Föregående

nummer

Onsdag 24 maj 2017

5/2015

Tema: Östeuropeiska filmskapare granskar den epok och det arv som kommunismen lämnat efter sig sedan fallet för 25 år sedan.

Debatt

Slöa begrepp gör fascism mjuk och högerpopulism till skämt
David Brolin & Göran Fredriksson

Slutreplik

Henrik Arnstad har i svenska medier fått ställning som auktoritet på fascism och han ger sken av att hans tolkningar vilar på en akademisk konsensus, vilket inte är sant. Av debatt i Respons framgår att han inte bryr sig om att bemöta kritik mot hans syn på fascismen och tolkning av SD som ett fascistiskt parti och ignorerar grundläggande krav på vetenskaplighet, hävdar Göran Fredriksson och David Brolin i debattens avslutande replik.

Varför i hela friden starta en debatt om Henrik Arnstads fascismbegrepp? Jo, för att hans definition motiverar en tvivelaktig klassificering av högerpopulistiska SD som fascistiskt, som ett parti som ”rent praktiskt och konkret” vill genomföra ”ungefär samma sak” som Hitlers NSDAP. Och därför att Arnstad har medial status som auktoritet i fråga om fascism och högerextremism – trots att han är en bättre agitator än analytiker, starkare retoriker än historiker, skarpare polemiker än teoretiker. De som tvivlar på hans begreppsbestämningar stämplas självsäkert som okunniga om ”den moderna forskningen”. De som tvekar inför hans begreppstillämpningar anklagas för att stödja fascismens ”normalisering”. Oreserverad tilltro till Arnstads expertis har lett till att tidskrifter och debattsidor som lanserat hans analyser (Arena, Dagens ETC, DN, AB) med något undantag stängt sina spalter för invändningar och kritisk granskning.

Så har Stefan Löfvens statsrådsberedare kunnat förse ministrarna med skenbarligen tillförlitliga uppgifter om svensk nyfascism från vanligen välunderrättade källor.

Vi har att göra med ett välkänt mediefenomen: det offentliga samtalets idé om det sakliga argumentets avgörande betydelse ersätts regelmässigt med kvasiintellektuellt åberopande av akademisk titulatur (eller kända namn). I sin replik till Alf W. Johansson refererar Arnstad med största noggrannhet till professor G, professor P, professor S och docent B. (Men när Arnstad talar om sin kritiker slumpar det sig så att han glömmer nämna just dennes professorstitel.) Det omsorgsfulla titulerandet skapar en air av akademisk upphöjdhet kring Arnstads sagespersoner som tycks liksom lyfta hans egna prestationer högt över de obildade invändningarna från mindre vetande debattörer. På allra högsta nivå svävar hans Älskade fascism, i och med vilken den ”nutida internationella fascismforskningen [...] till slut nått bredare genomslag i Sverige, vilket var syftet med min bok”. Det är inga blygsamma pretentioner Arnstad ger uttryck för.

Författarens anspråk skruvas upp ytterligare i en rad artiklar som använder bokens perspektiv i analyser av nutida svensk högerextremism; det är dessa texter och deras vetenskapliga underlag vi skärskådat i Respons.

Att bestrida Arnstads anspråk, trosvisst uttalade i Den Nutida Forskningens namn, kräver ingen encyklopedisk bildning men väl tålmodig punktmarkering av en snabbfotad skribent. Vi har bemött författaren på flera plan. Dels visar vi att hans tillämpning av ”den nya forskningen” lett till utradering av den väsentliga distinktionen fascism/populism, samt till en skev historieskrivning där Hitlers maktövertagande framställs som fridsamt och demokratiskt. Dels påvisar vi att det inom ”den nutida internationella fascismforskningen” – tvärtemot vad lärjungen Arnstad kategoriskt påstått – inte alls råder samstämmighet om att hans mästare Roger Griffins fascismdefinition skulle representera en ”new consensus”. Dels diskuterar vi Griffins teser ur metodologisk synpunkt och pekar på grundläggande svagheter i hans idealtypiska begreppskonstruktion. Vidare belyser vi strategiska konsekvenser av att Griffin/Arnstad fokuserar på fascism som ideologi snarare än som social rörelse och politisk regim.

Har Arnstad funnit någonting värt att beakta i granskningen av hans analyser? Nej, obekymrat går han på i ullstrumporna. Därför avslutar vi debatten med att gå igenom tre exempel på hur han hanterar kritik mot sin syn på fascism.

Vid en första anblick ser det ut som om Arnstad lyckas försvara sina teser med en uppsjö av belägg. Men synas empirin i sömmarna visar den sig vara så fransig att den inte går att tråckla ihop med de analytiska trådar som står till buds: resonemangen faller isär. I det prekära läget sker något som öppnar nya möjligheter – man anar en glidning i framställningen av de ursprungliga teserna som löses upp och formuleras om, så att författaren nästan omärkligt kan byta fot. Det gäller bland annat tesen om ”the new consensus”. I repliken till Alf W. Johansson medger Arnstad (indirekt) att det inte råder någon konsensus om Griffins begrepp: ”även hans motståndare fick större utrymme” i debatten, heter det nu. Men Arnstad försöker få det till att också dessa hyllar professor G som den givna utgångspunkten, exempelvis professor P – Kevin Passmore – som sägs anse att Griffin ”med rätta […] avfärdar tanken att fascismen skulle vara ’too messy’” som föremål för historiskt studium.

Det är bara det att Passmore i Vad är fascism? (2015) tvärtom med bestämdhet hävdar att fascismen som historiskt fenomen är alldeles för komplex för att kunna ringas in med Griffins generiska (eller någon annan) definition. Boken rekommenderas i förlagsreklamen av Henrik Arnstad som ”omistlig läsning”.

Än flinkare är fotarbetet kring tesen om distinktionen fascism/populism som Arnstad tidigare påstått inte kan appliceras på verkliga partier (de vill ju ”ungefär samma sak”). I en senare artikel menar han sig icke desto mindre kunna visa att SD inte är populistiskt utan fascistiskt med hänvisning till att SD-ideologin har ett annat djup än det rasistiska ”lattjo-lajban-partiet” Ny Demokratis drag under galoscherna. Men flams och trams överges strax som populismkriterium när Arnstad nämner ”populistiska norska Fremskrittspartiet” med dess seriösa framtoning. Ibland anger han nyliberalism som högerpopulistiskt kännetecken, vilket medför att även SD tenderar kvala in via sitt trogna stöd för Alliansens skattesänkningspolitik under två valperioder. Så famlar Arnstad hit och dit, eftersom han är blind för att populismen är inpräntad i hans eget begrepp om fascism som pånyttfödelsemytisk folklig (Griffin: ’populist’) ultranationalism.

Fascismens och populismens likheter och olikheter blir således outredda i dessa råddiga analyser. Ett dimmigt begrepp om populism har sin omedelbara motsvarighet i ett lika dimmigt begrepp om fascism.

Ett tredje exempel på Arnstads tesupplösning är den starka utsagan att ”SD är ett fascistiskt parti”, vilken helt naturligt uppfattas som ett påstående om att det är ett genuint fascistparti. Tolkningen stöds av citat som generaliserar kring partier som vill genomföra ”ungefär samma sak” som NSDAP, samt av formuleringar som att ”samma process” som det av SD planerade införandet av enpartistaten ”faktiskt inträffat tidigare” i 20-talets Italien. Men det visar sig att Arnstad med fascistiskt parti här inte menar fascistparti utan ett parti med vissa inslag av fascistisk – eller noga taget ”ultranationalistisk” – ideologi. Han refererar Nigel Copsey, som dock inte verkar lika pigg på att identifiera fascism med ultranationalism: ”ett visst fascistiskt inflytande finns i hela den euroepiska ultranationalismen (även populister)”. Arnstads punchline blir ett slag i luften: ”att hävda att det inte existerar fascism inom SD är direkt felaktigt.”

Med tanke på partiets ökända rötter förnekar naturligtvis ingen att det bland alla nyanser av rasism, nationalism, konservatism och reaktion inom högerpopulistiska SD även finns fascistiska tendenser.

Men ingår verkligen planer på införande av en enpartistat bland dessa? Beläggen imponerar inte: en SD-riksdagsman sägs önska att alla andra partier ska sjunka under 4%-spärren! I en annan artikel citerar Arnstad upplysningsvis professor G, mästaren själv, som skriver: ”dagens fascistiska rörelser saknar generellt idéer om […] enpartistaten” – ett auktoritativt vittnesbörd om hur obestämt, kanske till och med obestämbart, detta fascismbegrepp är till både omfång och innehåll. Slutligen tar Arnstad fram sitt historiska trumfkort i det att han hävdar att det handlar om samma process i Sverige i dag som när Mussolini upprättade sin diktatur för snart 100 år sedan. För att jämförelsen ska göra avsett intryck måste författaren anpassa ”historien” efter sina analytiska premisser, varvid våldets konstitutiva betydelse i fascismen tonar bort. Han må ha skrivit om squadristi i sin bok, men i artiklarna där parallellen dras till nutiden är den organiserade politiska terrorns roll bortretuscherad.

Vi har nu försökt följa Arnstads försvarsarbete och sett några av hans centrala teser lösas upp i samma retoriska stoff som journalistiska berättelser göras av. Till sist ska vi sammanfatta några allmänna slutsatser av vår kritiska genomgång.

– Arnstad säger att grunden för hans insatser är den moderna forskningen (om fascism), men vi menar att hans intellektuella strävanden bäst förstås som ett postmodernt projekt.

– I ett sådant perspektiv handlar forskning inte om rimliga tolkningar, förklaringar, teorier och hypoteser som preciseras och prövas utan, grovt sett, om teser som övertygar retoriskt via en etablerad diskursiv kontext – i Arnstads fall en viss akademisk konsensus.

– För Arnstad förefaller grundläggande vetenskapliga krav på koherens, relevans, precision, stringens, akribi, empirisk underbyggnad etcetera antingen ointressanta eller underordnade tesernas medialt-retoriskt slagkraftiga formulering.

– Arnstad är del av en diskursifieringstrend som präglat historieämnets mainstream i decennier. Den språkliga vändningen innebär att man söker fascismens dynamik i idévärlden och kulturlivet snarare än i krisprocesser inom de politiska och socioekonomiska sfärerna.

– Arnstad ser fascism som ”ideologi” i vardaglig mening: normativ övertygelse, utopisk berättelse. Historiserande och kontextualiserande analys av rörelsers och opinioners strukturella uppkomstbetingelser och sammanhang blir då politiskt mindre viktigt i den antifascistiska kampen än normkritik och moraldebatt om språkbruk.

– Att Arnstad opererar bort våldsdimensionen, både i sin idealtypiska definition av fascismens kärna och i sin jämförande karakteristik av historisk fascism, främjar en mjuk, mytologisk fascismuppfattning som tenderar att ”normalisera” fascismen som ideologi.

Göran Fredriksson och David Brolin. Göran Fredriksson är ansvarig utgivare för Häften för kritiska studier och David Brolin är författare till Omprövningar.

 

– Publ. i Respons 5/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet