”Forskaren måste respektera den viktiga autonomin i forskningsprocessen”

Rodéhn avslutar sitt svar med att ”uppmuntra” oss att skriva en artikel till International Journal of Heritage Studies. Det är intressant att hon anser sig ha befogenhet att efterfråga bidrag till denna tidskrift, även om vi förstått att hon har goda kontakter med redaktören Laurajane Smith.

Vi försökte inte, som Rodéhn påstår, att få hennes artikel tillbakadragen, utan få ett svar infört i tidskriften. Till vår förvåning refuserades vårt genmäle, med motiveringen att den var en blandning mellan klagobrev och svar. Vi ombads dock att återkomma med dels ett formellt klagobrev, dels ett kort svar som enbart skulle handla om de kvalitativa forskningsmetoder och teorier Rodéhn använt. Med sådana begränsningar avstod vi från att skriva ett nytt svar, men insände ett brev med våra invändningar uppställda på det sätt Smith begärt. Den 18 juli 2019 fick vi besked av Smith att Rodéhn bestrider vår kritik och att tidskriften inväntar om en anmälan om oredlighet i forskning görs till Uppsala universitet.

Till vår förvåning refuserades vårt genmäle, med motiveringen att den var en blandning mellan klagobrev och svar.

Rodéhn skriver att tidskriften ”beslutat att ingen oredlighet skett”, men beskedet vi fick var att tidskriften avvaktar ”in the absence of independent evidence of ethical misconduct” (Smith till Aronsson och Josefsson 2019-07-18). Vid denna tidpunkt hade vi ännu inte tillgång till de filmade visningarna eller samtyckesformulären. Det ingående svar på vår kritik som Rodéhn hänvisar till fick vi inte heller ta del av. Om det svaret hade samma karaktär som svaret i Respons kan det dock konstateras att vi inte gått miste om så mycket.

Rodéhn hävdar nu att vår kritik i debattartikeln grundas på ”en upplevelse av att vara feltolkad”. Vad är det som enligt Rodéhn faller in under denna beskrivning? Låt oss bara ta ett exempel från en av de filmade visningarna. En av guiderna säger att det inom den äldre psykiatrin förekommit metoder som i dag snarare framstår som tortyr än som medicinsk behandling. Han tillfogar att han ändå tror att det är viktigt att komma ihåg att personerna som arbetade inom psykiatrin inte var sadister utan gjorde så gott de kunde utifrån förutsättningarna som fanns då, men att detta naturligtvis inte ska undanskymma att många patienter for väldigt illa.

När Rodéhn i sin första artikel citerar detta i engelsk översättning blir ”jag tror ändå att det är viktigt” till ”I think that it is more important” och ”många” blir till ”some”. Slutsatsen hon sedan drar av uttalandet lyder ordagrant:

While ‘some’ patients’ feelings were acknowledged, they were presented as secondary to the experiences of the hospital workers. Further, I suggest that the comments on patients’ feelings and on maltreatments were primarily not an act of caring for patients, but used to show how medicine had advanced over the years, how it had improved, and how attitudes had changed for the better. (Rodéhn 2018, 5)

Observera att slutsatserna är helt beroende av de små, men i sammanhanget mycket betydelsefulla ändringar som gjorts i översättningen. Intressant nog återkommer samma uttalande i Rodéhns andra artikel, men citeras där i en annan översättning med uteslutningar som inte markerats och ligger till grund för helt andra slutsatser om guidens syn på patienterna (Rodéhn 2019, 281). För den som inte har tillgång till filmerna är det svårt att upptäcka att det är samma yttrande. Är detta något som kan reduceras till enbart ”en upplevelse av att vara feltolkad”?

Gäller samma sak också när Rodéhns iver att hitta saker att anmärka på blir så stor att hon på samma gång kritiserar guiderna för att tala om patienterna på ett sätt som gör att de förknippas med ”feelings of unhappiness”, och sedan för att försöka dölja “the unhappiness of mental illness” (Rodéhn 2018, 6 f, 10), fel som är varandra uteslutande? Det är inte lätt att göra rätt när Rodéhn sitter till doms.

Rodéhns slutsatser går långt utöver vad som kan utläsas av filmerna. De redan anförda citaten utgör för övrigt ett tillräckligt svar på Rodéhns hävdande att hon i artiklarna inte gör anspråk på att veta något om informanternas känslor eller åsikter. Nota bene att Rodhén aldrig talade med guiderna om tolkningarna. Att avstå från dialog rimmar illa med grundläggande praxis i humanistisk kvalitativ forskning när man har med människor att göra. Det är detta vi vänder oss mot, vilket är något annat än att hävda att Rodéhn ”borde ha frågat informanterna om uttalandena på filmen var sanna eller falska”. Att förminska guidernas professionalitet till ”en upplevelse av att vara feltolkad”, späder bara på vår övertygelse om att hon inte tar subjekten på allvar. De reduceras till tolkningsytor som hon anser sig ha rätt till att projicera litet vad som helst på.

Hur förhåller det sig i övrigt med punkterna där Rodéhn i sitt svar menar sig ha påvisat att kritiken vi framfört är helt grundlös? I själva verket vederlägger hon genomgående påståenden som vi aldrig framfört, men undviker att kommentera vad vi faktiskt tar upp. Enligt Rodéhn hävdar vi exempelvis att samtyckesformulären inte var kopplade till projektet ”Kulturarvet som högskolepedagogisk resurs vid Uppsala universitet”. Vi har ingalunda hävdat detta. Tvärtom är problemet att de var kopplade till just det projektet, vilket hade en allmänt formulerad målsättning att inventera och vidareutveckla användandet av kulturarvet i undervisningen vid universitetet. Rodéhn har dock använt materialet inom det senare startade projektet ”Ulleråker – Funktionsnedsättning och kulturarv”. Vi hävdar inte heller att ingen information förekom innan de guidade visningarna, men det förekom ingen information om att det skulle handla om känslor och genus.

Rodéhn beskriver i sitt svar hur hennes processande av det empiriska materialet långsamt ledde fram till just dessa frågor. I artiklarna beskrivs dock saken annorlunda. I den ena artikeln skriver hon: ”In order to study the doing of emotions and what emotions do I initiated field research at the Museum of Medicine” (Rodéhn 2018, 3). I den andra talar hon om hur hon inleder sin undersökning med forskarna Dennis Sumaras och Brent Davis ord i minnet om att queerteori inte innebär att pedagogiken sexualiseras: ”Instead, they stress that we should show how pedagogy is already sexualized, begin to see that it is heterosexualized, and start interrupting it.” (Rodéhn 2019, 272). Rodhén tycks ha ett paradoxalt förhållande till induktiv forskningsmetod. För oss låter detta som någon som redan bestämt sig innan empirin fick möjlighet att tala. Beskrivningarna i svaret och artiklarna kan inte samtidigt vara korrekta om vi nu skall ”reda ut några sakfrågor” som Rodhén säger.

En forskare skapar själv sitt rykte genom att förhålla sig till etiska riktlinjer, ha en stark personlig integritet och ärlighet i sitt förhållande till subjekten, och undvika att skada.

Punkt för punkt i Rodéhns svar skulle kunna gås igenom på samma sätt om inte utrymmet satte bestämda gränser. Vi vill dock avslutningsvis kommentera Rodéhns anklagelse mot oss för att vilja misskreditera hennes rykte som forskare. Detta är oss helt främmande. En forskare skapar själv sitt rykte genom att förhålla sig till etiska riktlinjer, ha en stark personlig integritet och ärlighet i sitt förhållande till subjekten, och undvika att skada. Det sist nämnda är i internationell forskning känt som den etiska principen ”do no harm”. Forskaren måste respektera den viktiga autonomin i forskningsprocessen, det vill säga att inte gå i någons ledband, vare sig det gäller teoretiska referenser eller hänga med kompisgänget runt köttgrytorna.

Litteratur

• Cecilia Rodéhn, “Emotions in the Museum of Medicine: An Investigation of how Museum Educators Employ Emotions and what these Emotions do”, International Journal of Heritage Studies. 2018-12-17
• Cecilia Rodéhn, “Exhibiting Doctors and Nurses: Queering Professional Education in a Medical Museum”, Will Letts & Steve Fifield (eds), STEM of Desire: Queer Theories and Science Education (Leiden/Boston, 2019).