En moralisk grammatik för att bättre leva i antropocen

Aristoteles upplever i våra dagar en fantastisk renässans; fantastisk just för att den verkar så osannolik. Vad har en antik grekisk filosof att lära ett modernt vetenskapsorienterat samhälle? Idéhistorikern Klas Grinell menar att Aristoteles är en avgörande samtalspartner i den epok som numera kallas antropocen. Denna epok kännetecknas av att människan blivit den faktor som mer än någon annan påverkar jordsystemets utveckling. Så har det aldrig varit tidigare. Och hur vår påverkan ser ut vet alla vid det här laget: vi står inför en klimatkollaps som riskerar att omöjliggöra den mänskliga civilisationen. Ingen annan art har lyckats förorena sitt eget bo som människan – vi vadar i vår egen skit! Och det mesta har skett bara de senaste 50 åren.

Vad har detta med Aristoteles att göra? Utgångspunkten i Grinells bok Eudaimonia – Om det goda livet i klimatomställningens tid är att vi ”måste begrava vårt gamla sätt att leva”, som han uttrycker det. Vi måste börja tänka och handla radikalt annorlunda. Men för att lyckas med det måste vi få perspektiv på oss själva som utmanar och låter oss ana nya möjligheter. Ett sådant perspektiv ger oss den aristoteliska livsfilosofin, vars etiska och politiska utgångspunkter enligt Grinell ”mycket väl svarar mot vår tids behov”. Vi befinner oss i ekologiskt nödläge och Aristoteles kan visa en bättre väg framåt. 

Vad är det då hos Aristoteles som är så fruktbart? På den mest grundläggande nivån ges svaret redan i bokens titel; begreppet eudaimonia är ett centralt begrepp i Aristoteles tänkande. Det översätts ofta med lycka, men Grinell översätter det klokt nog med det mer vittomfattande blomstring. Till skillnad från en stor del av den moderna moralfilosofin handlar etiken för Aristoteles om att lära sig vad det är att blomstra som människa, och hur vi kan nå detta mål; politiken handlar i sin tur om hur ett samhälle behöver vara organiserat för att dess medborgare ska kunna just blomstra som människor. I dag förstår vi att detta bara är möjligt i relation till ett välfungerande ekosystem. Aristoteles mer hållbara vision ”låter oss se hur människan kan blomstra i andra livsvärldar än den industriella konsumtionsmoderniteten”. 

Bokens centrala kapitel ägnas åt att diskutera delarna i detta blomstrande liv genom att presentera Aristoteles tänkande, men också genom att författaren tänker tillsammans med filosofen. Den aristoteliska livsfilosofin hämtas alltså upp som en kritisk resurs för livet i antropocen. Anslaget är tilltalande och läsvänligt, men leder också till en del problem. Framför allt är det ibland svårt att veta vad som är en utläggning av Aristoteles och vad som är Grinells egna samtidsfunderingar. Jag ska återkomma till detta.

Det blomstrande livets beståndsdelar presenteras i var sitt kapitel med eleganta grekiska rubriker: zoon politikon (politiska varelser), koinonia (gemenskap), demokratia, fronesis (praktiskt förnuft), eudaimonia. Varje kapitel avslutas dessutom med att Grinell drar samman de konkreta lärdomar vi kan dra från diskussionen. 

Att vi är politiska varelser – samhällsvarelser – uppfattar Grinell vara Aristoteles kanske viktigaste insikt. Om vi sluter oss för andra i vår egen privata sfär kan vi inte blomstra som människor, vi kan bara göra det tillsammans. Denna grundinsikt, ofta med en kritisk udd mot liberal laissez faire-kapitalism och individualistisk överkonsumtion, genomsyrar hela boken och sätter så att säga den ideologiska tonen.

Människans politiska natur ska emellertid inte uppfattas som att vi är som gjorda för livet i en modern nationalstat med miljoner medborgare. Mer fundamentalt är vi beroende av mindre gemenskaper, inte bara för att må bra och känna livsmening i någon sorts ytlig bemärkelse, utan för att över huvud taget kunna utveckla vår potential som människor. Aristoteles menar nämligen, återigen till skillnad från en hel del modernt tänkande, att vi föds med en bestämd natur – det ligger i vår natur att vara förnuftiga, utveckla dygder och leva i gemenskap. Men när vi föds är denna natur bara en potential; för att den ska kunna realiseras behöver vi vägledas av andra människor. Den medfödda potentialen behöver kultiveras för att bli allt den kan bli. Här är de små gemenskaperna viktigare än de stora: familj, vänkrets, skola och föreningsliv. 

Men mindre sammanhang kan också bli förtryckande, vilket livet i den traditionella grekiska stadsstaten visar. I kapitlen om gemenskap och demokrati försöker Grinell därför visa hur ett modernt pluralistiskt samhälle behöver skapa utrymme för många olika visioner om vad ett blomstrande liv är. Han lånar begreppet agonism från statsvetaren Chantal Mouffe för att visa att det bara är genom en ökad demokratisk delaktighet, genom vilken konkurrerande alternativ får komma till tals, som vi kan hoppas komma till rätta med klimatomställningen. Om Aristoteles förutsatte en relativt harmonisk och naturlig politisk ordning, menar Grinell att det finns faror med att överbetona samhällsgemenskapens harmoni. Demokratin får inte bli förtryckande; den mår bra av kamp, så länge allas existensberättigande accepteras – vi är inte varandras fiender, vi tycker bara olika. 

Något som kännetecknar Aristoteles är hans realistiska uppfattning om hur det mänskliga handlandet faktiskt fungerar. Om man med modern moralfilosofi vanligen förstår de etiska frågorna i termer av högst abstrakta resonemang, procedurer och regler för att avgöra när en enskild handling ska bedömas som moraliskt godkänd eller klandervärdig, då är Aristoteles ingen moralfilosof. Men den aristoteliska realismen har de senaste decennierna faktiskt fått oväntad hjälp av en rad utvecklingslinjer inom beteendeekonomi, psykologi, beslutsteori och kognitionsforskning. Tidigare förutsattes att människan primärt var en rationell varelse, vars handlingar kan förstås och analyseras utifrån det hon uppfattar vara rationellt. Så kallad rational choice theory fick ett stort genomslag; Homo economicus uppfattades vara en rationell ekonomisk aktör. Varje reklammakare vet – och har väl alltid vetat – att det är en mycket användbar lögn.

I dag är den också akademiskt diskrediterad. Med sådana forskare som nobelpristagarna Daniel Kahneman och Richard Thaler betonas i stället att mycket av vårt handlande utgår från djupare processer, som inte på något enkelt sätt kan kallas rationella. För den som vill få en utmärkt sammanfattning av dessa konkurrerande modeller och den senare forskningen är David Brooks The Social Animal fortfarande svårslagen, även om den har tio år på nacken. 

Allt detta gäller nu förstås också för det etiska handlandet; att intellektuellt veta vad som är det rätta hjälper föga den som kämpar med att handla moraliskt. Fråga alkoholisten, porrsurfaren eller… charterturisten som njuter sin filé Mignon från Argentina till en flaska Shiraz från Australien – på en terrass utanför Afrikas kust. 

Men är det fortfarande legitimt att tala om en given mänsklig natur som sätter ramarna för hur vi kan blomstra, att tala om vissa sätt att leva som mer ’naturliga’ än andra?

