Ytterligare en hjältesaga

Att Finlands Marskalk Gustaf Mannerheim fortfarande intresserar och fascinerar en stor publik omvittnas av den aldrig sinande strömmen av nya skrifter och böcker om honom. Bara under de senaste åren har det kommit ut en stor mängd nya biografier över Mannerheim, både sådana som försöker skissera en helhetsbild av hans liv och sådana som koncentrerar sig på den ena eller andra aspekten av eller tidpunkter i hans livsgärning.

Bland de senare kan man plocka fram Juhani Suomis bok om Mannerheim som presidentkandidat från och med 1943 och som president ända till år 1946. Detta är ett väldokumenterat historiografiskt verk som med över 800 sidor, enligt en missnöjd recensent, vill teckna en bild av Mannerheim som ”lättretad, titelsjuk, långsur, hämndlysten, osäker i sitt beslutfattande, självbelåten och till och med fegis. Detta utöver var han också som överbefälhavare och president hopplöst gammalmodig och trög strateg”.

Detta är en bara litet överdriven skildring av den bild som Suomi, mest känd för sin utförliga biografi över Urho Kekkonen i åtta delar, tecknade av Mannerheim. Det är dock inte någon ny eller enastående beskrivning av Mannerheim. De flesta historiker som i dag har tagit itu med Mannerheimgestalten har gjort det i en lika kritisk anda, om än med mer återhållsamhet än Suomi idkar. Detta gäller också Teemu Keskisarjas bok Hulttio (”Drönare”) om Mannerheims ungdom som milt sagt var vild och slutligen också ledde till hans avskedande från kadettskolan. Boken vill enligt Keskisarja inte på något sätt förneka Mannerheims tjänster. Tvärtom; att en sådan halvkriminell ynkling lyckas samla sig och göra en lysande karriär i tsarens och senare i republiken Finlands tjänst gör enligt honom hjältesagan desto mer beundransvärd.

Historikern Martti Turtola, som tidigare har skrivit bland annat biografier över flera finska generaler och estniska politiker, kommer närmare Suomi i sin nyutkomna bok om Mannerheim. Han sammanfattar sina konklusioner med att ersätta den gamla tesen om hur Finland klarade sig genom andra världskriget endast tack vare Mannerheims ledning med konstaterandet att det skedde trots att Mannerheim hade ledningen.

Märk väl: dessa senare kritiker har ingenting gemensamt med den tradition av skribenter på den yttersta vänsterkanten som årtionden efter inbördeskriget 1918 ville fortsätta striden med beskrivningar om Mannerheim som arbetarklassens slaktare. Denna tradition är inte helt död ännu, som omvittnas av Pirkko Turpeinen-Saaris i fjol nyutkommen bok, en ”psykologisk studie” om Ratko Mladić och Gustaf Mannerheim, med den förstnämnda som hjälte och den sistnämnde som slaktaren som inte bara bär ansvaret för den vita terrorn under och efter inbördeskriget, utan också för att han startade vinterkriget.

Den dominerande trenden i Mannerheimlitteraturen har dock varit ett tämligen okritiskt och högaktningsfullt närmande. Det gäller de flesta biografier som har skrivits om marskalken. Tongivande har varit Stig Jägerskiölds monumentala Mannerheimbiografi i åtta delar som kom ut mellan 1964 och 1982. (Till och med Dag Sebastian Ahlander noterar i sin nyutkomna bok att den annars oöverträffade skildringen är präglad av den hänsyn som familjebanden sysslingarna emellan innebär.)

Andra böcker som mest har påverkat eftervärldens bild av Mannerheim är naturligtvis hans egna Minnen i två delar samt Erik Heinrichs Mannerheimbiografi från 1960. Under åren har historikerna börjat granska dessa med allt noggrannare kritisk blick Noteras bör dock att Heinrichs verk ofta får beröm för att det, om än försiktigt och mest mellan raderna, också ger utrymme för mera kritiska tolkningar om Mannerheims gärning.

Den senaste Mannerheimboken som har kommit ut i Sverige är Dag Sebastian Ahlanders Gustaf Mannerheim. Den fortsätter den Jägerskiöldska traditionen, vilket framgår redan av bokens undertitel: Nordens störste hjälte under 1900-talet. Ahlander har använt all den litteratur om Mannerheim som är tillgänglig på andra språk än finska, utan någon egen forskning. Hans ursprungliga tanke var att skriva en lång essä men det blev i stället flera essäer med ett sammanfattande slutord.

Den bild som Ahlander tecknat om Mannerheims barndom och ungdom samt tjänstgöring i den tsaristiska armén ger knappast anledning till kommentarer. Som barn var Mannerheim enligt Ahlanders ganska uttömmande beskrivning ”i konflikt med allt och alla”. När det gäller hur Mannerheim efter 30 år i tsarens tjänst efter en kort period av endast några veckor i Finland blir utnämnd till (den vita) arméns överbefälhavare, utan någon som helst tidigare anknytning eller ens sympatiuttryck för den finska kampen mot det tsaristiska förtrycket under ofärdsåren, finns det inga nya förklaringar.

Antibolsjevismen och lojalitet mot tsaren är de tydligaste förklaringarna och de är också motiven för det stora intresse som Mannerheim efter inbördeskriget som riksföreståndare visade för att få Finland att ansluta sig till de ryska vitgardisternas anfallsplaner för att erövra Sankt Petersburg.

Ahlander väljer att använda begreppet Frihetskrig för det finska inbördeskriget 1918 och delar uppfattningen att de rödas seger oundvikligen skulle ha lett till Finlands anslutning till Ryssland som Sovjetrepublik. Det är möjligt, men knappast något som historikerna skulle ta för givet. Tongivande för Ahlanders skildring av kriget är att han hänvisar till ett påstått telegram, där Trotskij skulle ha uppmanat de röda att ta över makten omedelbart innan de faktiskt försökte. De borgerliga betraktade rykten om telegrammen som fakta redan under kriget, men senare forskning har kommit till slutsatsen att ett sådant telegram aldrig skickats.

Ahlander vill också frita Mannerheim från all skuld för den vita terrorn och de förluster i människoliv som summariska avrättningar och fånglägereländet ledde till. Mannerheims direkta ansvar tog naturligtvis slut i och med hans avsked från överbefälhavarposten i maj 1918, men att han inte skulle ha haft något att göra med de tidigare avgöranden som ledde till katastrofen kan forskningen i dag inte acceptera. Det var först långt efteråt som Mannerheim började lyfta sig över den klyfta som hade skapats av inbördeskriget.

Iögonenfallande är också den möda Ahlander lägger ner på att frikänna både Mannerheim och Finland från delaktighet i de tyska krigsplanerna sommaren 1941.

Efter Tysklands sammanbrott i första världskriget och därmed också sammanbrottet för planen att göra Finland till monarki med en tysk prins på tronen, kunde Mannerheim återkomma till Finland som riksföreståndare. Att Mannerheim bestämt motsatte sig en Tysklandsorientering är klart, men betydligt oklarare är hans roll i den utveckling som ledde till att britterna kunde använda Finland som bas för sina militära attacker mot Sovjetryssland år 1919. Denna oklarhet kan inte Ahlander lastas för, eftersom just detta skede i Finlands utrikespolitik över huvud taget är förvånansvärt litet utforskat.

Mannerheims första period som statsöverhuvud slutade med att han med klar marginal förlorade det första presidentvalet i riskdagen mot liberalen K. J. Ståhlberg. Detta var en stor besvikelse för både Mannerheim och Ahlander. Den senare går till och med så långt att han skriver att ”det var många som trodde att Mannerheim skulle ha blivit vald om folket fått välja, och så var det nog”.

Iögonenfallande är också den möda Ahlander lägger ner på att frikänna både Mannerheim och Finland från delaktighet i de tyska krigsplanerna sommaren 1941. Att Mannerheim och Finlands regering – eller snarare dess mycket slutna inre krets – in i det sista inte riktigt kunde vara säker på att Tysklands anfallskrig skulle börja stämmer nog. För Mannerheims del kom denna osäkerhet fram i det av Ahlander citerade brev från marskalken till sin syster där han utryckte ”sin oro för att han inte skulle få delta i ett eventuellt krossande av bolsjevismen”. Men att låta förstå att Finlands militärledning inte skulle ha varit delaktig i den militära planeringen är absurt med tanke på alla de sätt som den tyska marinen, armén och Luftwaffe använde finskt territorium för krigsåtgärder, samtidigt som den finska regeringen höll fast vid det skenheliga påståendet att landet ville vara neutralt.

Den Jägerskiöldska traditionen, där man utarbetar förklaringar till hur Mannerheim tvingades med i en politik han inte riktigt skulle ha omfattat, har sedan länge i Finland avlösts av historikernas analyser av hur Mannerheim hade en konsekvent förmåga att formellt distansera sig från besvärliga beslut, något som Ahlander inte vill erkänna.

Inte ens Ahlander kan dock förbise att även Mannerheim kunde begå fel. Som sådana identifierar han Mannerheims dagorder i juli 1941 och hans oförmåga att förutse det ryska storanfallet i juni 1944. Om det senare bör man tillägga att det också var en följd av att han och hans närmaste i generalstaben aktivt negligerade alla underrättelseuppgifter som antydde detta.

Tydligen är det ingenting som kan rubba Ahlanders bedömning om Mannerheim som Nordens störste hjälte under 1900-talet. Men den utgångspunkten kan man väl inte hamna i en annan slutsats ”än att de beslut som fattades åren 1939, 1941 och 1944 visade sig vara de enda möjliga”.

Med dessa kritiska anmärkningar vill jag ingalunda ifrågasätta Mannerheims många obestridliga förtjänster i landets tjänst. Dessa tjänster blir ju inte mindre om man samtidigt öppet kan och vill erkänna och analysera alla de historiska uppgifter som berättar om Mannerheims fel och misstag och de kontroverser de har gett anledning till. Först efter det kan man också faktiskt komma till slutsatsen att de viktigaste besluten under andra världskriget var de enda möjliga, men också betvivla att de faktiskt var möjliga enbart under Mannerheims ledning.

Publicerad i Respons 2017-1