Visar att tekniken inte är deterministisk genom att föra in kön i bilden

Få saker är så manligt kodade som konsten att uppfinna. I populärkulturens värld förklaras den tekniska utvecklingen nästan undantagslöst med individuell, manlig snillrikhet. Kalle Anka har sin Oppfinnar-Jocke. I Bamse kläcker Skalman idéerna. Q fixar prylarna åt James Bond. Och så kan vi fortsätta. Även uppfinningarnas historia är såsom den vanligen berättas solitt manlig. Vi får lära oss att de så kallade snilleindustrierna lade grunden för Sveriges ekonomiska välstånd. Utan Gustaf de Laval inget Separator, utan Jonas Wenström inget Asea, utan Sven Wingquist inget SKF. Och så vidare. 

Den låga andelen kvinnliga ingenjörer (cirka en femtedel i Sverige) och den manligt dominerade it-branschen spär på föreställningen om att teknik och kvinnor står i ett motsatsförhållande till varandra. Så hävdade Googleingenjören James Damore 2017 i ett internt pm att kvinnor inte passade i it-branschen. Programmering var emot den kvinnliga naturen. När hans pm blev allmänt känt blev ilskan stor och Damore fick sparken. Men innerst inne misstänkte nog många att det låg en hel del i det han sade. 

Här utgör nyare historieskrivning ett viktigt korrektiv. Som bland andra teknikhistorikern Ruth Oldenziel visat är teknikens maskulinisering ett modernt fenomen. I det medeltida England ansvarade kvinnor för ölbryggningen. Framställningen av mejeriprodukter var länge en exklusivt kvinnlig domän. Fortfarande vid sekelskiftet 1900 dominerades den tekniskt avancerade mejerinäringen av kvinnor. När KTH:s föregångare, Teknologiska institutet i Stockholm, inrättades 1827 var eleverna inte bara manliga. Faktum var att av de 75 först inskrivna eleverna var 34 män och 41 antingen ”mamseller, fröknar eller fruar”. Ironiskt nog för en belackare som Damore var även den tidiga programmeringen kvinnodominerad. Av dem som arbetade i Bletchley Park med den brittiska kodknäckarinsatsen under andra världskriget var hela 75 procent kvinnor. Vid Försvarets forskningsanstalt, Sveriges viktigaste forskningsmiljö under efterkrigstiden, bestod beräkningssektionen till övervägande del av kvinnor. 

När uppstår då den starka kopplingen mellan män och teknik? Det enkla svaret är: när pengar och status kommer in i bilden. Det är en lång process som inleds med industrialiseringen och den därmed åtföljande välståndsökningen. Det är också nu som begreppet ”teknik” introduceras. Det kommer så småningom att ersätta äldre och med hantverkarklassen och skråväsendet förknippade begrepp som ”hantverk”, ”konst”, ”slöjder” och ”fabriker”. Dessa inkluderade vitt skilda färdigheter som gruvbrytning, metallarbete, spinning och sömnad. Teknikbegreppet associeras däremot snävt med vetenskap och det knyts också till den framväxande ingenjörsprofessionen. I synnerhet kopplas det till mäns verksamhetsområden. Gruvbrytning och metallarbete uppfattas vara teknik, men inte spinning och sömnad. De antagningskriterier som fastställs för högre teknisk utbildning utesluter kvinnor. När teknikens historia så småningom börjar skrivas bidrar den till att förstärka uppfattningen om tekniken som ett manligt monopol. 

Journalisten och författaren Katrine Marçals nya bok Att uppfinna världen – Hur historiens största feltänk satte käppar i hjulet handlar om hur idéer om kön, manlighet och kvinnlighet, formar vårt tänkande om teknik. Hon menar att de är bland de envisaste föreställningar som finns. De påverkar vilka maskiner vi bygger och därmed vilken framtid vi kan föreställa oss.

Marçals argument kan tyckas självklart, men alltför ofta uppfattas tekniken som en ostoppbar kraft, vilken driver historien framför sig. Vårt vardagliga språk svämmar över av teknikdeterministiska utsagor som att bilen skapade den moderna förorten, kvinnor frigjordes av tvättmaskinen och p-pillret möjliggjorde den sexuella revolutionen. Som hon skriver: ”Man skulle rentav kunna få intrycket – utifrån hur vi brukar prata om saken – att det är uppfinningarna som är den aktiva deltagaren i historien och människan den passiva.” 

I dag är det artificiell intelligens och robotar som hotar våra jobb. Inte minst techmiljardärer, futurister och andra förståsigpåare underblåser föreställningen om den tekniska utvecklingen som oundviklig. I en brett uppmärksammad studie har till exempel ekonomerna Andrew McAfee och Erik Brynjolfsson hävdat att mänskligheten befinner sig i en andra maskinålder. När den nya tekniken slår igenom i samhälle och ekonomi kommer allt att förändras. Den här gången blir det inte bara traditionella arbetarklassjobb som försvinner utan även många medelklassjobb. Massarbetslösheten blir permanent. Futurister som Yuval Noah Harari ser ett tredelat samhälle framför sig: de superrika, de som servar dem och slutligen den stora massan av arbetslösa. Den sistnämnda gruppen beskriver han som en klass av människor ”utan ekonomiskt, politiskt eller ens konstnärligt värde”. (Det är en kategorisering som för tankarna till äldre idégods. Rasbiologen Herman Lundborg pratade på sin tid om ”de socialt odugliga” och ”den mänskliga slaggen”. Skillnaden ligger i att i futuristernas manifest så är det pengar och meriter som avgör om människor är ”överflödiga” eller inte.) 

Det kan vara svårt att värja sig emot dessa suggestivt formulerade idéer och visioner, inte minst som ekonomer, likt Stefan Fölster, påstår sig kunna förutsäga omfattningen på den framtida arbetslösheten inom olika yrkeskategorier med en närmast häpnadsväckande precision. Men, invänder Marçal, det har varit alltför enkelt att köpa berättelsen om att automatiseringen kommer att leda till massarbetslöshet. Antagandet om att maskinerna bara kommer är felställt. ”Någon måste betala för dem, uppfinna dem, bygga dem och sälja dem. Om robotarna kommer är det för att vi skapar dem. Och här finns alltid en politisk dimension.” 

Det är huvudet på spiken. Föreställningen om tekniken som en framstormande Juggernaut är lätt att omfamna eftersom den framställer tekniken som en opolitisk kraft. Ansvar behöver inte pekas ut. Alternativ behöver inte formuleras, sökas eller övervägas. Den borgar för en anpassningens politik. Detta tänkande genomsyrar snart sagt varje samhällsområde. Hur ofta hör man till exempel inte påståenden om att ”omställningen kräver”? Det kan vara vindkraft, kärnkraft, elektrifierade vägar eller något annat.

Med hjälp av historiska och samtida exempel närmar hon sig den stora frågan, nämligen vilken värld vi uppfinner respektive inte uppfinner.

Det Marçal alltså gör är att ifrågasätta den populära föreställningen om tekniken som deterministisk, genom att ta in kön i analysen. Därmed kan vi ”se hur tekniken formas inom våra idéer om världen, ekonomin och av oss själva”. Med hjälp av historiska och samtida exempel närmar hon sig den stora frågan, nämligen vilken värld vi uppfinner respektive inte uppfinner. 

Det är ett smart grepp. Onekligen öppnas nya dörrar om kön tas med i ekvationen. Ta en sak som transporter. Vid sekelskiftet 1900 kunde bilar drivas av antingen bensin, el eller ånga. Att den bensindrivna bilen då skulle bli den vinnande lösningen var inte alls givet. Flest fördelar hade elbilen. De tidiga elbilarna var tysta och bekväma. Handhavandet var enkelt och säkert. Till skillnad från de bullriga, smutsiga, svårstartade och farliga bensinbilarna ansågs elbilarna lämpliga för kvinnor. Marknadsföringen utformades därefter. Elbilens förment kvinnliga image skrämde dock bort många manliga köpare. I förklaringen av varför bensinbilen trots sina uppenbara nackdelar blev den dominerande tekniken är feminiseringen av elbilen en viktig pusselbit, om än långt ifrån den enda. Man kan ställa den kontrafaktiska frågan om vad mindre rigida könsnormer hade inneburit. Hade elbilen kunnat slå redan för 120 år sedan? Vad hade det betytt för städer, trafik och miljö?

Intressant nog visar trafikanalyser att kvinnors rörelsemönster både historiskt och i dag är miljövänligare än mäns. Motortrafiken är starkt könad till sin natur och det hade nog inte ett tidigt genombrott för elbilen ändrat på. Än i dag kör medelålders män i genomsnitt 60 procent längre per dag än medelålders kvinnor. Men kvinnors rörelsemönster och transportval har knappast setts som förebildliga i planeringen av våra transportsystem. Snarare är det så att de systematiskt ignorerats. Motortrafiken har fortsatt att utgöra normen. Med en transportplanering som i stället tog de traditionellt kvinnliga rörelsemönstren som utgångspunkt vore mycket vunnet.

Man kan säga att Marçals bok är en enda lång plädering för att kön måste föras in i teknikens politiska ekonomi. Hon uppmärksammar hur ekonomi, finansiella system och risk växelverkar med idéer om kön. Pengar spelar helt enkelt väldigt stor roll. Marçal uppmärksammar till exempel att 2019 gick närmare 99 procent av allt svenskt riskkapital till bolag grundade av män. Det är givet att företag med riskkapital kommer att forma vår värld i större utsträckning än de utan. Vad vi lägger pengar på säger något om vad vi värderar. Det säger något om vad för slags problem vi vill lösa. Och det säger också något om vems problem vi tycker är viktiga att lösa. 

Rullatorns uppfinnare Aina Wifalk fick aldrig något ekonomiskt stöd att tala om. Det svenska elscooterföretaget Voi kan däremot stoltsera med 85 miljoner i kappsäcken. Kanske kommer rullatorn i slutänden att forma trottoarmiljön i större utsträckning än elscootern – trots allt. Men ingen kommer att kunna säga att elscootern inte fick chansen.

Marçal är en mästerlig pedagog. Hon visar att det går att skriva enkelt om svåra saker. Abstrakta begrepp som genus och teknikdeterminism klarar hon sig utan. Här har akademiker en del att lära! Men hennes stil – betingad av den journalistiskt präglade genren – har också ett pris. Populärt hållen facklitteratur kräver tydliga teser, återkommande punchlines och det obligatoriska scoopet. Ibland förenklar hon för mycket, rycker saker ur deras sammanhang eller tar till överord. Krig och våld har inte tillfört något att tala om när det gäller teknik, vetenskap och innovation, säger hon med hänvisning till att forskningen är relativt enig på den punkten. Men här finns knappast någon enighet. Ekonomen Mariana Mazzucato har till exempel visat att militära behov ofta fungerat drivande. Vidare hävdar Marçal att idéer om manlighet har hållit tillbaka en innovation som den rullande resväskan ”i en sisådär femtusen år” samt att människosläktet har formats ”under miljarder år av utveckling”. Det är onödiga överdrifter som minskar trovärdigheten i hennes framställning. 

Ibland tar Marçal till ekonomiska nyttoargument för att motivera varför hennes bok är viktig. Lönsamheten i ekonomin, antyder hon, har lidit på grund av de hindrande strukturer som våra föreställningar om kön skapat. Men det kan vi inte veta. Vad hon däremot lär oss med besked är att upprätthållandet av en viss idé om manlighet (och kvinnlighet) har drivit den tekniska utvecklingen i en specifik riktning, och att den riktningen hade varit annorlunda om vi inte hade varit så låsta vid den idén. Det är ett i högsta grad angeläget budskap.

Publicerad i Respons 2021-2