Föregående

nummer

Lördag 10 december 2016

6/2013

Tema: Det är inte driftiga entreprenörer som driver den tekniska utvecklingen framåt. Genombrotten görs i statens regi.

Analys/Reportage

Bilden av tysk litteratur som svår hämmar introduktionen i Sverige
Fredrik Agell

Tysk facklitteratur hävdar sig väl i Sverige, men ny skönlitteratur har svårare att hitta hit. Introduktionen av den har alltmer övertagits av små förlag som står inför flera svårigheter. Kunskaperna i tyska har försvagats och den tyska litteraturen har blivit svåröverskådlig, men framför allt avskräcks svenska läsare av den grundläggande uppfattningen att tysk skönlitteratur alltid är så svår. Det finns en ny litteratur som skiljer sig från detta.

De första åren efter 1945 var allt tyskt förhatligt. Das Land der Dichter und Denker var för de flesta, när omfattningen av nationalsocialisternas brott mot mänskligheten uppdagades, med ens ett Land der Richter und Henker (domarnas och bödlarnas land, orden är Karl Kraus). Fallet blev så mycket större som de tyska staterna från mitten av 1700-talet och framåt hade upplevt en enastående kulturell och vetenskaplig blomstring. Tysk upplysning, nyklassicism, idealism och romantik blev världsledande och vid mitten av 1800-talet hade tyska utvecklats till det dominerande språket på vetenskapens och kulturens område, på samma sätt som franska var det på diplomatins och italienska på musikens. Akademiska avhandlingar avfattades överallt i världen på tyska, mer sällan på engelska eller latin. Vid krigsslutet låg emellertid tyskans förstarangsställning som akademiskt lingua franca lika mycket i spillror som de sönderbombade tyska städerna. En sökning i Libris visar att det år 1930 utgavs tio avhandlingar på tyska i Stockholm, blott en på engelska. 1950 kan man räkna en tysk avhandling och 35 engelska.

En liknande om än inte fullt lika radikal omsvängning äger rum i utgivningen av tyskspråkig allmänlitteratur i svensk översättning efter krigsslutet. När bokproduktionen på en fri marknad, med en differentierad arbetsdelning mellan förläggare, tryckare och bokhandlare, tog fart under första hälften av 1800-talet var utgivningen av översättningslitteratur från tyska till en början större än den från engelska, som dock långsamt tog överhanden. Men trots att engelska är ett så pass mycket större språk utkom ännu 1910, före första världskrigets utbrott, 112 tyska titlar i svensk översättning och 161 titlar översatta från engelska.

Under mellankrigstiden, då jazz och Hollywoodfilm genom framväxten av nya medier nådde en masspublik, skedde en stor anglosaxisk kulturimport i svenskt kultur- och nöjesliv. Ändå kunde tysk litteratur i översättning hävda sig relativt väl mot den engelska litteraturen, och den överflyglar som tidigare stort den franska. År 1935 uppgår antalet översatta böcker från tyska till 87, antalet från engelska till 218. 1950 ser det med ens helt annorlunda ut: 55 titlar översatta från tyska och nästan tio gånger så många från engelska, 518.

Men vad hände sedan? I Sverige växer utgivningen av allmänlitteratur stadigt efter kriget. Enligt statistiken i Svensk Bokförteckning ökar antalet utgivna titlar från knappt 4000 år 1953 (det året då man började föra statistik; för tidigare år får man använda den utökade sökfunktionen i Libris, som emellertid är mer inexakt och ibland listar en titel under flera träffar etcetera), till drygt 14 000 år 2012, en ökning med 350 procent. Därför ökar i absoluta tal också översättningarna av den tyskspråkiga litteraturen. Två statistiska trender är intressanta. För det första: redan från början är litteratur översatt från engelska fullständigt dominerande, men tendensen växer sig allt starkare genom åren. 1960 ugör exempelvis tyska titlar 11,2 procent av den totala översättningslitteraturen, engelska 62,2 procent. Under de första tio åren på 2000-talet utgör tyska titlar blott mellan 3 och 5,5 procent av all översättningslitteratur, engelska däremot ofta över 70 procent. För det andra: före kriget utgör facklitteraturen den större delen av all översatt allmänlitteratur (som också omfattar skönlitteratur och barn- och ungdomslitteratur). Efter kriget överträffar dock översättningen av skönlitterära titlar de facklitterära titlarna. Detta gäller i synnherhet översättningslitteraturen från engelska. Men inte så när det gäller tyskspråkig översättningslitteratur, som har en tydlig övervikt av facklitteratur.

Siffrorna blir begripliga om man beaktar att den stora ökningen av engelskspråkig skönlitteratur i svensk översättning, består av lättare underhållningsromaner. En given följd är att facklitteraturens andel av översättningslitteraturen minskar. Men tysk allmänlitteratur i översättning är inte död för svenska läsare. Den ligger efter ett första ras alldeles efter kriget stadigt på en nivå i paritet med eller något över den franska, danska och norska, som också tappar gentemot den engelska. Den skönlitterära delen av den tyska allmänlitteraturen i svensk översättning har emellertid inte som den engelska drabbats av en invasion av lättare litteratur.

Seriös facklitteratur står stark
Facklitteraturens andel är alltså jämförelsevis stor. Tysk filosofi i svensk översättning, exempelvis, upplever sedan ett par decennier en renässans, sedan det på 1960-talet skett en allmän strömkantring världen över från anglosaxisk, analytisk filosofi till kontinental. Via franska dekonstruktörer hittade man i Sverige till den tyska filosofin. Thales, som drivs som en stiftelse och inte har något vinstintresse, har givit ut Kants för all senare filosofi riktningsgivande tre kritiker och många andra titlar, som Hegels monumentala Andens fenomenologi och flera verk av Heidegger. Daidalos och Doxa är andra viktiga förlag som vårdar det tyska arvet genom att ge ut spridda men viktiga verk. Häpnadsväckande är att Symposion och Natur och Kultur givit sig på att ge ut Nietzsches respektive Sigmund Freuds samlade skrifter. Den största delen av denna verksamhet möjliggörs genom idealistiskt arbete och stöd från Kulturrådet, Goethe-Institut och från privata stiftelser.

Hur ser det ut för den kommersiella facklitteraturen? Monica Gram – delägare av den stora agenturen Leonhardt & Høier i Köpenhamn, som representerar ett stort antal tyskspråkiga förlag och säljer rättigheter i Skandinavien – tror att litteratur om andra världskriget alltid kommer att sälja. ”Hittar man några papper på en vind kan man alltid prångla ut dem”, säger hon. Bilden bekräftas av Stefan Hilding, förläggare av sakprosa på Norstedts, som nyligen givit ut en bok om Joseph Goebbels och en om Eva Braun. Men han framhäver att denna typ av böcker varit så talrik att marknaden för tillfället är mättad.

Annan populär facklitteratur från Tyskland har det inte lätt. Det är som om det i branschen finns en ingrodd motvilja mot tyska fackböcker. Stefan Hilding menar att tyska böcker ser annorlunda ut, att layout och formgivning inte talar till den svenska smaken, som mer liknar den anglosaxiska. Min egen förmodan är att många tyska fackböcker lider av en tung och överpedantisk kanslistil, som skiljer dem från låt säga amerikanska böcker, som ofta har ett helt annat läsartilltal. Monica Gram håller med men tillägger att yngre tyska fackboksförfattare tillägnat sig ett mer populärt idiom. Ändå härskar ingrodda föreställningar, vilket visar sig inte minst i att de senaste två årens stora bästsäljare i fackbokskategorin, av schweizaren Rolf Dobelli – Die Kunst des klaren Denkens och uppföljaren Die Kunst des richtigen Handelns – inte getts ut på svenska, trots att de sålts till ett stort antal länder och prisats för sin aforistiska stil. ”Den här typen av managementlitteratur, det är man van vid från den anglosaxiska litteraturen. Om den hade kommit på engelska hade den gått på en gång”, säger Monica Gram. Här finns en kommersiell möjlighet, speciellt som tyska fackböcker är billiga. Dobellis miljonsäljande böcker hade var och en inte kostat mer än 2000 euro och 6 procent i royalty, en spottstyver för en internationell succé.

Skönlitteraturen försvagad
Ändå är det skönlitteraturen som tydligast speglar våra föreställningar om Tyskland. Efter timmen noll var tysk litteratur död. Men mot slutet av 1950-talet framträder en ny stor litteratur i Västtyskland, en litterär Vergangenheitsbewältigung, som problematiserar den tyska samtiden, den tyska skulden, tyskarnas vilja till glömska. Jag tänker förstås på de författare som är knutna till den allt viktigare Gruppe 47. Den svenska litterära offentligheten var starkt präglad av kulturradikalismen som odlades under Olof Lagercrantzs tid som chefredaktör för Dagens Nyheter 1960–1975, och här slog den nya tyska litteraturen an en ton i början på 1960-talet. Heinrich Böll, Martin Walser, Günter Grass, Siegfried Lenz, Hans Magnus Enzensberger, Peter Weiss och flera andra får snart sina verk översatta, lästa och diskuterade i Sverige. Kanske kan man säga att samtidslitteraturen internationellt återupprättade tysk kultur efter kriget, på samma sätt som den nya tyska filmen – Rainer Werner Fassbinder, Werner Herzog, Margarethe von Trotta, Alexander Kluge bland andra – också gjorde det.

Men tyskspråkig skönlitteratur, inräknat den schweiziska, den österrikiska och minoritetsspråkslitteraturen i gamla Österuropa, dras efter kriget, som en följd av karaktären på de stora författarskap som introduceras i Sverige från sextiotalets början, med ett rykte om sig att vara svår. Märkligt nog har bredare tyskspråkig skönlitteratur inte fått draghjälp av de till svenska översatta författare som kanoniserats bland annat genom ett stort antal Nobelpris (Nelly Sachs, Heinrich Böll, Elias Canetti, Günter Grass, Elfriede Jelinek, Herta Müller). Utgivningen är förvånande liten. Åren 2000–2012 gavs årligen i snitt ut knappt 26 skönlitterära, tyskspråkiga verk i svensk översättning, en siffra som skulle vara ännu lägre om man bara räknar förstautgåvor. Det är mindre än vad som gavs ut 1960 (34 boktitlar), 1970 (32 titlar), 1980 (58 titlar) och 1990 (31 titlar).

Hur ser utgivningen ut?
Klassikerna intar en framträdande plats i statistiken, förstås, speciellt om de varit döda i 70 år eller mer och rättigheterna till deras verk är fria. Goethe, Schiller, Kleist, E.T.A Hoffmann, Heine, Rilke, men också Brecht, Musil, Thomas Mann och alla de andra med given hemortsrätt i världslitteraturen kommer alltid att ges ut och varje år uppta en viss del av översättningslitteraturen. Närmast unik är på denna punkt det lilla förlaget Bakhålls dödsföraktande men långt framskridna utgivning av Kafkas samlade verk i svensk översättning, som också omfattar brev och dagböcker.

För nyare litteratur gäller överlag under de första decennierna efter kriget att författarskap mer än enskilda titlar översätts. Utöver redan nämnda finner vi en rad internationellt erkända storheter som förlagen introducerar och följer över åren. Några av de mest översatta är Peter Handke (Bonniers), Christa Wolf (Norstedts), Botho Strauss (Norstedts) och Thomas Bernhard (Norstedts). Den tyska skönlitteraturen har emellertid blivit mer oöverskådlig under senare år. Bara en försvinnande liten del av titlarna hittar till Sverige, och många av de äldre författarna, som Handke, ges inte längre ut. Kanske saknas också i den yngre generationen de riktigt stora författarna, som fanns tidigare och som förläggarna trodde på? Svante Weyler, med lång erfarenhet av utgivning av tysk litteratur: ”De stora förlagen är fortfarande intresserade av de stora författarskapen, problemet är bara att dessa har blivit färre”.

Detta må synas märkligt. Man kan tro att murens fall har givit stoff till spännande litterära gestaltningar av en dramatiskt ny situation, kanske rentutav nya stora författarskap. Och några nyckelromaner om livet i DDR såg verkligen dagens ljus. Men trots att de uppmärksammades stort kom de inte ut i Sverige: Werner Bräunigs magnifika Rummelplatz från 2007 (skriven redan 1965 men förbjuden i DDR) och Wolfgang Hilbigs Ich från 1993. Däremot gavs Uwe Tellkamps i Tyskland bästsäljande Der Turm från 2007 ut på Bonniers 2011.

Av tradition är den största delen av den tyska samtidslitteratur som hittar till Sverige knuten till ett begränsat antal stora och erkända författarskap, som sedan decennier har en trogen och ofta äldre, bildningsborgerlig publik. Denna publik har minskat med åren. Underhållningslitteraturen, med en bred, delvis yngre läsarskara, dominerar i allt högre grad försäljningen. Dessutom finns det en oro att de riktigt stora, ”seriösa” författarskapen, som utgjort den tyska skönlitteraturen i Sverige, blivit färre. Talande för denna utveckling är den svenska utgivningen av de tyskspråkiga författare som tilldelats George-Büchner-priset, Tysklands finaste litterära pris. Av 63 pristagare mellan1951–2013 är 43 representerade med egna till svenska översatta verk. Men av de senaste 20 årens pristagare är bara hälften översatta, vilket tyder på en stor osäkerhet i branschen om den tyska samtidslitteraturen. Thomas Steinfeld, kulturchef på Süddeutsche Zeitung, ser vid sidan av sedan länge etablerade Peter Handke, tre samtida tyska författarskap ”av världsrang”, nämligen Georg Klein samt de Büchner-prisbelönade Brigitte Kronauer och Sibylle Lewitscharoff. Ingen av dem är översatt till svenska.

Ny tysk litteratur upptäcks inte
Ändå ges en del nya kvalitetsförfattare ut i Sverige, som Ingo Schulze och lyrikern Durs Grünbein, för att inte tala om Nobelpristagarna Elfriede Jelinek och Herta Müller. Sådana utgivningsbeslut är ur litterär synvinkel aldrig fel men bekräftar å andra sidan bilden av tyskspråkig litteratur som svår, tyngd av historia. Den verkliga utmaningen för förläggarna sedan millennieskiftet har varit att hitta och marknadsföra nya, yngre författare, som inte per defintion redan underkastat sig en äldre generations politiskt korrekta krav på historiebearbetning. Även om många yngre skildrar nazitiden och dess tragiska verkningar genom släktleden har delar av den yngre tyska litteraturen tillkämpat sig sin egen frihet i uppgörelse med de Gutmenschen (ett avskyvärt ord med stor spridning i debatten) som dominerat det kulturella samtalet under lång tid. Jag tänker på det som i Feuilleton-bilagorna döpts till poplitteratur, med schweizaren Christian Kracht som det mediala namnet; en amoralisk, spleenartad, ”ytlig” litteratur som kan påminna om Bret Easton Ellis eller om 1980-talsikonen Stig Larsson i Sverige men som – och detta är talande för den av kriget präglade, rannsakande tonen i tysk litteratur! – vann utbredning i Tyskland först under andra hälften av 1990-talet.

Närbesläktad men mindre omstridd är den typ av feel-good-litteratur som lever högt på ostalgivågen som kommer till uttryck i filmer som Sonnenallee (baserad på en roman av Thomas Brussig, på svenska på Natur & Kultur 2002) eller Goodbye Lenin – eller på Berlins alltsedan murens fall upparbetade rykte om att vara en kreativ frizon för allsköns bohemer och partymänniskor. Delar av denna vad jag vill kalla attitydlitteratur har visat sig kommersiellt gångbar, vilket uppmärksammats av svenska förläggare, bland annat Ersatz, som med många års fördröjning 2007 och 2008 gav ut Wladimir Kaminers bästsäljande romaner Militärmusik och Ryssdisco. En sen avläggare är Helene Hegemann, som med debuten Axolotl Roadkill 2010 – en accelererande skildring av sexton­åriga Miftis djävulsodyssé genom Berlins technoklubbar – hyllades som litterärt underbarn och strax översattes till flera språk, bland annat till svenska (Natur och Kultur 2011).

En annan storsäljande titel är Judith Hermanns kritikerrosade debut 1998, Sommerhaus, später, en novellsamling befolkad av unga människor i Berlin under 1990-talet, som gavs ut av Ordfront redan år 2000. Framgången för Hermann beredde vägen för det som paternalistiskt benämnts das Fräuleinwunder, och som sammanförde författare som var ganska åtskilda både litterärt och åldersmässigt. Juli Zeh, Julia Franck och framför allt de något äldre Felicitas Hoppe och Jenny Erpenbeck har hittat svenska förlag.

De två senare är ovanliga, såtillvida som de efter introduktionen återkommande översatts på ett förlag, med en och samma översättare (Hoppe på Rámus och Erpenbeck på Bonnier), precis som på den gamla goda tiden. Man får förmoda att redan första boken sålde bra, och de som följde har kommit i snabb följd. Detta gäller också för Daniel Kehlmann, vars Die Vermessung der Welt sålde i 2,6 miljoner exemplar, och Marcel Beyer, båda på Bonniers.

Men det är få nya titlar som utvecklar sig till ett författarskap på svenska, speciellt som det i dag saknas en konsensus om vilka författare som är stora. Från tyska översatt litteratur ges också ut med större förskjutning än tidigare. Råder minsta tveksamhet vill förläggarna gärna invänta försäljningssiffrorna och helst se om boken köpts in i USA eller England. Flera förläggare klagar dessutom på en allt sämre bevakning. Förr i tiden, när det kom en bok av Grass eller Böll, kunde förläggaren vara viss om att den i förstadagsrecensioner diskuterades initierat i alla stora dagstidningar. Så är det inte längre. Magnus Bergh, erfaren förläggare på Bonniers med inriktning på tyskspråkig litteratur: ”Problemet med introduktionen av den nya utländska litteraturen är inte i första hand svikande försäljningssiffror, utan kultursidornas och kritikernas ointresse.” Svante Weyler: ”Trycka böcker är inget problem, sälja böcker är ett jävla problem, för det behövs en offentlighet som pratar om böckerna.”

Men hur förhåller det sig med den lättare litteraturen? Monica Gram menar att den svenska marknaden som en föjd av deckar­undret var självförsörjande under några år, då tyskspråkig litteratur var ännu svårare att sälja. ”Det är inte uttalat kommersiell litteratur som skandinaverna håller utkik efter”, säger hon. Det finns naturligtvis undantag. Bonniers har sedan 2011 exempelvis givit ut fyra av försvarsadvokaten Ferdinand von Schirachs berättelser om brott, böcker som legat högt på Der Spiegels bästsäljarlista. Och Hans Hellmut Kirst, förr om åren omåttligt älskad med sina många böcker om den enkle men mänskligt högtstående korpral Asch före, under och efter kriget, är en av de till svenska mest översatta tyskspråkiga författarna överhuvudtaget. Han räknas till triviallitteraturen, men ändå är han representerad med obetydligt färre svenska titlar än giganten Thomas Mann. Tyskspråkiga barn- och ungdomsförfattare har också alltid varit populära här i landet, från Karl May över Erich Kästner till Michael Ende och Kerstin Gier.

Men ändå, trots vissa ansatser under senare år, då Ostalgie, Popliteratur och Fräuleinwunder vunnit insteg också i Sverige: marknaden och förläggarna tycks förutsätta att tysk skönlitteratur ska vara svår. Introduktionen av nya författarskap går trögt. 2012, året efter det att Tyskland var temat för bokmässan i Göteborg och man hade kunnat förvänta sig en rejäl uppgång, kom det ut 32 skönlitterära tyska böcker i svensk översättning (varav många klassiker och nyutgåvor) – och 2070 engelska, i relativa tal en bottennotering för tysk skönlitteratur i Sverige.

Dåliga kunskaper i tyska
Det finns många förklaringar till den tyska skönlitteraturens kräftgång i Sverige under senare år. Marknadens förväntningar på tysk litteratur som svår spelar en stor roll, men böcker har också en allt snabbare omloppstid, vilket i synnerhet drabbar den smalare litteraturen. Den litterära offentligheten premierar uppseendeväckande snackisar i en värld av twitter och sociala medier, vilket i sig utgör ett hot mot den uppmärksamhet som utgör läsningens avskilda rum. En systemövergripande grundförutsättning för en stor tysk översättningslitteratur i Sverige är emellertid våra kunskaper om det tyska språket. 1946 ersatte engelska tyska som första språk i skolan. Det betyder att de förläggare som behärskade tyska gradvis tunnades ut och att de äldsta pensionerades på 1990-talet, som legendariske Thomas von Vegesack på Norstedts. Dessutom är tyskans ställning som andra främmande språk hotat. Många grundskoleelever väljer i dag spanska, eftersom det anses lättare och därför ger fördelar vid gymnasievalet, en utveckling som står i omvänt förhållande till den ökande betydelse som Tyskland fått inom EU. Tyska staten har en rad organ som arbetar för att stärka tyska språket och kulturen i världen: Deutscher Akademischer Austauschdienst, Deutsche Welle – och Goethe-Institut, som är en viktig förmedlare av tysk-svenskt kulturutbyte genom sin programverksamhet och sina översättningsbidrag. Utan dem skulle tysk litteratur i Sverige vara ännu mer eftersatt.

I Nederländerna, som i mycket liknar Sverige, är tyskakunskaperna betydligt mer utbredda. Enligt en EU-rapport från 2005 uppgår andelen engelsktalande i Nederländerna till 87 procent, andelen tysktalande till 66 procent. I Sverige talar 85 procent engelska, men bara 28 procent tyska (”Europeans and Languages”, Special Eurobarometer 237). Visar sig detta i bokutgivningen? Frågan måste besvaras med ett entydigt ja. Index Translationum, Unescos på internet sökbara, kumulativa databank över översättningslitteraturen i världen, visar att drygt 63 000 engelska titlar översattes till holländska och knappt 11 000 från tyska under åren 1979–2012. I Sverige är relationen mellan engelskt och tyskt långt mer ojämlik: närmare 49 000 engelska översättningstitlar mot 3675 tyska.

Små förlag tar över
Svenska Förläggareföreningens statistik över de stora och medelstora medlemsförlagen visar sjunkande försäljningssiffror alla år från och med 2008, med ett katastrofalt resultat 2012. I första hand får lyrik och essäer stryka på foten, men översättningslitteraturen hamnar också på undantag, speciellt den tyska som betraktas som smalare än den engelska. För det stora förlaget spelar det mindre roll att tyska böcker, också stora succéer, är billiga. Finns det två likvärdiga böcker i den lättviktiga genren väljer förläggaren den engelska, inte den tyska.

Osäkerheten i branschen har emellertid öppnat en nisch för de mindre förlagen. Små och medelstora förlag har tagit över delar av den tyskspråkiga översättningslitteraturen från de stora. Utan inbördes rangordning och kanske med något förlag glömt vill jag nämna Bakhåll, Ellerströms, Modernista och Tranan men också Ersatz, Rámus, Thorén & Lindskog och Weyler. Det är framför allt de sistnämnda som aktivt letar tysk samtidslitteratur. Svante Weyler satsar på etablerade yngre berättare som han också följer efter introduktionen: Juli Zeh, Silke Scheuermann och Ingo Schulze. Ersatz är mindre nischat och tycks vilja leva upp till den gamla förläggardevisen om att man tjänar in på gungorna vad man förlorar på karusellen. Klassiker av vitt skilda slag – Hölderlin, Rilke, Else Lasker-Schüler, Stefan Zweig, Nelly Sachs – samsas med insiders som dadaisten Walter Serner men också med de nya, som Dürs Grünbein och storsäljande berättarna Wladimir Kaminer och Christian Kracht. Och Ersatz har givit ut den hyllade kriminalförfattaren Andrea Maria Schenkel, på tvärs mot den dominerande utgivningstrenden. Rámus har en jämförelsevis koncentrerad samtidsutgivning: utöver flera, ändå relativt säkra titlar av ovannämnda Felicitas Hoppe ger man ut smalare, som två böcker av den av vissa tokhyllade men svårtillgängliga lyrikern Anja Utler. Den vid bokmässan i Frankfurt nyligen prisbelönta Terézia Mora finns också i förlagskatalogen med en titel.

Thorén & Lindskog ger uteslutande ut tyskspråkig litteratur i översättning. ”Målet är att ge ut tyskspråkig litteratur i översättning som kan nå många läsare utan att för den skull rucka på kvaliteten”, säger Johan Thorén, och det ger en god bild av inriktningen. Sedan starten 2008 har man givit ut ett tjugotal prosatitlar. Några beprövade äldre berättare, som Uwe Timm och en ännu verksam gigant från förr, Siegfried Lenz, med rötter i Gruppe 47, är representerade med flera titlar (Upptäckten av currywursten av Timm blev en mindre succé i Sverige), men förlaget vågar sig också på att nästan utan fördröjning ge ut ett antal nyare, förvisso hyllade författarskap, som här får sin svenska introduktion.


Naturligtvis tar de mindre förlagen som vågar satsa på oprövad tysk litteratur en ekonomisk risk. Dessutom saknar de de stora förlagens marknadsföringsresurser och slipade säljorganisationer som ser till att deras böcker köps in av de stora återförsäljarna och diskuteras i Babel och morgonprogrammens tv-soffor. Johan Thorén uppger att knappt 70 procent av förlagets titlar har fått efterhands- och distributionsstöd från Kulturrådet och att man också förlitar sig till översättningsstöd från Goethe-Institut och dess schweiziska och österrikiska motsvarighet. Utan dessa stöd skulle verksamheten upphöra. Det gäller förmodligen också för de andra mindre förlagen.

”Svenska förläggare under senare år har sällan haft modet eller kunskapen att gå utanför den svåra litteraturen och därmed har man missat en massa som både är kvalitativt och publiktillvänt, och på så sätt har man ytterligare förstärkt den här bilden av tysk litteratur”, säger Johan Thorén. Endast en målmedveten och långsiktig satsning på ny tysk litteratur förändrar gradvis gamla tankemönster, och en bredare utgivning kan bli möjlig.

I dag är det småförlagen som står för risktagandet. Men för alla dem som i litteraturen söker andra verkligheter än de som återfinns i den så dominerande anglosaxiska litteraturen är det önskvärt att de stora förlagen åter börjar ge ut tysk litteratur. De stora förlagen skänker nämligen prestige och erkännande åt böckerna och en större spridning. Det är heller inte svårt att hitta intressant litteratur med kommersiell potential; den återfinns bland annat på de korta och långa listorna till nomineringen av det 2005 av de tyska bokhandlarna instiftade tyska bokpriset (Deutscher Buchpreis), som varje år delas ut på bokmässan i Frankfurt. Ett jippo, javisst, precis som Augustpriset i Sverige, men ändå något som sätter fart på försäljningen.

Fredrik Agell är fil. dr i ­litteraturvetenskap och fil. mag i förlagskunskap.

– Publ. i Respons 6/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet