Ordlekens gränser

Vitsen, skrev Sigmund Freud, är »färdigheten att finna likheter mellan olikheter«. Mycket riktigt ägnade han just ordvitsen ansenligt utrymme i sin klassiska studie Vitsen och dess förhållande till det omedvetna från 1905. Effekten av en ordvits – nyttjandet av flertydighet eller ljudlikhet mellan ord – är ofta komisk. Men långt ifrån alltid: i poesin kan ett medvetet spel med tvetydigheter ha estetiska ändamål, i politiskt språk kan det blottlägga maktens tomma paroller. Oavsett ärende fungerar ordvitsar som små genvägar i språket. Linjer dras mellan punkter på överraskande sätt, samband som hittills legat fördolda kommer i dagen. Man skulle också kunna säga att vitsen är det som återstår när man försökt isolera en och endast en betydelse hos ett uttryck men misslyckats. 

Alla naturliga språk har en egenskap som gör dem lämpade för vitsande. De rymmer en begränsad uppsättning betydelseskiljande språkljud, eller fonem – i svenskan omkring trettiofem, beroende på hur man räknar. Fonemen kan kombineras till ett oändligt antal betydelsebärande byggklossar, morfem, som i nästa steg fogas samman till ord. Även de är otaliga och kan tas i anspråk för att bilda ett lika ändlöst antal flerordsuttryck, satser och texter. 

Oavsett ärende fungerar ordvitsar som små genvägar i språket.

Möjligen innebär detta också att antalet ordvitsar är obegränsat, att språkets resurser för att upprätta samband mellan ord och uttryck utan en på förhand given koppling till varandra är outsinliga. Det är i alla händelser lätt att få det intrycket när man läser Maria Helena Svenssons bok Leken i språket och språket i leken. Den flödar över av exempel på mer eller mindre minnesvärda vitsar av alla möjliga slag. Given utgångspunkt för Svenssons framställning är ordboksdefinitionen av ordvitsar – flertydighet och ljudlikhet. Men hon plöjer en bredare fåra än så. Rim och ramsor, välbekanta från barns språk, har sin naturliga plats. Lika självskrivna är företeelser som Alla barnen-historier, tungvrickare, freudianska felsägningar, allitterationer, nonsensord och »spoonerismer«, där de sistnämnda är vändningar med språkljud som skiftat plats med varandra: »Hellre en back i hallen än ett hack i ballen«. 

Alltsammans ryms inom det breda fältet lek och kan för all del bereda nöje, men är inte nödvändigtvis uttryck för vitsighet. Enligt Sigmund Freud är vitsen – besläktad med engelskans wit – språklig till sin natur, tekniskt orienterad och syftar till att »frigöra lust genom att undanröja hämningar«. Humor är däremot en attityd bunden till jaget och överjaget, snarare än till den frigörelse av undermedvetet tankegods som, om vi följer Freud, är vitsens syfte. 

Efter en inledande genomgång av lekar baserade på språkets ljudliga dimension – interfolierad med pedagogiska faktarutor om fonem och det språkliga tecknets natur – följer ett kapitel om morfem och ord. Här samsas teleskopord, som motell (bildat av motor och hotell), med fenomen som palindrom, neologismer, anagram och påhittade ord. 

I ett omfångsrikt kapitel bearbetar Svensson sedan språkets semantiska nivå, med särskild tyngdpunkt på temat snusk och sex. Här behandlas fasta ordpar (fix och färdig), klichéer, ordspråk och andra uttryck som ibland men inte alltid relaterar till det köttsliga. Samtidigt får den egentliga ordvitsen sina konturer: likaljudande och flertydiga uttryck, det vill säga homonymi och polysemi. 

Medan homonymi är slumpmässig likhet mellan uttryck, antingen i skrift (homografi) eller i tal (homofoni), handlar polysemi om hur ett och samma uttryck kan bära på flera distinkta, ofta besläktade betydelser. När någon, med ett sprött smörgåskex i handen, utbrister »Detta är ett rån!« aktiveras homonymin mellan rån (stöld under hot) och rån (tunt bakverk). Polysemi möjliggör i sin tur vitsar av typen: »Min kusin ägnar sig åt skörlevnad på universitet. Han ligger i Lund.« 

Som synes uppstår sådana vitsar ur uttryckens blotta form och får sin verkan i ett sammanhang där mer än en betydelse blir aktuell. Andra vitsar kräver handfasta språkliga ingrepp: modifieringar av befintliga ord eller bruk av liknande men inte identiska uttryck. Här rör det sig om paronomasier, ordvitsar som baseras på likhet, inte identitet. Deras status är omtvistad. De är vanliga i vardagligt tal men framgången hos dem beror nog av precisionen i uttrycket. Paronomasier uppskattas som regel bäst när de inte är långsökta eller de sammankopplade orden för olika. I andra fall avfärdar vi dem gärna som pappavitsar eller, som Svensson träffande skriver: »De Riktigt Dåliga«.

Det vore originellt att i ett svenskspråkigt sammanhang visa hur mycket ordvitsar kan lära oss om språkets funktioner och uppbyggnad.

Också bortom de enskilda orden finns en potential för vitsar. Hela meningar kan tolkas på olika sätt, så att dubbeltydigheter exploateras och lustiga effekter uppstår. Därutöver är sammanhanget – allehanda situationsfaktorer som omgärdar ett yttrande – avgörande för språklig och kognitiv avkodning. Det område som brukar kallas pragmatik, åtminstone sedan John Searles och J. L. Austins talaktsteori fick genomslag i språkvetenskapen, har därför sin givna plats i sammanhanget. Pragmatikens ärende var från början att klargöra hur yttranden kan bli meningsfulla utan att ord eller uttryck används bokstavligt, liksom varför det är möjligt att säga en sak men mena en helt annan och ändå bli förstådd. I dag är den en integrerad del av språkvetenskapen och ett omistligt verktyg för att förstå hur språk fungerar i praktiken. 

En viktig del av pragmatiken är den teori om konversationsmaximer som formulerades av H. P. Grice. Syftet med den är att förklara hur en talare kan göra ofullständiga, irrelevanta eller osanna yttranden och ändå bli tagen på allvar och förstådd. Tolkningsprocessen som leder till ömsesidig förståelse benämner Grice implikatur – att skilja från implikation, som är en logiskt tvingande följd. 

En typisk implikatur kan uppstå under en flygtur när en äldre dam stressat utropar »Finns det en läkare på det här planet?« och en ung man några rader bakom genast svarar: »Jag kommer direkt!«. Skärskådar man dialogen är det inte den bokstavliga frågan som damen vill ha svar på. Egentligen är frågan ett indirekt rop på hjälp. Ändå begriper den unge mannen frågans innebörd. Han svarar samarbetsvilligt och skyndar till hjälp. Skeendet visar hur en implikatur fungerar: en antydd önskan om hjälp som blir korrekt tolkad. Om den unge läkaren i stället bara svarar »Ja« och lugnt sitter kvar på sin plats, då uppfattar vi agerandet som bakvänt. Han ger ett sanningsenligt svar på frågan, förvisso, men handlar på ett sätt som svär mot sociala normer om samarbete. Att vägra acceptera en implikatur och i stället tolka yttranden bokstavligt kan då också vara ett sätt att leka med språket, att upphäva de förväntningar som häftar vid mänsklig kommunikation; fram träder skillnaden mellan det sagda och det avsedda. Det kan vara roligt, men medför – som exemplet med flygplanet visar – också en risk för talaren att framstå som socialt inkompetent. 

Även så kallade presuppositioner ges utrymme i Svenssons bok. Dessa är underförstådda förutsättningar som måste vara uppfyllda för att ett yttrande ska bli meningsfullt. Den som ställer den klassiska frågan »Har du slutat slå din fru?« presupponerar genom verbet sluta att den tillfrågade åtminstone tidigare har burit hand på sin hustru. Presuppositioner finns närvarande i allt språkbruk men kan också öppna för manipulation. Att ifrågasätta det som underförstås kan vara ett effektivt sätt att klä av motpartens dolda sanningsanspråk. Enligt Svensson kan det också vara ett sätt att leka med språket, att ställa utgångspunkterna för ett samtal på huvudet. Samtidigt har presuppositioner, liksom implikaturer, föga att göra med ordvitsen som fenomen. En ordvits bygger på att man upprättar oväntade samband mellan likaljudande eller liknande uttryck, att man kopplar ihop saker som inte har med varandra att göra och där själva krocken blir rolig. Att upphäva premisser och tolkningar är snarare ett sätt att belysa hur lyckad kommunikation alltid vilar på gemensamma antaganden om samarbetsvillighet. Denna distinktion kan tyckas abstrakt men är central för förståelsen av vad en ordvits är. Ett fördjupande resonemang kring detta hade skänkt stadga åt Svenssons bok, som gör anspråk på att »beskriva vad som händer rent vetenskapligt när vi tänjer på språkets gränser«.