Att Aristoteles visste allt detta gör honom onekligen intressant. Då menar jag inte att han mest semestrade hemmavid, bara åt närproducerat och drack grekiskt vin, som dessutom – klokt nog – var utspätt med vatten. Snarare handlar det om hans insikt i de djupare drivkrafterna för det mänskliga handlandet. Och det är just det här Grinell plockar upp i kapitlen om förnuftet och om vårt gemensamma blomstrande. Hur åstadkommer vi den omställning som är nödvändig? I aristoteliska termer: Hur utvecklar vi det praktiska förnuft (fronesis) som förmår vägleda våra beslut i en komplicerad värld och de goda vanor och dygder som gör att vi handlar i riktning mot det goda? Det är knäckfrågan.

Vi måste, säger Aristoteles/Grinell, lära oss leva i enlighet med det naturliga goda, och lämna bakom oss den moderna idén om naturen som ett förråd av varor som vi kan förfoga över. Och det kan vi bara göra genom att tillsammans odla och förfina det Grinell med ett fantastiskt uttryck kallar ”vår fronetiska förmåga”. Det kommer då att visa sig att mycket av det vi eftersträvar egentligen inte är naturligt, i den meningen att det inte bidrar till vår lycka och blomstring. Vi behöver inte mer prylar eller fetare fonder; det vi behöver är sammanhang som ger mening, förundran, delaktighet… Omställningens kultur fordrar att vi odlar gemenskaper som alltmer förmår gestalta detta mer naturliga och blomstrande liv. 

Men är det fortfarande legitimt att tala om en given mänsklig natur som sätter ramarna för hur vi kan blomstra, att tala om vissa sätt att leva som mer ”naturliga” än andra? Aristoteles moraliska realism förutsätter ju en sådan antropologi. Ofta tycks Grinell hålla med, men vad betyder det att han ibland också säger precis tvärtom? ”Vi skapar mening i livet, snarare än att finna meningen med livet”, säger han på ett ställe. Det låter mer socialkonstruktivistiskt än realistiskt, mer ”postmodernt” än aristoteliskt. På liknande sätt skriver han längtansfullt om 68-rörelsen, den franska existentialismen och dess Marx-inspirerade kamp mot alienerande krafter. Men denna rörelse kännetecknas ju av att den förkastade tanken på en mänsklig natur: ”Existensen föregår essensen”, deklarerade Sartre, i en veritabel intellektuell salto mortale. Från Aristoteles perspektiv kunde han inte ha mer fel. Det är märkligt att Grinell inte diskuterar diskrepansen mellan dessa perspektiv. 

Möjligen är det den lovvärda ansatsen att göra Aristoteles relevant i vår tid som orsakar kullerbyttorna, men boken hade vunnit på att ta ett djupare grepp om den för Aristoteles filosofi så centrala frågan om värdenas naturgrundade objektivitet. Kanske hade kritiken av det moderna samhällets ideologiska grundvalar då kunnat gå djupare. Det är en sak att organisera ett samhälle, så att var och en har rätt att följa sina egna begär. Några tror kanske att de faktiskt blir lyckligare av att äga allt mer prylar; i vårt samhälle måste de få leva ut sin girighet i jakten på lycka. Men från ett aristoteliskt perspektiv är detta ingen subjektiv fråga, var och en blir inte salig på sin fason. De giriga har helt enkelt fel; de förstår inte sin egen natur. Även om vi i den liberala demokratin tillåter var och en att leva i sina egna moraliska illusioner, bör en så ytlig och subjektiv förståelse av det goda livet inte få definiera det moraliska samtalet i ”omställningens kultur”. En mer realistisk moralisk grammatik krävs för att leda oss till det blomstrande livet, om det nu faktiskt är förankrat i vår gemensamma natur. Jag misstänker att Grinell ändå håller med på den punkten.

En moralisk grammatik för att bättre leva i antropocen – kanske är det vad Aristoteles erbjuder. Grinell pekar i den riktningen och redan det är mycket. Däremot verkar vi fortfarande inte kunna tala aristoteliska riktigt flytande i vår tid; denna bok är inget undantag i det avseendet.

Publicerad i Respons 2022-1