Svenska kyrkans gudsbegrepp – semantisk bur eller existentiell ledstång?

Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift, tar i den korta och kärnfulla boken Bråddjup och bärkraft avstamp i en iakttagelse som är svår att värja sig mot: Svenska kyrkans tradition har blivit främmande för många människor. Samtidigt, menar han, har den kristna traditionen med alla dess riter och praktiker mycket att bidra med för alla oss som famlar efter det han kallar »existentiella ledstänger«.

Programförklaringen får sin skärpa när Modéus vänder blicken mot de villkor som präglar samtidens sätt att tala om – eller kanske snarare, undvika att tala om – våra mänskliga grundfrågor. I ett individualiserat samhälle som det svenska ringar han in flera samverkande orsaker till denna utveckling. För det första pekar han på bristen på kollektiva mötesplatser där människor kan träffas, umgås och samtala. För det andra beskriver han en språkförlust, där bibliska berättelser och andra livstydande narrativ inte längre erbjuder en gemensam tolkningsram för livet och dess gränspassager. Därtill kommer en långtgående privatisering av de existentiella frågorna, där religion och livsåskådning främst betraktas som individuella angelägenheter. Han lyfter även fram en överdriven tilltro till vetenskaplig mätbarhet och slutligen en samhällelig orientering, där mänskliga behov i allt väsentligt tänks kunna tillfredsställas genom shopping.

Det är både intressant och uppfriskande att förlaget Fri tanke med dess uttalade förankring i upplysningens idéer ger ut denna tankebok som så explicit lyfter fram kyrkan som bärare av ett unikt andligt bidrag för vår tid. Enligt Modéus har det kristna perspektivet mycket att ge: 

Kyrkan är en reservoar för livstydning och ett gym för själen. Kyrkan är en porlande källa att ösa friskt vatten ur, och en potentiell gåva till ett samhälle som lider av existentiellt språktapp.

Jag vill tycka om detta. Det är vackert uttryckt. Vid läsningen är många textpassager balanserade och anspråksfulla, men tyvärr också väloljade på ett mångordigt och tröttande sätt. Modéus är inte ensam syndare på detta område. De flesta präster och teologer jag läser hamnar lätt i detta affirmativa tonläge.

Men det saknas inte bra brottytor. Ibland öppnar texten upp, vilket gör den spännande att följa. För egen del uppskattar jag när Modéus reflekterar över det kristna språkets räckvidd och den friktion som uppstår när traditionens anspråksfulla ord möter sökande människor. 

Ett sådant resonemang kretsar kring hur själva ordet Gud fungerar – eller inte fungerar – som en stödjepunkt i nutidsmänniskans andliga sökande. Modéus återger tidigare ärkebiskopen K. G. Hammars upptäckt att själva ordet Gud tenderar att blockera pågående samtal. Ärliga, prövande och öppna meningsutbyten som försökt pejla en djupare livsgrund dör bort när Gud kommer på tal, inser Hammar. Samtalen sluter sig plötsligt och oväntat. Modéus dröjer vid frågan. 

Varför är ordet Gud så svårt att använda? Varför går ­associationerna så snabbt till förenklade och barnsliga bilder som naturligtvis är lätta att ta avstånd ifrån? 

Enligt Modéus beror svårigheterna på att ordet Gud tillhör en begreppsvärld som har blivit omöjlig att relatera till för många människor, och att detta lett till en språklöshet för vissa existentiella erfarenheter. Särskilt bekymmersamt är att den språkliga konstruktionen och begreppskategorin Gud riskerar att låsas in i en semantisk bur som på ett reducerande sätt hänvisar till Gud som ett objekt bland alla andra. 

Modéus försöker bemöta problemet genom att explicit ta avstånd från banaliserande föreställningar om Gud som en figur på ett moln, eller ett sagoväsen i himlarymderna eller barndomens låtsaskompis. Det är självklart helt nödvändigt att problematisera dessa nedärvda bilder och begrepp. Men det är också intressant hur stryktåliga de verkar vara, vilket K. G. Hammar fick erfara när hans samtal med medmänniskor slöt sig så snart Gud kom på tal. 

För egen del uppskattar jag när Modéus reflekterar över det kristna språkets räckvidd och den friktion som uppstår när traditionens anspråksfulla ord möter sökande människor.

När Fredrik Modéus formulerar sitt eget sätt att närma sig gudsbegreppet tar han fasta på språkets otillräcklighet:  

Med Gud menar jag det som har med vår djupa längtan efter mening att göra. En gåtfullhet som glider oss ur händerna. Livets mysterium. Kärlekens källa. 

Hans definition är svårfångad, med dess fokus på människans längtan efter en upplevelse av mening. Och det är troligtvis hans avsikt. Men för den som liksom jag är intresserad av en diskussion om gudsbegreppets karaktär väcker definitionen lika många frågor som den besvarar. Jag mötte i 25-årsåldern en kristen äldre man som i ett samtal mellan oss ville skaka om mig och mitt omogna sätt att förstå Gud. »Gud finns givetvis inte«, sade han. Jag tittade på honom med frågande min. Vad konstigt att han säger så, tänkte jag för mig själv, han är ju en väldigt aktiv kristen i den här församlingen. Mannen lät under en längre konstpaus innebörden bråka med mig. Sedan lade han till: »Gud existerar. Gud finns givetvis inte som ett objekt eller ett ting, utan är en pågående process!« Mer sade han inte utan räknade med att min egen semantiska kompetens skulle göra jobbet. 

Jag har mött liknande utmaningar inom språkfilosofi som problematiserat invanda tankemönster om Gud. Religions- och språkvetaren Ola Wikander gör i sin bok Gud är ett verb (2017) en läsvärd genomgång av hur gudsbegreppet kan och bör befrias ur sin inlåsning i objektsburen. Han visar hur det på hebreiska i stället bör förstås som ett verb, det vill säga som ett pågående varande, inte som ett kosmiskt något. Modéus tangerar liknande resonemang när han, om än lite flyktigt, diskuterar naturen som resurs och plats för människors andliga längtan:

Där finns rentav själva källan för ursprungstörsten, och det är svårt att överskatta vad naturupplevelsen betyder i svenskens liv.

Numera hör till vanligheterna att framhäva naturens viktiga roll för svenskarnas andliga erfarenheter. Människor vittnar om behovet av att vistas i naturens verklighet, oberörd av människans språkliga diskurssystem. Det finns också en intressant utveckling inom den samtida teologiska forskningsfronten i riktning mot ekoteologiska perspektiv som utvecklar kosmocentriska gudsbilder som medvetet kritiserar antropocentriska och klassiska teistiska gudsbilder.

Frågan om upplevelsen av mening – och meningslöshet – har på senare tid fått vidare spridning i debatten. David Thurfjell har fått mycket uppmärksamhet för sin senaste bok Anspråkstagen (2026) där han pejlar orsakerna till den epidemi av meningslöshet han ser växa fram, särskilt bland yngre. Hans bok innehåller många små episoder om människors upplevelser av mening, inklusive hans egna, som han tolkar och avlockar betydelse. Thurfjell är tydlig med att han för sin del fokuserar på människans subjektiva förmåga att uppleva livet som meningsfullt. Huruvida det finns en högre mening med livet lämnar han till filosoferna och teologerna. Till sådana som Fredrik Modéus. 

Förra året lades en avhandling fram vid Åbo Akademi, Mystiska erfarenheter och meningsskapande i samtiden, där ­Katarina Johansson presenterade ett ambitiöst empiriskt och teoretiskt arbete om människors mystika erfarenheter. Fredrik Modéus är således i gott sällskap med ett antal forskare som studerar upplevelser av mening och sökande efter ett existentiellt språk för dessa erfarenheter. I dessa studier av meningssökande finns också en bärande fråga om betydelsen av att ha tillgång till ett språk för dessa erfarenheter − de »existentiella ledstängerna« med Modéus ord. Som biskop anser han naturligtvis att kyrkans tradition är i besittning av en fungerande uppsättning orienteringspunkter som borde vara attraktiva för många i form av tillgång till rum, rit, relationer och rytm. 

Till Modéus förtjänster hör att han samtidigt lyfter fram riskerna med ett religiöst och teologiskt språkbruk. Det finns, understryker han, baksidor med ett starkt aktiverat religiöst språk. För det första risken för fanatism, extremism och tvärsäker ofördragsamhet. För det andra risken att religion och andlighet blir ett egocentrerat projekt, avgränsat till det egna välbefinnandet, utan solidaritet med medmänniskor och omvärlden. En tredje risk som Modéus benämner – och som många andra religionsforskare anar konturerna av – är en framväxande sammankoppling av kristet arv och förstärkandet av en nationell kulturell identitet som inkluderar vissa och exkluderar andra. Ibland används begreppet »kulturkristen« för att beskriva denna position. 

Men med riskerna och baksidorna avhandlade, hur kan då den religiösa traditionen fungera i enlighet med Modéus grundärende? Eller närmare bestämt: Hur kan den erbjuda bärkraft över bråddjupen? Frågan är lätt att ställa. Svaret är inte givet. Den kristna traditionen är i mina ögon svår­erövrad. För den intellektuellt orienterade uppstår många hinder när man närmar sig Svenska kyrkans gudsbegrepp, liksom de dogmatiska föreställningar som är grundstenar i kristen trosutövning, som exempelvis formuleringarna i trosbekännelsen. Modéus är fullt på det klara med utmaningarna, åtminstone i viss mån, när han skriver om kyrkans språk som en både religiös och andlig resurs för dagens existentiellt sökande människa. Att ha tillgång till traditionens och den gemensamma andliga erfarenhetens språk är viktigt, menar han, och lyfter fram traditionens kollektiva dynamik. Det handlar om existentiell hållbarhet enligt Modéus. 

Existentiell hållbarhet är att hitta sätt att förhålla sig till livets grundläggande frågor som håller att leva på och dö med, i relation till sig själv, andra och allt som lever.  

Här erbjuder kyrkan enligt författaren en skattkista för dem som söker mening och förankring i mysteriet att leva och att dö. Modéus söker sig bort från försöken att reda ut de rent intellektuella stötestenarna och lyfter i stället fram kyrkans stora erfarenhetsbank av existentiell motståndskraft. I denna ansats är han i sällskap med en lång rad religionsforskare som försöker förstå fenomenet religion genom begreppet och tolkningslinsen levd religion. 

Thurfjell är tydlig med att han för sin del fokuserar på människans subjektiva förmåga att uppleva livet som meningsfullt. Huruvida det finns en högre mening med livet lämnar han till filosoferna och teologerna. Till sådana som Fredrik Modéus.

Kyrkan rymmer språk och värden som författaren hoppas att flera ska hitta fram till. Kontemplation och bön, estetik och skönhet, medkänsla och solidaritet. Här finns också botemedel mot individualismens meningslöshet, nämligen riktningen mot det större sammanhanget, kollektivet och lyhördheten inför andra människors utsatthet, menar Modéus. »Engagemang för andra är en oöverträffad väg till existentiell hållbarhet«, fastslår han. När David Thurfjell vänder och vrider på frågan om människors upplevelse av främlingskap, psykisk ohälsa och subjektiv mening kliver biskopen fram med en appell om medverkan i kollektivets stora kyrkliga arv. Här finns riten, rummet, relationerna och rytmen som fungerande strukturer för existentiell bärkraft. Gott så!

Dock saknar jag en mer genomgripande diskussion om grundmetaforerna som kyrkan bär på. Hos en grupp samtids­teologer pågår för närvarande en dekonstruktiv omvärdering och ett ifrågasättande av dessa nedärvda tankefigurer. Klassiska, patriarkala, triumfatoriska och härskarorienterade himmelsmetaforer utmanas av ekoteologiska, queera, feministiska och animistiskt orienterade naturmetaforer. I antologin Gudsbilder i förändring (2024) skriver ekologiskt orienterade teologer från Sverige, Norge och Finland fram radikalt nya grundbegrepp. Dessa ifrågasätter exempelvis en klassisk kristen teologi som valt att skilja på Guds abstrakta helighet i det höga och den skapade naturens levande föränderlighet, det vill säga en principiell åtskillnad mellan skaparen och skapelsen som i tidigare epoker uppfattats som essentiellt viktig.  

Något är på väg att förändras enligt flera av dessa moderna teologer. Samisk andlighet och andra naturfolks förankring i naturen och den levande jordens livsbiotop pekar ut alternativa sätt att förhålla sig till det heliga. Det heliga kan förankras i Moder Jords naturbundna verklighet i stället för i himlens orörliga fadersfigur. Teoretiskt kan man beskriva detta som en uppgörelse med antropocentrism och teism, och som en rörelse mot kosmocentrism och ekologiskt präglad processteologi. 

Människans upplevelse av mening är en känslig fråga, särskilt när den berör våra djupaste upplevelser av att erfara verkligheten som sådan, varat självt, ontos. Sveriges första religionspsykolog Hjalmar Sundén formulerade på 1960-­talet en intressant religionsdefinition: »Religion är en dialogens relation till tillvaron som totalitet.«Inom denna definition ryms en spänning och ett tolkningsutrymme om den uttryckta totaliteten. Är totaliteten/Gud ett Du eller ett Det? Den klassiska teistiska traditionen insisterar på ett kosmiskt Du. Många människor som spontant och överraskande upplever denna dialogiska kontakt med Ontos, Varat, tvekar i sina beskrivningar och är inte beredda att tillämpa kyrkans språk och det teologiska erbjudandet – ordet GUD i stora bokstäver − för sina upplevelser.

Jag intervjuade i ett forskningsprojekt en ung man om en stark livsupplevelse som hade satt hans djupaste natur- och livssyn i rörelse. Han var ytterst noggrann i sina formuleringar när han mejslade fram en helhetsverklighet som enligt honom fanns i allt levande, i alla djur och växter. Han accepterade varken begrepp som energi eller kraft, än mindre något gudomligt heligt, för att beskriva känslan av delaktighet i denna sammanhängande livsväv. Han brottades med själva språket. Däremot fångade James Camerons film Avatar (2009), där varelserna genom en fysisk länk förenas med naturens eget nervsystem och erfar hur allt levande bokstavligen hör ihop, på kornet hans syn på tillvaron. 

Då är vi tillbaka hos biskop Fredrik Modéus och hans bok Bråddjup och bärkraft. Modéus tycks inte dela frustrationen med de kyrkliga begreppens begränsningar utan lyfter fram kyrkan som en gåva i sökandet efter mening, en porlande källa med friskt vatten att ösa ur. Modéus summerar:

Det kristna arvet behöver återupptäckas i en tid som behöver existentiella ledstänger.

Fredrik Modéus och Fri tanke bidrar till en pågående intra­mural teologisk och religionsvetenskaplig diskussion om människors relation till tillvaron som helhet och totalitet. Hans bok är tillgänglig och lätt att förstå, även extramuralt, för människor som till vardags står utanför kyrkans språkvärld. Ibland är den irriterande, många gånger tankeväckande, vid några tillfällen klart berörande.