›Änkan tillbringade det första året i sorg, det andra i Åmål.‹

Så kommer vi till den gäckande fråga som vilar över hela framställningen: Hur ser en lyckad ordlek ut och på vilka grunder kan dess kvalitet avgöras? Svensson har ställt upp en språklekshierarki med poänggivande kriterier som rim, förvånande effekt, homonymi, ekivokt innehåll, sammanlänkning av lexikala fält med mera. I värderingen blandas Alla barnen-historier med spoonerismer och limerickar. Att ordleksgenrer inte låter sig jämföras rakt av torde vara givet och det tillstår också Svensson. Det är sannolikt därför som tillämpningen av kriterierna framstår som svajig och poängsättningen blir rörig. Så nej, någon användbar språklekshierarki i egentlig mening rör det sig alltså inte om, även om Svensson helt klart fångar flera väsentliga drag hos lyckade ordlekar.

Svenssons bok ger ofta upphov till skratt och fniss. Den vacklar dock mellan två hållningar. Ska den vara en rolig exempelsamling med språkvetenskaplig bredvidläsning för den intresserade, eller ska den – som förordet antyder – fungera som en bok där de anförda ordlekarna illustrerar teoretiska poänger? Själv tycker jag att den förra hållningen är mindre angelägen. Vitssamlingar saknas inte. Däremot finns all anledning att välkomna en populärvenskaplig bok som syftar till det senare målet. Det vore originellt att i ett svenskspråkigt sammanhang visa hur mycket ordvitsar kan lära oss om språkets funktioner och uppbyggnad. Man kan invända att det kanske inte var en sådan bok författaren ville skriva. Det är likväl den sortens bok som behövs. En mer stringent utförd kartläggning av detta slag hade säkert också kunnat användas som kurslitteratur på universitetet, om de teoretiska utläggningarna bättre hade gifts samman med ordlekarna. 

När Svenssons bok är som bäst uppnår den just detta. Ofta står dock exemplen i centrum, förklarade i en för all del sympatisk och inbjudande, men stundtals klämkäck stil som blir påfrestande i längden. De teoretiskt orienterade faktarutorna ger fördjupning men är ofta löst sammanfogade med brödtexten och tycks emellanåt sakna bäring på ordlekarna som diskuteras. Man kan också fråga sig varför de många och ofta goda exemplen inte alltid har källhänvisning. Det må vara hänt att muntligt traderade vitsar inte kan beläggas med källa. Att upphovsmannen inte nämns när Hasse Alfredssons kanoniska limerick om flickan från Gränna citeras är svårare att försvara.

Även de klassiska stilfigurernas roll i framställningen väcker frågor. Några av dem finns med – oxymoron, ironi – medan andra saknas. Exempelvis zeugmat, en klassisk ordvitsgenre med formidabelt underhållningsvärde. Att den förbigås är märkligt eftersom den bygger på att ett polysemt eller homonymt ord, ofta ett verb, på ett elegant sätt knyter samman två led, gärna ett abstrakt och ett konkret: »Änkan tillbringade det första året i sorg, det andra i Åmål«. Inte heller kiasmen, där två led används spegelvänt, diskuteras trots att bokens själva titel utgör ett gott exempel på figuren. Fördelen med de klassiska stilfigurerna är att de konkretiserar de företeelser som faller under mer generella kategorier som homonymi och polysemi – de pekar ut hur man kan nyttja språkets alla dolda förbindelser i praktiken. Det är olyckligt att de här hanteras utan konsekvens. 

Boken hade med andra ord varit betjänt av mer systematik och mindre fniss. Men roligt har man längs vägen, om man är lagd åt ordlekar.