Föregående

nummer

Lördag 10 december 2016

6/2015

Tema: I våra kvarter – Gentrifiering och segregation i den nya staden; bostadskarriär och nya grannar. Texter om stadens utveckling.

Essä

Atticus Finch och det amerikanska dilemmat
Marie Cronqvist

harper lee

Harper Lees Ställ ut en väktare är en av årets stora litterära händelser även om kritikerna har ansett att romanen inte håller måttet. Men den nya boken utgör tillsammans med Lees klassiker Dödssynden en mycket intressant helhet som förkroppsligar det som Gunnar Myrdal i sin berömda studie betecknade som det ”amerikanska dilemmat”.

När det nu mot slutet av 2015 är dags att summera årets stora begivenheter på den internationella bokmarknaden framstår den amerikanska författarinnan Harpes Lees andra bok Go Set a Watchman (Ställ ut en väktare) som en av de mest intressanta. Efter ett svindlande halvsekels tystnad kom till slut uppföljaren till To Kill a Mockingbird (Dödssynden) som alltsedan 1960 varit en av USA:s mest hyllade och lästa klassiker. Tidigt belönad med Pulitzerpriset och en lång rad andra utmärkelser har den sålts i mångmiljonexemplar och har ännu sin obligatoriska plats i de amerikanska grundskolornas pensum. Den har lästs, tolkats och upphöjts av generationer.

Med Dödssynden blev Harper Lee ”södra Alabamas Jane Austen”, som hon själv kallade sig vid ett tillfälle, och i början av 1960-talet fanns hon överallt. Men bara några år efter publiceringen tystnade hon. En tolkning som ventilerats, apropå hennes plötsliga och resoluta försvinnande från strålkastarljuset 1964, är att författarinnan faktiskt hade sagt det hon ville säga om sin egen uppväxt i det lilla samhället Monroeville i Alabama. Ett alternativ kan vara att alla försök att skriva något lika bra och fängslande efter Dödssynden visade sig vara omöjliga. Eller också blev den enorma uppmärksamheten mer än hon kunde hantera.

Dödssynden är en historia berättad ur sexåriga Jean Louise ”Scout” Finchs perspektiv. Scout växer upp i segregationens Alabama under 1930-talet i den sömniga småstaden Maycomb som nyss av Amerikas president fått höra att det inte fanns något att frukta mer än fruktan själv. Och två huvudspår som löper genom boken handlar båda om just fruktan för det okända. Det ena spåret följer Scout och hennes två kompanjoner, den äldre brodern Jem och grannpojken Dill (en karaktär baserad på Lees barndomsvän Truman Capote), och deras gemensamma fantasier om Boo Radley, en mystisk man som enligt ryktena suttit instängd i ett spöklikt grannhus i mer än tjugo år. Ett annat spår följer den betydligt mer påtagliga historien om en lokal rättegång där Scouts och Jems ensamstående far, den helgonlike och rättrådige advokaten Atticus Finch, har tagit på sig den otacksamma och, visar det sig, omöjliga uppgiften att försvara en oskyldig svart man som står anklagad för att ha våldfört sig på en vit kvinna.

Trots, eller just på grund av, sin djupa kulturella förankring i rasproblematikens USA och sin specifika genremässiga förankring i det som ibland kallas southern gothic – ett excentriskt persongalleri och inslag av magi i ett sammanhang präglat av rasmotsättningar, kriminalitet och fattigdom – har Dödssynden sedan 1960-talet färdats framgångsrikt världen över. Den har översatts till otaliga språk och kommer ständigt i nya upplagor. I Sverige kom den härom året ut i en ny upplaga där Jadwiga P. Westrups utmärkta översättning från 1960 ackompanjerats av ett hyllande förord av Susanna Alakoski, som särskilt lyfte fram det klassperspektiv som boken rymmer. Men redan mottagandet i Sverige 1960 var gott. Boken ansågs på ett ovanligt känsligt sätt ge uttryck för eviga värden som tolerans och empati.

Frågan som alla ställde sig under våren och sommaren 2015 var alltså huruvida uppföljaren, som släpptes i augusti, över huvud taget skulle kunna mäta sig med den sönderälskade Dödssynden. Piedestaler kan som bekant vara höga. Ställ ut en väktare utspelar sig kronologiskt efter händelserna i Dödssynden, men är enligt uppgift skriven före. Ryktet gör gällande att det tidigt refuserade manuset legat i ett bortglömt bankfack i närmare sex decennier och återfunnits först i fjol. I Ställ ut en väktare får vi möta en 26-årig Scout, som reser från lägenheten i New York tillbaka till Alabama för att besöka sin åldrade far Atticus. Scout förfäras av det hårda klimat hon då möter. 1930-tal har blivit 1950-tal och personer hon minns från sin barndom som förespråkare för jämlikhet visar sig nu vara fördomsfulla rasister. Detta gäller inte minst hennes egen far, som levererar det ena tvivelaktiga uttalandet efter det andra, medan han symboliskt nog är svårt plågad av reumatisk värk. Han ser nu annorlunda på rasfrågans problem och lösning. Han har till och med gått med i ett lokalt medborgargarde som har merparten av sin grumliga samhällssyn gemensam med klanen.

Vad var det som hade hänt med Atticus Finch? Och vad var det som hade hänt med Harper Lee? När recensionerna började ramla in under sommaren visade det sig att Ställ ut en väktare enligt kritikerna inte höll måttet. Litterärt sett förblev den enligt anmälarna en torso. Berättelsen saknade tydlig riktning och hade karaktären av ett ofärdigt manus. Texten var förvisso en skatt, som Robert McCrum uttryckte det i The Guardian, men en som författaren kanske borde ha hållit för sig själv. När Dödssyndens rörande jagperspektiv ersatts av en opersonlig betraktare gick något väsentligt i skildringen av Scouts själsliv förlorat. Det engagerade barnets position var utbytt mot en vuxens sakligt distanserade blick. En oreserverad kärlek till fadern hade förvandlats till kylig kritik. Recensionerna framhöll också att Ställ ut en väktare så uppenbart skrivits före Dödssynden eftersom den saknade den senares driv och precision, men också dess värme och humor. En levande berättelse skymtade fram endast glimtvis, vilket skapade en omogen skevhet i framställningen. Att Lee av förlagsredaktören hade fått rådet att gå hem, göra om och göra rätt, och att hon sedan arbetat fram en avsevärt bättre bok, var något som ofta framhölls i kommentarerna.

Vem som skrivit Ställ ut en väktare och när den blivit skriven – och varför den över huvud taget getts ut – är det ingen som egentligen vet. Ett antal frågor är höljda i dunkel. Var Lee för åldersdement för att säga nej? Var den blinda och döva 89-åringen över huvud taget inblandad i bokens tillblivelse, då och nu? Men kanske finns det ännu mer intressanta iakttagelser att göra och frågor att ställa. Klart är nämligen att en av recensenternas största besvikelser kretsade kring den hårdhänta behandling som hjälten Atticus Finch blivit utsatt för. Ett nationalhelgon har fallit. Förmodligen repar han sig aldrig.

Eventuella skillnader i litterär kvalitet – och avstånd i tid – bör dock inte överskugga det faktum att böckerna utgör en mycket intressant helhet. I ljuset av Ställ ut en väktare framträder tidigare dolda nyanser i Dödssynden, och utan Dödssynden är Ställ ut en väktare en ganska slätstruken berättelse. Även det historiska händelseförloppet självt, och inte minst rasfrågans färd mellan 1930-tal och 1950-tal utgör en viktig komponent i förståelsen av böckerna och deras inbördes relation. En brytpunkt i 1900-talets amerikanska historia är fallet Brown v. Board of Education 1954. Då fattade högsta domstolen beslutet att förbjuda all rassegregering på offentliga platser såsom skolor, bussar och restauranger. Segregeringen förklarades stå i strid med konstitutionen. Medborgarrättsrörelsen hade vunnit en viktig seger.

I domstolsbeslutet åberopades svensken Gunnar Myrdals bok An American Dilemma – The Negro Problem and Modern Democracy från 1944. Det är en bok som sedan den gavs ut ofta framhålls som en av de mest klarsynta skildringarna av samhällslivet i USA, lika betydelsefull för amerikansk självförståelse som Alexis de Toquevilles De la démocratie en Amérique från 1835 och James Bryces The American Commonwealth från 1888. Den amerikanska rasdiskrimineringen bör, menade Myrdal, ses som ett resultat av spänningen mellan två samhälleliga sfärer: den nationella överideologin och lokala praktiker. När de omhuldade och grundläggande idéerna om frihet, jämlikhet och rättvisa för alla ska användas som rättesnöre i konkreta sammanhang utsätts de för en svår prövning. Det är just detta som enligt Myrdal utgör det amerikanska dilemmat. Trosbekännelsen bryts mot en rasism upprätthållen genom seglivade, platsbundna traditioner och föreställningar. Till detta kommer för den amerikanska Söderns del det ständiga åberopandet av delstatligt självbestämmande, som har sina rötter i 1800-talets uppslitande inbördeskrig och slaveriets ödestimma.

Fallet Brown v. Board of Education, och det sätt på vilket domen åberopade Myrdals bok, kan användas för att förstå Atticus Finch. Den åldrade Finch har utvecklat en större sympati för The Lost Cause, den spruckna drömmen om regional autonomi inramad av ett stort och slutligt nederlag. Han vänder sig emot NAACP (National Association for the Advancement of Colored People) och den gryende medborgarrättsrörelsen. Han tycker utvecklingen går för fort, de svarta är inte mogna denna självständighet, allt bara resulterar i våld, oro och sociala problem. Och han tycker framför allt inte att Washington ska bestämma hur medborgare i Alabama ska inrätta sina liv. Atticus besvikna dotter finner honom nu på fel sida i kampen, vilket leder till många och långa diskussioner dememellan.

Det Myrdal på sin tid kallade ”the negro problem” är inte i första hand en konflikt mellan olika personer eller grupper. Det är inte ett problem som handlar om de svarta, eller ens relationen mellan svarta och vita i samhället – även om det får konkreta konsekvenser för hur svarta medborgare kan leva sina liv. ”The negro problem” är de vitas problem. Det utgörs av en ständigt pågående inre konflikt som rasar inom varje person mellan å ena sidan de värderingar som traderas på ett kollektivt och allmänt plan, och å andra sidan de hållningar som rör sig på ett specifikt plan i form av personliga intressen, prestige, konflikter och vanor. Och det händer då och då, skriver Myrdal, ”att även den minst sofistikerade personen blir varse sin egen förvirring och sina motsägelsefulla attityder. Ibland blir han, om än bara för ett ögonblick, medveten om hur orimligt han tänker och finner det så outhärdligt att hela hans moraliska begreppsapparat skakas.”

Är det just detta Atticus Finch brottas med? Är det detta som utgör hotet mot hans moraliska integritet och som förpassar uppenbara anomalier till det Myrdal benämner ”den mänskliga själens källare”? Dödssynden är vid första anblick en bok som tydliggör de ljusa idealen, medan Ställ ut en väktare lyfter fram och bearbetar den mörka våndan, men vid en andra betraktelse framträder gemensamma drag. Kanske är det så att Finch i Lees två böcker, lästa sida vid sida, just förkroppsligar det amerikanska dilemmat. Vi förleds att tro att han genomgått en stor förvandling, men vad Lee föreslår är att han är en person i gradvis förskjutning, orsakad snarare av personligt åldrande och politisk omvärld än av uppgivna ideal. En gemensam nämnare mellan 1930-talets och 1950-talets Atticus Finch är nämligen hans konsekventa framhållande av de goda vita och deras ansvar i en värld av rasmotsättningar och våld. Han är en intellektuell, en advokat, en man med upplysta idéer som fortfarande omfamnar de värderingar som ligger i trosbekännelsen. Han presenterar sig, fortfarande i Ställ ut en väktare, som liberal. Och redan i Dödssynden är han, trots sin kamp för den oskyldige Tom Robinson och sina predikningar om alla människors lika värde, övertygad om att ett harmoniskt samhälle bygger på åtskillnad mellan raser och mellan klasser. De lever där, medan vi lever här.

På så sätt skapar Ställ ut en väktare en mer sammansatt mening kring den värld som mötte läsaren av Dödssynden. Det sker kanske inte genom en fördjupad litterär upplevelse, men däremot genom tillförseln av ett komplext idéhistoriskt, politiskt och socialt sammanhang. Hur smärtande det än är att möta den åldrade rasisten Atticus Finch, så påminns vi om kraften i det amerikanska dilemma som Gunnar Myrdal pekade på redan i början av 1940-talet och som många i dag, i synnerhet i sydstaterna, ännu brottas med. Lynchningarna kommer att fortsätta, säger 1930-talets unge advokat Finch till sin dotter i slutet av Dödssynden, och när de sker är det dessvärre bara barn som gråter.

Marie Cronqvist är docent i historia och universitetslektor i journalistik och mediehistoria vid Lunds universitet.

 

– Publ. i Respons 6/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet