Vill vara både vetenskapsman och agitator
Sandro Scocco hävdar att invandring kan skapa mer resurser att fördela genom att fler sätts i arbete. Invandringens kostnader kan därför ses som en investering för framtiden. Men det är svårt att utifrån detta resonemang bestämma hur mycket invandring Sverige ”tål” och Scocco ger heller inget tydligt svar.
”Det finns ingenting så praktiskt som en god teori.”
Detta citat kan hänföras till den svenske ekonomen från tidigt 1900-tal, Gustav Cassel (och kanske andra). Hur som helst är det lätt att instämma med författaren till denna bok, Sandro Scocco, chefsekonom på den socialdemokratin närstående tankesmedjan Arena Idé, att den stundtals mycket upprörda debatten kring invandringens intäkter och kostnader för det svenska folkhushållet i hög grad bygger på en bristfällig kunskap, i synnerhet om hur en ekonomi fungerar. Här behövs goda teorier som kan komma till användning. I tider då Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson delar ut flygblad vid den turkiska-grekiska gränsen som påstår att Sverige är ”fullt” (undertecknat av det svenska folket till och med), är det av högsta vikt att påpeka att en ekonomi inte är något statiskt, ett nollsummespel, i vilket invandringen bara blir till en kostnad som äter upp ”svenskarnas” välfärd.
Den goda teori som Scocco hänvisar till för att förklara att invandring även i högsta grad kan ses som investering är långtifrån ny, utan framfördes kanske först av nationalekonomins fader på 1700-talet, Adam Smith. En ekonomi är i grunden dynamisk, hävdade han. Det är marknadens storlek som skapar arbetsdelning samt tillväxt och sysselsättning. En framgångsrik ekonomi bygger på en växande kapitalstock och att flera sätts i arbete. Under förutsättning att en invandrad befolkning bidrar genom att arbeta skapar den mera resurser att fördela. Det betyder förstås inte att invandring inte också medför kostnader. Men bäst beskrivs den som en investering på samma sätt som när vi betalar för våra barns uppväxt, vilken med all sannolikhet kommer att betala sig i det långa loppet.
Hur mycket invandring Sverige ”tål” handlar alltså inte så mycket om absoluta (eller relativa) tal utan på vår förmåga att integrera och sätta invandrare i arbete. Scocco talar om att valet står mellan att skapa en ”positiv” eller ”negativ” integration. Den förra – som han tydligt föredrar – är att genom en generell tillväxtpolitik och omfattande investeringar i utbildning och infrastruktur skapa en ökad kaka (kapitalstock). En sådan skulle gynna alla: i hög grad de infödda svenskarna som kan kliva upp på jobb- och inkomststegen, men även invandrare som kan få fotfäste på den svenska arbetsmarknaden genom att ta de jobb som ”svenskarna” lämnar. Scocco talar med förkärlek om ”ökad rörlighet” som en viktig förutsättning för ökad tillväxt och välfärd. Alternativet skulle vara en negativ integration utan tillväxtpolitik och att medvetet uppmuntra till lönekonkurrens nedåt genom subventionerade jobb och annat.
Hur mycket invandring Sverige ’tål’ handlar alltså inte så mycket om absoluta (eller relativa) tal utan på vår förmåga att integrera och sätta invandrare i arbete.
Så långt är allt väl och det är lätt att instämma i mycket av det sagda, inte minst det att ekonomin inte är ett nollsummespel och att det är viktigt att skilja mellan kort och lång sikt – om kostnader som belastar de årliga budgetarna medan intäkterna är långsiktiga. Men samtidigt inser de flesta – ekonomer och andra – att även en god och praktisk teori innebär en förenkling av sammanhangen. När vi successivt närmar oss verkligheten uppstår komplikationer. Det är svårt att utifrån en teori som anger huvudriktningen säga till exempel hur mycket invandring Sverige ”tål”. Här finns möjligheter till att göra olika bedömningar och överväganden. Scocco inser det åtminstone ibland, men tenderar att hoppa mellan olika abstraktionsnivåer i analysen. Scocco medger att en invandring på den nivå som vi hade på hösten 2015 – även om de prognoser som talade om miljontals flyktingar på några års sikt var hysteriskt överdrivna – kanske inte var hållbar. Men exakt var ribban skall ligga kan inte Scoccos (Adam Smiths) teori svara på. Då måste också andra överväganden göras – även utanför nationalekonomins rationella kalkyler.
Att som Scocco försöka förklara sammangen och skapa en bättre grund för vidare diskussioner är berömvärt och viktigt. Men tyvärr tyder bokens disposition på att han inte riktigt bestämt sig för om han vill vara vetenskapsman eller agitator. Analytiska partier följs av polemiska utfall och tydliga politiska ställningstaganden. Olika utvikningar sker där det inte alltid framgår hur de hör samman med huvudfrågan. Successivt höjs tempot i boken för att författaren skall kunna få in så många (politiska) käpphästar som möjligt.
Analytiska partier följs av polemiska utfall och tydliga politiska ställningstaganden.
Till sist måste det sägas att bokens titel är svår att tyda. Framför allt blir läsaren något lurad på konfekten när författaren talar om hur nyliberalismen skapat grogrund för en populism som använder främlingsfientlighet som svepskäl för att införa en nationalistisk och protektionistisk politisk agenda. Så är det kanske. Men även vänstern har drabbats av samma ”sirenernas sång”. En analys av vänsterpopulismen idéer och ställningstaganden lyser dock – trots undertiteln – tyvärr med sin frånvaro i boken.
Publicerad i Respons 2020-2
