Historia

Perspektiv som förvränger och förvillar

Tyrannens tid – Om Sverige under Karl XII
Magnus Västerbro

Albert Bonniers Förlag
510 sidor
ISBN 9789100179557

| Respons 6/2021 | 12 min läsning

Magnus Västerbros populärhistoriska epos Tyrannens tid har fått ett varmt mottagande i dagspressen, men det är en mycket problematisk bok med stora brister avseende kunskaper, tillvägagångssätt och källkritik. Boken faller in i en samtidstypisk trend av ”edutainment”, kommersiella journalistiska dokumentärer i vilka lättsålda poänger saluförs med hjälp av effektfulla anekdoter.

Magnus Västerbro. Foto: Fredrik Hjerling

När journalisten och 2018 års Augustprisvinnare Magnus Västerbro i somras utkom med sitt populärhistoriska epos Tyrannens tid – Om Sverige under Karl XII blev den varmt emottagen av alla stora dagstidningar (och nominerad till årets Augustpris). Den beskrevs som ”fenomenal” (Dagens Nyheter 10/8), ”övertygande” (Aftonbladet 11/8) och prisades av Dick Harrison (Svenska Dagbladet 9/8) som en ”ny” och ”välbehövlig” uppgörelse med bilden av det karolinska enväldet och stormaktstidens blodiga final: det stora nordiska kriget (1700–1721). 

Efter att ha läst Tyrannens tid kan jag inte stämma in i hyllningskören. Detta är nämligen en mycket problematisk bok med stora brister avseende kunskaper, tillvägagångssätt och källkritik. Att reda ut alla dessa brister hade varit en uppgift större än vad utrymmet här tillåter, men jag ska ändå försöka klargöra några av de i mitt tycke mest iögonfallande svagheterna. 

Den centrala idén med boken är att föra samman det katastrofala nederlaget i det stora nordiska kriget med det despotiska styressättet under Karl XII, men inte genom att skildra de politiska och militära händelserna – dessa utgör snarast ett slags suddiga kulisser i bakgrunden – utan genom att framhålla enskilda individers öden ur ett underifrånperspektiv. I stället för skildringar av trupprörelser, fältslag och diplomatiska intriger ges här plats åt män och kvinnor som på olika sätt påverkades av eller fick sina liv sönderslagna av det långa kriget och enväldets förtryckande hand. Här berättas om förtvivlade soldathustrur som begick självmord, oppositionella röster som hamnade i fängelse, drängar som stympade sig för att undkomma krigstjänst och så vidare. Över allting ruvar den tyranniska konungaskuggan, beredd att offra land och folk i ett till synes meningslöst och till undergången lutande krig. 

I denna mening faller boken väl in i en samtidstypisk trend av dokumentarisk ’edutainment’, som blivit en minst sagt framgångsrik bransch med så kallad true crime-produktion i spetsen

Det är framför allt denna mikrohistoriska ansats som förlänat boken beröm. I en intervju (Dagens Industri 26/7) beskriver Västerbro sitt skrivande som ”feelbad-historia”, ett slags narrativ som tycks gå ut på att väcka läsarens känslor genom att leverera en bombmatta av tragiska människoöden och sorgliga anekdoter. ”Kriget och förtrycket – de båda förutsätter och förstärker varandra”, heter det i bokens inledning. ”Och längst ner finns människorna som försöker härda ut och leva ändå, som kommer att krossas eller knäckas eller trots allt och mot alla odds leva ändå.” Problemet är att perspektivet förvränger och förvillar mer än det förtydligar och förklarar. Orsaken till detta är att målet inte är att erbjuda en ny vinkling på ett historiskt skede utan att skapa en stark berättelse som berör – och säljer. 

I denna mening faller boken väl in i en samtidstypisk trend av dokumentarisk ”edutainment”, som blivit en minst sagt framgångsrik bransch med så kallad true crime-produktion i spetsen. Det rör sig om kommersiella, journalistiska dokumentärer, i vilka lättsålda poänger saluförs under ett lager av effektfulla anekdoter. Ju mer hårresande detaljerna är, desto bättre. Att boken inleds med en scen där en soldathustru lämnar sina svältande barn för att hänga sig i fäboden etablerar just en sådan ton. Hur händelsen hänger samman med krig och förtryck är emellertid högst oklart, eftersom den ägde rum mer än en månad innan kriget bröt ut och långt innan denna nyhet blev allmänt känd. Men berättelsen är ju stark. ”Så börjar krigets första år”, skriver Västerbro i en mening som ändå kopplar samman självmordet med krigsutbrottet, ”med en kvinna som inte vill leva längre, om livet ska vara så här”. 

Livet, ja. Det är alltigenom dystert i Karl XII:s Sverige. Skatter och utskrivningar, svält och fattigdom. Staten saknar resurser och kräver alltmer av en befolkning som redan före ofreden är hårt prövad. Kungen är glad åt att kriga och bryr sig inte om vilka lidanden hans befallningar medför. Den som dristar sig till att protestera tystas snabbt ner eller döms till stränga straff, rentav döden. I detta totalitära system går kyrkan i statsmaktens ledband och itutar människorna att det är på grund av deras egna synder som samhället drabbas av svåra umbäranden och återkommande olyckor. ”Det är en propaganda för den starke ledaren som svingar sig upp till det absurdas nivåer”, förklarar Västerbro. Paralleller till kejsartidens Japan, Nazityskland eller Nordkorea saknas förstås inte. Tyranniet är tidlöst. 

Eftersom associationerna redan är gjorda till några av de värsta diktaturerna i modern historia är det tydligt hur Västerbro vill att vi ska förstå även det karolinska enväldet.

Detta är min största invändning mot boken. Inte att Karl XII pekas ut som tyrann – det är nog bara Västerbro själv som tror att detta är kontroversiellt – utan att framställningen genomgående bottnar i ett modernt värderande synsätt på det förgångna. Berättelsen liknar i detta avseende ett slags reseskildring i en främmande värld, i vilken betraktaren ständigt förvånas och förfäras över det samhälle han besöker, men utan ansats att vare sig förstå eller kontextualisera detsamma. Denna brist på nyanser och problematisering leder ofelbart till besvärande eller banala förenklingar. 

Ett exempel på detta är frågan om majestätsbrott. I boken framställs enväldet som en välutvecklad kontrollapparat där det är olagligt att tala illa om kungen. Trots att det nog fanns många som ville tala kritiskt, spekulerar Västerbro, var det få som vågade. När någon i desperation eller av princip ändå talade illa om regimen passade den på att statuera grymma exempel. Saken illustreras med fältskären Johan Schönheit, som efter att ha spridit kritiska pamfletter blev avrättad på ett uppseendeväckande sätt ”som en varning till folket om vad som kan hända för den som inte anpassar sig – för den som inte låter sig skrämmas till tystnad”. Eftersom associationerna redan är gjorda till några av de värsta diktaturerna i modern historia är det tydligt hur Västerbro vill att vi ska förstå även det karolinska enväldet. Att Schönheits svartmålningar inte gällde kungamakten utan i första hand var smädelser mot Bibeln och prästerskapet nämns däremot inte. Vad som inte heller nämns är att majestätsbrott, som gällde både den gudomliga och världsliga överheten, inte var specifikt för enväldet utan hade funnits långt innan det infördes och skulle kvarbli långt efter att det avskaffats. Ännu under frihetstiden – då kungamakten var strikt begränsad – kvarstod majestätsbrott som en självklar del av lagstiftningen. Den som talade kritiskt om styresskicket kunde råka minst lika illa ut då som under Karl XII:s regering. 

Ett annat brott som kopplats samman med enväldets krav på lydnad är hor. I boken nämns soldatfruar som förlorat kontakten med sina män i fält och som inlett nya kärleksrelationer, varpå de straffades. Men den sexuella disciplineringen av människor i det gamla bondesamhället utgjorde ett historiskt kontinuum, vari det karolinska tidevarvet endast var ett ögonblick. När det gäller den stränga mosaiska lagstiftningen hade den införts och upprätthållits i Sverige i nästan ett sekel innan enväldet infördes, och ännu i 1734 års lag – sexton år efter Karl XII:s död – återfinns inte mindre än sjuttio brott som straffades med döden. 

Avsaknaden av perspektiv är ännu mer slående när det kommer till hur Västerbro hanterar periodens religiositet. Kyrkans roll beskrivs som del i ett noga arrangerat övervakningssamhälle där den verkade som ”propagandainstrument” och ”kontrollsystem”. Alla budskap som lämnar predikstolen är del i statsmaktens konformitetskrav. Även husförhören görs till en del i Karl XII:s lydnadsapparat. Syftet med beskrivningen är givetvis att mana fram bilden av den karolinska kyrkan som ett totalitärt maktredskap, jämförbart med den moderna fascismens och kommunismens ideologiska hjärntvätt. Att kyrkans roll var densamma både före och efter enväldet är inget som blir belyst, inte heller det faktum att samhället som helhet vilade på religiösa grunder, vilket är oerhört viktigt att hålla i åtanke om man vill förstå hur olika maktordningar legitimerades och försvarades i en tid då det var både otänkbart och olagligt att vara ateist. 

Den enda gång som religiösa idéer tydligt tillskrivs någon betydelse är när de vänder sig mot den kungliga suveräniteten. En av bokens hjältar är prästen Jacob Boëthius som fängslades för att ha utgjutit sig mot enväldet. Han beskrivs som en ”frispråkig predikant” som av vissa uppskattades för sin ”innerliga, djupt kända tro”. Men även om Boëthius inte kunde förlika sin kristendom med tanken på en envåldshärskare var hans kritik av kungamakten grundad i en strängt ortodox trosuppfattning, som underkände den karolinska maktstaten som ett alltför slappt redskap att upprätthålla en sann lära utgående direkt från Mose lag. Han var något av en taliban med andra ord, om vi nu ska döma det förgångna utifrån egen referensram, och en något udda figur att göra till demokratisk frihetskämpe. (I sina bekännelser – som finns utgivna – erkände Boëthius för övrigt både pedofili och våldtäkt.) 

Liksom många andra skildringar av det stora nordiska kriget och Karl XII skildras perioden och skeendena uteslutande ur ett svenskt perspektiv. Västerbro ansluter här till en ledsam tradition bland svenska historiker att porträttera storkonflikten som ett ”Karl XII:s krig”, i vilket alla händelser följer i kungens spår och Sverige är den viktigaste aktören. Det skapar ett endimensionellt synsätt på kriget, som minskar vår förståelse av händelsernas komplexitet. Det saknas också givna jämförelser med andra samtida stater som onekligen skulle ha bidragit till berättelsens trovärdighet, exempelvis om enväldet satts i relation till förhållandena i suveränitetens Frankrike, autokratins Danmark och tsardömets Ryssland. 

Texten i boken är upplagd på ett sätt som gör att man får uppfattningen att Västerbro är en flitig arkivbesökare. Han lägger gärna till att någonting står i ett protokoll, en rättegångshandling, diplomatbrev eller annan samtida skrivelse. Det må vara ett stilistiskt drag, men ger en något felaktig bild av researcharbetet bakom boken. Jag var själv övertygad om att Västerbro suttit med vissa originalhandlingar och att detta åtminstone var något som förtjänade positiva tillmälen. I en intervju (DN 30/7) heter det att bokens källmaterial varit ”brev, dagböcker och domstolsprotokoll” och att framför allt rättegångshandlingarna varit en ”guldgruva”. Men många av de levnadsöden som berättelsen är uppbyggd kring är kända sedan tidigare, och även de mest detaljerade anekdoterna är, förutom i ett enda fall, inte utvunna ur arkivens djup utan hämtade från andra forskares bearbetningar och publikationer. 

Man behöver givetvis inte ställa vetenskapliga krav på en populärhistorisk bok, men Västerbro framhåller själv att det är ett facklitterärt verk och drar långtgående slutsatser som med tanke på det stora mediala utrymme som boken har fått faktiskt motiverar sträng granskning.

I bokens slut presenteras en nästan femtio sidor lång genomgång av faktaunderlaget, vilket kan ge ett aktningsvärt intryck. Men för den som är förtrogen med det enorma forskningsfält som finns till hands när det gäller Karl XII och det stora nordiska kriget står det snabbt klart att faktainsamlingen innehåller gott om cherry-picking och besvärande kunskapsluckor. Särskilt anmärkningsvärt är den stora betydelse som 1800-talshistorikerna Anders Fryxell och F. F. Carlson haft för bokens övergripande ramverk, två daterade arbeten som reviderats grundligt av senare tiders forskning. Beroendet till den föråldrade historiesynen avslöjar sig gång på gång i texten, bland annat genom de okritiskt återgivna uppgifterna från diplomatbrev och i den anakronistiska tendensen att döma personer och händelser med historiskt facit i hand. Det som saluförs som nytt visar sig till stora delar vara gammal skåpmat presenterad i annan förpackning. 

Man behöver givetvis inte ställa vetenskapliga krav på en populärhistorisk bok, men Västerbro framhåller själv att det är ett facklitterärt verk och drar långtgående slutsatser som med tanke på det stora mediala utrymme som boken har fått faktiskt motiverar sträng granskning. I bokens avslutning – där tyranniets långtgående följder för den svenska samhällsutvecklingen diskuteras – görs anmärkningsvärda påståenden. Kriget och förtrycket under Karl XII var i själva verket det ”urtrauma” ur vilket Sverige förvandlades till ett fredligt och demokratiskt land. I en översikt som är så full av faktafel och felslut att det smärtar, når Västerbro slutsatsen att det under enväldestiden inleddes en ”kamp” som nådde sin slutpunkt i den representativa demokratins införande på 1900-talet. Det är en nutidschauvinistisk syn på det förgångna som leder rakt in i fördumningens vidöppna svalg. 

Publ. i Respons 6/2021
I FOKUS | Akademiska prestationister
Relaterat

Drabbande om en bortglömd tragedi i svensk historia

Magnus Västerbros bok om hungersnöden i Sveriges på 1860-talet förenar akademisk forskning med gripande skildringar av enskilda människor. Boken växer efterhand till en existentiell betraktelse över vad svält gör med...


Oskar Sjöström

Oskar Sjöström är doktorand i historia vid Stockholms universitet och verksam som lärare och forskare vid Försvarshögskolan. Hans huvudområde är 1700-talet med särskilt intresse för den karolinska perioden och frihetstiden. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark