Essä

Högernostalgi och vänstermelankoli

| Respons 1/2018 | 18 min läsning

När framtiden ter sig osäker eller dyster blickar många tillbaka på det som man tror har varit en gång. Högern projicerar i dag sin nostalgi på en efterkrigstid präglad av etnisk homogenitet och stark välfärdsstat. Det finns nostalgi även på vänsterkanten, men där är melankolin mer framträdande. Vänstern har förlorat sin framtidsvision och har svårt att komma vidare. Men varken nostalgi eller melankoli innebär apati.

Tea Party-demonstranter i Philiadelphia 2008. Foto Wikimedia Commons.

När jag sommaren efter millennieskiftet följde med mina föräldrar till Moskva var ett besök på Röda torget självklart. I hettan orkade vi dock inte med den långa kön till Leninmausoleet, utan sökte oss till svalkan i det luftkonditionerade varuhuset GUM. Fattigdomen gjorde sig påmind bara några kvarter därifrån, men den nyligen privatiserade affären andades västerländsk lyx och flärd.

Utanför stod en skara äldre med röda fanor och skanderade. ”Gammelkommunister”, berättade min far. De stod mellan den socialistiska ledarens balsamerade kropp och det postsovjetiska konsumtionssamhällets i högsta grad levande hjärta och längtade tillbaka till en mer förutsägbar, men förlorad tid.

Känslor har alltid varit viktiga i politik. Aristoteles såg patos, de känslor talaren väcker hos åhörarna, som en grundsten i retoriken. Förmågan att ingjuta hopp och ilska har varit central för mobiliseringen av massorna och skilda politiska intressen. Känslosamma politiker eller politiker som vädjar till känslor är knappast nytt. Tänk Vladimir Lenins brandtal, Adolf Hitlers massmöten, men även Per Albin Hanssons folkhem, där alla skulle få plats och känna sig trygga.

Det som utmärker samtiden är inte att känslor är en del av politiken. Snarare är det så att vi har en global nostalgiepidemi, i alla fall om man får tro den nyligen bortgångne sociologiikonen Zygmunt Bauman. Från progression och framåtskridande är politiska visioner alltmer upptagna vid en gyllene forntid, likt den lilla skaran på hörnet av Röda torget.

På sistone utgör inte gammelkommunister det bästa exemplet på denna nostalgi. Det tydligaste uttrycket för bakåtblickande känslomässiga visioner finner vi kanske främst hos högerpopulister som Donald Trump, vars valslogan ”Make America great again” knöt an till tron på återupprättandet av en svunnen storhetstid. I sin sista bok, Retrotopia, beskriver Bauman den amerikanska presidenten som en i en lång rad av ”ilskans politiker” som bygger sin politik på nostalgi.

Alltsedan Thomas More har utopier varit kollektiva framtidsvisioner, oavsett om det rört sig om marxismens klasslösa samhälle eller teknologisk utveckling. Inte minst förra århundradet präglades av försök att realisera politiska visioner, kommunism i öst, välfärdsstater i väst. De gav trygghet och visst välstånd, men i utbyte mot att individen underordnade sig kollektivet. I slutet av 1900-talet intog i stället individent en central plats i de politiska visionerna, befriades från kollektivismens ok och gavs ansvaret för sin framtid. Men den nyfunna friheten vanns till priset av minskad välfärd. Trots utfästelsen om att privatiseringar skulle leda till mer tillväxt och att fler på så sätt skulle få en större del av kakan, har finanskriser och lågkonjunkturer undergrävt våra privata framtidsdrömmar. I en tid då unga förväntas få det sämre ställt än deras föräldrar, fasta jobb ersätts med tillfälliga, pensionssystem urholkas och människor riskerar att förlora hem och arbete, är det svårt att tro på framtiden. Den är snarare ett katastrofscenario vi försöker skydda oss ifrån.

Ett svar på detta flytande tillstånd, menar Bauman, är framväxten av retrotopier. Medan utopier riktar förhoppningarna mot framtiden, syftar hans begrepp på visioner som har blicken mot en mer eller mindre förgången epok.

I den flytande moderniteten söker vi efter fasta punkter. En del bygger på självet eller fokuserar på det lilla livet. För många har alternativhögern blivit en livboj. Dessa populistiska rörelser och partier – Front National, Dansk folkeparti, Sverigedemokraterna, Tea Party-rörelsen – bygger sin politik på en vurm för en tid när det Ny Demokrati kallade för ”verklighetens folk” kände sig trygga och hade tillförsikt inför framtiden. Inte sällan projiceras denna högerns nostalgi på en efterkrigstid präglad av etnisk homogenitet och stark välfärdsstat.Nostalgi blandar dock ihop det verkliga förflutna med det imaginära, påpekar Bauman. Exempelvis var det först efter kommunismens fall som den i Ryssland vanliga föreställningen om att Sovjetunionens sista decennier var en stabilitetens guldålder utvecklades. Det Sovjet gammelkommunisterna ropade efter var mer en projektionsyta än historisk verklighet.

Nostalgi tycks också hindra människor från att helt förstå sin egen situation. Arlie Hochschild – mest känd som förgrundsgestalt inom emotionssociologin – menar att många av dem som stödjer högerpopulister som Donald Trump och Sarah Palin är motsägelsefulla: de omfamnar en politik som till stora delar går på tvärs med deras egna ekonomiska intressen. För att bena upp i detta följer hon i Strangers in Their Own Land – Anger and Mourning on the American Right Tea Party-anhängare i Södern och lyssnar på deras ”djupberättelser” – de underliggande narrativ vi omfamnar för att skapa mening i tillvaron. Poängen med djupberättelser är inte om de är sanna eller inte, utan att de känns sanna. De är affektiva kompasser som hjälper människor att orientera sig i världen. Hochschilds utgångspunkt, att högerpopulismens gräsrötter är irrationella, är kanske något problematisk, men hon är en skicklig etnograf och genuint nyfiken på vad hennes informanter har att säga.

Den djupberättelse hon identifierar hos den populistiska högerns anhängare utgår från bilden av en lång kö. Långt fram, bakom ett krön finns den amerikanska drömmen. Tanken är att man ska kunna röra sig framåt mot drömmen, mot välstånd. Men kön står stilla och tycks till och med bli allt längre framför. Arbete leder inte längre till ekonomisk stabilitet och löneutvecklingen är minimal, om man nu har ett arbete. Centralt i berättelsen är att andra verkar tränga sig före i kön. Kvinnor och homosexuella kan ta genvägar som män inte kan. Yngre människor är mer eftertraktade på arbetsmarknaden än medelålders och äldre, svarta har speciella kvoter och stipendier till universitet som vita inte har, och bara de riktigt fattiga får gratisluncher.

Tea Party-anhängarna känner sig svikna av dem som är satta att övervaka kön, inte minst av Barack Obama, som själv anses ha gått före i kön. Han premierade de människor som tränger sig fram. Han var deras president, inte en president för en hårt arbetande, vit arbetarklass. Av betydelse för djupberättelsen är även de fördomar om sydstatsbor som florerar – att de är konservativa och bakåtsträvare – vilket påverkar deras självbild. Allt de sett som moraliskt viktigt, som kyrkan och familjen, ses nu som tecken på homofobi. De känner sig inte längre hemma i sitt land. Och, för att tala med Bauman, längtar de tillbaka till den tid då de tyckte sig ha en rimlig chans att nå krönet.

Trumps framgång i presidentvalet grundas enligt Hochschild på att han bekräftade denna djupberättelse. Hans valkampanj och tidiga presidentskap har lyckats utnyttja och skapa kollektiva känslor av berättigande, nationell stolthet och tro på förändring. Trump är ett slags durkheimsk totem, en samlande kraft, ett uttryck för kollektiv entusiasm. Han talar till de vita kvinnor och män som känner sig omsprungna och ger dem en känsla av gemenskap och stolthet. Det är alltså människors känslomässiga självintresse, snarare än deras ekonomiska intresse som Trump tilltalar.

I Strangers in Their Own Land blir det uppenbart att människor inte röstar på högerpopulister enbart för att de ska genomföra en viss politik, utan för att de kan få dem att känna sig på vissa sätt. Högerpopulister har en emotionell lockelse och ger känslomässig tillfredsställelse genom att möta privilegieförlustens nostalgi. Därför kan Hochschilds informanter stödja en president som vill avskaffa den allmänna sjukvård de är beroende av och som privat bryter mot den moraliska standard de omfamnar.

Murens fall skapade en existentiell kris för vänstern. Den hamnade i ett tillstånd av självreflekterande och sorg.

Högerpopulister skapar inte bara samhörighet genom att svara på privilegieförlustens nostalgi, utan också genom att bejaka aggression och våld mot politiska motståndare och etniska minoriteter. Detta blev påtagligt i kampanjmötena, där enskilda demonstranter på Trumps direkta uppmaning kastades ut från mötena under våldsamma former. Genom sina utfall mot muslimer, mexikaner, militärveteraner, demonstranter, journalister och politiker – ja, kort sagt alla som inte fullt stödjer honom eller som anses tränga sig före i kön till den amerikanska drömmen – har han skrivit om reglerna, inte bara för vad man får säga utan också vad man får känna inom amerikansk politik. Nostalgin har omvandlats till vrede och politiskt bränsle.

Nostalgi, påpekar Bauman, är endast en av många affektiva relationer till andra platser och tider. I Retrotopia berör han uteslutande konservativa element, förutom högerpopulism också nationalism och islamistisk terrorism. Men nostalgi återfinns också på andra sidan det politiska spektrumet, som hos de ryssar som längtar tillbaka till Sovjeteran. Även där präglas tillståndet av en tillbakablick på ett förlorat paradis. Men om högerpopulister oftast har en relativt oproblematisk relation till svunna tiders politik (om de nu inte, som Sverigedemokraterna, har nynazistiskt ursprung), är vänsterns förhållande till tidigare revolutionär kamp långt mer ambivalent.

Murens fall skapade en existentiell kris för vänstern. Den hamnade i ett tillstånd av självreflekterande och sorg. Den förlorade sin utopi och sitt framtidshopp. Drömmen om det kommunistiska samhället gick inte bara upp i rök, utan blev också något av en synd. Kommunism är nu för evigt förknippad med totalitära stater. Det är därför exempelvis svenska vänsterpartister ständigt avkrävs en förklaring för Gulag från borgerligt håll. Det går inte längre att blicka framåt mot en revolution eftersom denna har blivit synonym med repression.

Vänsterns känsla av att vara tyngd av sitt förflutna och utan en synlig framtid har, efter den tyske filosofen Walter Benjamin, ofta kallats för vänstermelankoli.En sådan förståelse har till stor del sin grund i Sigmund Freuds distinktion mellan sorg och melankoli. Sorg är en process där individen kommer över förlustens smärta och till slut separerar sig själv från sitt förlorade objekt. På så sätt kan känslor och energier projiceras mot någon eller något annat. Till skillnad från sorg, menar Freud att melankolikern fastnat i en narcissistisk identifikation med sitt förlorade objekt, och sorgen förvandlats till en ”introspektiv isolation”, som avskärmar och paralyserar individen. Vänstermelankoli skulle i freudiansk mening utgöra en omöjlig sorg. Kommunismen är över som erfarenhet, men är också oersättlig eftersom vi lever i en tid utan alternativa utopier.

Ken Loachs dokumentär The spirit of ’45 (2013) exemplifierar sådan vänstermelankoli. Den skildrar vänsterdominansen inom brittisk politik efter andra världskriget. Filmen menar att detta möjliggjordes av britternas så omhuldade blitzanda – den klassöverskridande gemenskap under Tysklands bombningar av London där alla bidrog i kampen mot den yttre fienden. ”Eftersom vi kunde bygga bomber ihop borde vi också kunna bygga hem och sjukhus tillsammans”, säger en socialistledare för att förklara hur man efter Labours jordskredsseger 1945 bestämde sig för att genomföra reformer på löpande band: fri sjukvård, förstatligande av kol och el, kommunala bostäder. Äldre personer vittnar om lortsamhället före reformerna. Filmen är som bästa kommunistpropaganda: Se här, vi byggde landet. Vi utrotade fattigdomen. Men allt det vackra gick åt fanders när Margaret Thatcher kom till makten.

Som kulturjournalisten Owen Hatherley påpekat är Loach dock påfallande tyst om tiden fram till Thatchers strukturomvandling. Han nämner inte heller Storbritanniens kolonialism eller att blitzen slog särskilt hårt mot arbetarklassen (bland annat eftersom den inte hade möjlighet att fly till rika släktingar på landet). Loach låter dessutom endast vit arbetarklass komma till tals. Efterkrigstiden porträtteras som jämlikhetens storhetstid, där tidigare klasshierarkier raserades. Det framstår också som ett samhälle fullt av framtidsoptimism, vilket kontrasteras mot en karg, desillusionerad nyliberal samtid. Filmen är melankolisk i sin idealisering av gamla former av socialistisk politik och dess påfallande avsaknad av en intersektionell blick. Den uppmanar till kamp, men kampen är enbart klassbaserad. Som en av de intervjuade säger: ”Arbetarklassen kan förändra historien på ett ögonblick. De har bara inte fattat det.”

Det kunde lika gärna vara 1917.

Flera, såsom Ann Cvetkovich, Jodi Dean, Jonathan Flatley, Heather Love och Enzo Traverso, har på senare tid påpekat att Benjamin inte nödvändigtvis ser melankoli som en återvändsgränd, utan som politisk möjlighet. Diskussionen om vänstermelankoli kan ses som del av den ”affektiva vändningen” inom kulturstudier, och inte minst intresset för – och uppvärderingen av – negativa känslor.

I Affective Mapping – Melancholia and the Politics of Modernity menar litteraturvetaren Jonathan Flatley att Benjamin inte kritiserar vänstermelankoli i sig, utan enbart när den blir ett paralyserande och självbelåtet tillstånd. Flatley menar att melankoli hos Benjamin inte främst är ett patologiskt tillstånd som måste botas eller ett problem som individen genom freudiansk katarsis kan lämna bakom sig. Han ser det inte heller primärt som ett intrapsykiskt tillstånd (även om det erfars individuellt) utan som ett generellt problem i det moderna. Det moderna subjektet intar en melankolisk position, eftersom moderniteten är fylld av utopiska drömmar som aldrig fullt ut infrias. Likheten mellan melankoli och retrotopi är påfallande, men där Bauman menar att nostalgi kännetecknar tiden efter välfärdsstatens spruckna drömmar, är melankoli hos Benjamin intimt sammanknippat med moderniteten som sådan, just eftersom den utgör ett drömmande tillstånd.

Genom analys av film, litteratur, arkitektur och konst visar den italienske historikern Enzo Traverso att melankoli historiskt varit central i vänsterns självförståelse. Melankoli framstår i Left-Wing Melancholia – Marxism, History, and Memory inte främst som en nostalgisk vurm över en död stalinism eller andra former av statssocialism, som i fallet med gammelkommunisterna på Röda torget. I stället för en regim eller en ideologi utgör det förlorade objektet snarare kampen för emancipation. Melankoli innebär då medvetenhet om det förflutnas möjligheter: det är en trofasthet mot revolutionens emancipatoriska ideal, inte dess konsekvenser. På så sätt är vänstermelankoli snarare en identifikation med en avsaknad (något som aldrig uppfyllts) snarare än en förlust, menar Traverso. Det är en identifikation med kommunism som den drömdes, inte som den realiserades i statskommunism. Detta är en melankoli som har ”förlustens förändrande kraft”, som Judith Butler uttryckt det. Den handlar inte om en paralyserande sorg över en förlorad utopi, utan att tänka revolution på nytt i en icke-revolutionär tid. De olika revolutionernas uppgång och fall har inom vänstern förståtts som misslyckanden och förluster men relateras till övertygelsen om att arbetarklassens seger i slutändan är oundviklig. Förlusterna och nederlagen har på så vis sporrat till vidare kamp.

Ett verk Traverso lyfter fram som exempel på produktiv vänstermelankoli är en annan av Loachs filmer, Land och frihet (1995). Filmen berättar om en brittisk kommunist som tar sig till Spanien för att strida på republikens sida i inbördeskriget. En scen är särskilt viktig. Efter en strid begraver hans kommando sina stupade kamrater. Vid begravningen håller en av dem tal med budskapet att trots smärtan har kamraterna inte dött förgäves. Sorgen framställs som att ge styrka till fortsatt kamp. ”Vi kan vinna revolutionen, den fortsätter och är smittsam”, deklarerar soldaten.

Denna typ av deklaration är i princip omöjlig efter murens fall, eftersom det Traverso kallar för ”vänsterns känslostrukturer” har rasat samman och inte längre är något att luta sig mot. Det finns inte heller något annat som kan fylla det tomrum kommunismen lämnat efter sig. Nyliberalismens seger har en gång för alla omöjliggjort vänsterns utopiska drömmar.

Samtida former av produktiv vänstermelankoli återfinns snarare inom queeraktivism. Liksom Cvetkovich och Love lyfter Traverso responsen på aids-epidemin som ett samtida exempel på melankolins progressiva kraft. Den stora mängden unga hbtq-personer som dog i sviterna av sjukdomen orsakade mycket sorg, men också engagemang. För många av dem som visste att de snart skulle dö – eller riskerade att drabbas av sjukdomen och därmed gå samma öde till mötes – blev detta ett incitament att agera politiskt i frågan.

Högernostalgi och vänstermelankoli utgör inte apatiska tillstånd, utan kan i allra högsta grad vara politiska drivkrafter. Ur dem kan andra känslor uppstå: ilska, känsla av berättigande, gemenskap, hopp. Nostalgi är inte bara försök att vrida tillbaka klockan, utan också en mycket livskraftig kollektiv känsla som möjliggör politisk förändring. Även om högernostalgin är en retrotopi driver den i detta nu uppenbarligen historien framåt, medan vänstern i stora stycken tycks sakna riktning, eller åtminstone ha betydande svårigheter att möta de djupberättelser Hochschild menar är avgörande för politisk framgång.

Utmaningen med högernostalgi är att den tenderar att föra med sig våld och polarisering. För att motarbeta detta menar Bauman att det är nödvändigt att skapa nya kollektiva berättelser som möjliggör dialog mellan olika samhällsgrupper. I Retrotopia ger han oss två grundläggande framtidsscenarier att välja mellan: ”We face either joining hands, or common graves.” Hochschilds inlägg kan ses som försök att skapa sådan dialog genom att visa på att Tea Party-aktivisternas ilska och nostalgi har en inre logik och därmed hjälpa progressiva krafter att föra samtal med alternativhögern.

För Traverso är det avgörande att vänstern omfamnar melankoli. Den behöver se förlust som en del av de utopiska drömmarna, och låta förlusterna sporra till vidare kamp. Hur detta ska ske säger han dessvärre inget om. Flatley menar dock att melankoli kan bli produktiv genom att rita ”affektiva kartor”, genom att ställa individens känsla av förlust i historiskt ljus. De affektiva kartor Flatley ritar utifrån olika författarskap liknar till stora delar de djupberättelser som Hochschild använder för att analysera Tea Party-anhängarnas känslor. Men där Hochschild vill bringa ordning i tillvaron – rationalisera det som framstår som alltför känslosamt – uppehåller Flately sig vid känslorna och undersöker hur individuellt lidande kan vara del av kollektiva stämningar och atmosfärer.

Den kanske mest intressanta analysen i Affective Mapping är av den amerikanske sociologen W. E. B. Du Bois liv och verk, den första afroamerikan som disputerade vid Harvard och föregångare i forskning om rasism och svartas erfarenhet. Efter att ha varit verksam vid olika universitet i Europa och norra USA blev han 1897 professor vid universitet i Atlanta. Erfarenheterna av rasism och lynchningar i den amerikanska Södern fick honom att överge sitt tidigare upplysningsideal om att rationella fakta skulle kunna övertyga människor om rasismens negativa konsekvenser. Utifrån sin deprimerande erfarenhet, menar Flatley, bestämde sig Du Bois för att skriva på ett sätt som berörde de svarta och vita läsarna känslomässigt och sporrade till politisk handling. I hans kanske mest lästa bok, The Soul of Black Folk, utgår han från sina egna och andras personliga erfarenheter av rasism och sätter in dem i ett större sammanhang. Genom en sådan affektiv karta ger han redskap till att analysera känslomässiga liv i ett rasistiskt samhälle, vilket han ser som ett första steg i en antirasistisk kamp.

Rasism, sexism och ojämlikhet kan vara ytterst känslomässigt påtagliga för individen, men trots det svåra att riktigt sätta fingret på. Genom att kartlägga det affektiva livet kan processerna bakom förtrycket konkretiseras, menar Flatley. Kartläggningen möjliggör också förändring, eftersom det kopplar individuella prekära situationer till andras erfarenheter. Det finns alltså inget egenvärde i politisk depression, utan det är melankolins möjlighet att förbinda oss med andra – och ur det söka förändring – som är avgörande.

Att utnyttja melankolins produktiva kraft kan ses som ett svar på Baumans uppmaning att skapa gränsöverskridande berättelser. Det skulle kanske också möjliggöra en rörelse från retrotopi till utopi. För även om kollektiva drömmar alltid riskerar att gå om intet behöver framtiden återigen bli en plats fylld av hopp.

Publ. i Respons 1/2018
TEMA | Socialdemokratins vissnande vi

Lucas Gottzén

Lucas Gottzén är professor i barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...