligheten, låter sig förstås på detta sätt. 

Publicerad i Respons 2021-6