Visuell rapport från ett inferno – bioaktuella Sauls son

Huvudpersonen i den ungerske regissören László Nemes film Sauls son är lägerfånge i Auschwitz-Birkenau. Saul Ausländer arbetar i ett Sonderkommando, ett specialkommando av fångar som utför de smutsigaste jobben i förintelselägrets dödsmaskineri. De övervakar avklädningen inför den utlovade duschen, leder offren in i gaskamrarna, samlar ihop kläder och tömmer fickorna på värdeföremål, tvättar rent gaskamrarna från kroppsvätskor, släpar liken till ugnarna och bränner dem. Slutligen skyfflar de askan i floden. Nazityskland önskade inte lämna spår efter sig.

Förintelsemaskineriet var skrämmande resultatorienterat, präglat av ett rationellt och industriellt tänkande med löpande bandet som förebild. Så många judar som möjligt skulle dödas så snabbt som möjligt. För att hålla tempot uppe arbetade Sonderkommandona i Auschwitz-Birkenau i dag- och nattskiften och omfattade som mest 900 personer.

Fångarna i specialkommandona bodde avskilda från övriga i lägren eftersom de kände till hemligheten med gaskamrar och ugnar. Deras matransoner var större och boendeförhållandena bättre. Ursprungligen rekryterade SS sina medhjälpare bland lägerfångarna. Men strategin ändrades ganska snart och i stället värvades desorienterade nyanlända, desperata efter den utmattande resan.

Filmkameran tar rygg på Saul Ausländer och hans ansikte är ständigt i fokus. Eländet i lägren och nakna offer som knuffas in i gaskamrarna utgör en suddig och obestämd kuliss. Själv tycks Saul avtrubbad av det helvete som omger honom. Lidandet och det brutala dödandet verkar ha gjort honom känslolös eller kanske snarare bedövad.

Handlingen och den dramaturgiska iscensättningen är emellertid enkel. En pojke överlever mirakulöst gaskammaren, men måste likväl dö eftersom han sett Förintelsen. Saul tycks övertygad om att det är hans son och blir besatt av att finna en rabbin som kan ge pojken en judisk begravning. Projektet framstår som omöjligt, men inte för Saul som verkar söka en gnutta värdighet i lidandet.

Sonderkommandona ligger i historiens tankeskugga. De utgör en kugge i Förintelsemaskineriet som sällan uppmärksammas. Som Primo Levi påpekar i essän ”Den grå zonen” är det svårt att föreställa sig hur arbetarna levde dag för dag och såg på sig själva. Materialet är bräckligt och knappast tillförlitligt, vilket psykologiskt är fullt begripligt. Av de få överlevande har man inte kunnat förvänta sig vittnesmål i ordets juridiska betydelse. Snarare handlar det om en hybrid av klagomål, ånger, försoning och rättfärdigande.

Atmosfären är trovärdig in i minsta detalj. Kommandoropen och arbetstempot förstärker intrycket av att Förintelsen går på högvarv.

Filmen framstår ändå som dokumentär i skildringarna av specialkommandonas vardag. Bilderna förmedlar verklighet och autenticitet som förstärks av rädsla, ångestsskrik, pistolskott och raspande ljud när nakna lik släpas över cementgolv. Atmosfären är trovärdig in i minsta detalj. Kommandoropen och arbetstempot förstärker intrycket av att Förintelsen går på högvarv.

Den historiska inramningen verkar också korrekt. Filmen slutar med ett uppror som verkligen ägde rum i Auschwitz i slutet av 1944. Dessutom har en av de få överlevande från specialkommandona, den ungerska läkaren Miklós Nyiszli, berättat att när de vid ett tillfälle skulle tömma gaskammaren hittade de bland intrasslade lik en sextonårig flicka som fortfarande var vid liv, analogt med vad som händer i Sauls son. Händelsen var unik. Kanske hade andra kroppar skapat en luftficka som gjort det möjligt för henne att andas. De matade henne, men visste att hon måste dö av samma anledning som pojken i filmen.

Sauls son är förstås ingen dokumentär utan en spelfilm och har hyllats som sådan. Likväl går det knappast att invända sakligt mot filmens historiska inramning. I fiktiva berättelser om Förintelselägren fungerar fakta emellertid inte endast som en neutral och dramaturgisk fond. Möjligen kan skönlitterära författare och filmregissörer kapa förtöjningarna till verkligheten när de fiktionaliserar kring Förintelsen. Men det är svårare för läsare och publik. Verkligheten är för allvarlig och mentalt utmanande för att kunna reduceras till kulisser. Otaliga tangeringspunkter, där fakta möter fiktion, aktualiserar i stället frågor om vad filmen bidrar med till förståelsen av det förflutna.

Filmens betydelse ligger framför allt i skildringen av den skrämmande och brutala verkligheten. I biosalongen rycks man med av den visuella berättelsen som upplevs som faktanära och korrekt. Känslan av verklighet förstärks av att Förintelsen svårligen kan överdramatiseras. Fiktionen och fantasin kommer till korta och är sällan mäktig att dikta ihop så förfärande illgärningar. Sauls son är därför inte en konstnärlig produkt som frikopplats från den faktiska historien. Tvärtom uppmanar den direkt eller indirekt publiken att ta till sig verkligheten.

Det är därför svårt att tänka bort den historiska verkligheten och framhärda i att filmen måste ses som fiktion. Infernot som skildras ger knappast heller mentalt utrymme för att reflektera över vad som är sant och falskt. I gränslandet mellan fakta och fiktion saknas dessutom knivskarpa skiljelinjer.

Filmen är således angelägen i ett bredare perspektiv, inte minst eftersom den förtydligar en specifik företeelse där vår kunskap är bristfällig. Trots fiktiv struktur framstår den som lika verklig som verkligheten och öppnar tankebanor. Därmed inte sagt att den är historiskt korrekt i alla detaljer.

Sauls son är inte bara intressant i ett större sammanhang för att den ger perspektiv på det förflutna, utan också därför att den synliggör ett allmängiltigt moraliskt dilemma. Varken i verklighetens eller fiktionens värld finns det anledning att nyansera förhållandena i koncentrations- och förintelselägren. Inga ursäktanden eller förmildrande omständigheter kan heller tygla reaktionerna mot nazisternas utrotningspolitik. Det går knappast att se filmen utan att fördöma eller rannsaka förövarna. Sonderkommandona är däremot mer komplexa. Judarna i dessa kommandon var förvisso inte förövare. Men som hantlangare i dödsfabrikerna befann de sig i en moralisk gråzon. Vanliga lägerfångar kunde till och med betrakta dem som simpla kollaboratörer.

Samtidigt var tillvaron i specialkommandon ett provisorium. Nazisterna önskade inga vittnen till sina brott och efter några månader i tjänst avrättades fångarna och ersattes med nya. De förvandlades till aska som efterträdarna skyfflade undan. Själva visste de mycket väl att livet var på nåder.

Att ha tänkt ut och organiserat specialkommandona ser Primo Levi som ”nazismens mest djävulska brott”. Den överväldigande majoriteten var judar som betraktades som underlägsna människor och fann sig i förödmjukelser, till och med i att förgöra sig själva. Det hände även att de ledde egna familjemedlemmar in i gaskamrarna.

Det moraliska dilemmat för judarna i specialkommandona problematiseras egentligen inte i filmen. Men det är ständigt närvarande och pockar på reflektion: Var det värt att medverka i folkmordet för att få leva några månader extra? Vad var de beredda att betala för att få sin egen död uppskjuten? Vetenskapligt är frågorna förstås svårhanterliga, men moraliskt och existentiellt särdeles relevanta. Det anses knappast hjältemodigt att vilja leva ytterligare några veckor eller månader till priset av att bistå nazisterna i Förintelsen. Frågorna har också en mer tidlös och generell dimension som handlar om vad människan är beredd att göra för att leva en kort tid till.

I biofåtöljerna funderar vi förstås på hur vi själva hade gjort, även om det är svårt om man inte befunnit sig i motsvarande situation. Frågan är också i vilken utsträckning arbetarna i Sonderkommandona hade något val. Några vägrade att medverka och dödades omedelbart. Alternativet var självmord. Nyanlända kunde sällan heller förställa sig vilka arbetsuppgifter de värvades till. Likväl försökte de att hålla sig vid liv några månader som hjälpredor i dödsfabriken.

Primo Levi konstaterar med skarpsynt sociologisk blick att vi inte ska förhasta oss att avge moraliska omdömen. Den största skulden ligger i systemet, det vill säga i den totalitära statens struktur. De enskilda medlemmarna i specialkommandona och deras insats eller betydelse är sällan transparent och svår att bedöma.

Sauls son kan ses som en visuell rapport från ett inferno. Strukturen är fiktiv, men autenticiteten i skildringen av Sonderkommandonas vardag övertygar och tydliggör ett centralt existentiellt problem med lång räckvidd på tidsaxeln, aktuellt då som nu. Filmen öppnar för reflektioner som rör sig i vår civilisations epicentrum, vilket traditionell historieskrivning inte alltid förmår.

Publicerad i Respons 2016-2