Åksjuk färd genom gråtens historia

Jag står vid Slussen på perrongen en söndag mitt på dagen och gråter hejdlöst. Jag trycker ner hulkningarna, men snoret och tårarna strömmar okontrollerat. Känner mig pinsam. En man kommer fram och frågar hur det är med mig. Jag hickar fram något om sorg. »Är det kärleken?« frågar han. Jag nickar. Han lägger handen på min arm och säger, »Det är hemskt, men det går över.« 

I sin bok om tårarnas historia och filosofi menar författaren Eric Cullhed att gråt har tre olika funktioner: den uttrycker, representerar och appellerar. Uttrycket har med känslan att göra – vanligen men inte alltid ledsenhet eller vanmakt. Gråten som uttryck visar det inre, gör det tillgängligt för andra. Men gråten är också riktad mot världen, den representerar situationer och personer som angelägna och betydelsefulla. Kärleken som förlorats, livet som vänts upp och ner. Tystnaden i lägenheten där ingen längre väntar. Tårarna säger inte bara något om det inre, utan också om det yttre. Som appell sträcker de sig mot andra och utgör en vädjan om omsorg och stöd. 

I varje enskild tår behöver inte alla dessa funktioner rymmas eller vara lika framträdande, enligt Cullhed. Men vi behöver dem alla för att förstå vad gråt är. Endast genom att få med alla dessa tre funktioner kan vi närma oss en tillfredsställande filosofisk teori om det blöta salta som stiger i ögonen vid häftig sinnesrörelse. Hur ser då en koncis formulering av en sådan teori ut?

Gråten är ett kommunikativt instrument som samtidigt uttrycker, representerar och appellerar. Den är ett symtom på en attityd som sträcker sig från ödmjukhet till vanmakt; den är ett vittnesbörd om något väsentligt, dyrbart och kanske livsavgörande; och den är en vädjan om välvilja och barmhärtighet.

Cullhed skriver vackert. Så vackert att det nästan inte märks att vi här ställs inför en rätt besynnerlig beskrivning. 

Vi kan återvända till min fulgråt på Slussenperrongen. Använder jag ett kommunikativt instrument för att representera, appellera, uttrycka? Eller är gråten ett instrument för något den, alldeles oavsett mig, kommunicerar? Är den en handling, ett symtom, eller kanske en bekännelse? Kan den vara alla tre sakerna på samma gång? 

Men jag börjar kanske i fel ände här. Låt oss i stället följa med i bokens ärende och upplägg. 

Cullhed skriver vackert. Så vackert att det nästan inte märks att vi här ställs inför en rätt besynnerlig beskrivning.

Cullhed är professor i grekiska vid Uppsala universitet och har ett särskilt intresse för känslornas filosofi och historia. Han gör i sin bok ett ambitiöst försök att sammanfatta hur gråt har beskrivits och förklarats genom världshistorien. Men först undrar han varför vi med ord och förnuft ska granska gråten. Börjar inte gråten just där orden tar slut? Samtidigt är gråten något vi har starka uppfattningar och värderingar kring. Som att det är bra att »gråta ut«. Eller att riktiga män inte gråter. Eller att det är precis det de gör. Om vi inte granskar själva föremålet för dessa värderingar riskerar vi att styras av fördomar och klichéer. Därför, hävdar Cullhed, behöver vi en filosofisk undersökning av gråt. 

Med detta ärende i ryggen bjuds vi in till att lustfullt botanisera i ett enormt arkiv av filosofi, litteratur, vetenskap, religion och populärkultur. Cullhed skriver med en fantastisk beläsenhet som går vida utöver den västerländska idétraditionen. 

Ur detta material presenteras  sju olika försök att besvara frågan om vad gråt är. Är det exempelvis ett sätt att uttrycka lidande, en självtröst, eller ett anknytningsbeteende? Varje försök får veckla ut sig över några sidor, men stöter snart på patrull i form av motexempel. Gråt kan inte vara bara ett sätt att uttrycka lidande: tänk på glädjetårarna! Gråt kan inte vara bara ett sätt att trösta sig själv: tänk på de tomma och verkningslösa tårarna! Gråt kan inte bara vara anknytning: tänk på gråten i rituella former av självplågeri!

Efter att i sju kapitel ha redogjort för och motbevisat dessa försök kommer då, alldeles mot slutet, Cullheds egna förslag. Det är framställt som en förening, ett sätt att plocka fram det bästa i de olika förslagen och visa hur de kan komplettera varandra. Genom detta perspektiv på gråt kan vi, enligt Cullhed, komma bort ifrån ensidiga och reduktiva perspektiv på gråt – där fenomenets komplexitet inte ges utrymme. Teorin om gråten som trefaldigt kommunikativt instrument presenteras som ett sätt att ta med sig insikterna från de sju föregående försöken men inte gå i samma reduktiva fälla. 

En mycket god ambition, men den lyckas tyvärr inte. Att komma på ett motexempel till en given teori är enkelt. Mycket svårare är att hitta intressanta motexempel, och att använda dem för att borra djupare i ett problem eller en fråga. Ett intressant motexempel stannar med läsaren, det stimulerar och provocerar. I Cullheds bok hinner vi knappt ta in ett av dem innan nästa kommer. 

Det översköljande upplägget gör att läsaren inte förbereds för några insikter alls. Exemplen staplas på varandra och presenteras ur sin kontext, vilket gör att den belysande potentialen försvinner. Inom loppet av tre sidor kan vi exempelvis gå från Darwin, via psykologipionjären Wilhelm Wundt, över till en nutida spansk ögonläkare, sedan vidare till den romerske historikern Livius, 1800-talspoeten William Blake, för att slutligen hamna hos författaren och nobelpristagaren Mo Yan. Jag kan visserligen inte låta bli att roas lite av att Cullhed i ett och samma stycke lyckas få in såväl Goebbels och Mahler som Metallica och Mary Poppins. Road, men också lite åksjuk.

Tänk om Cullhed hade stannat upp lite mer. Om han hade låtit det som bränner till för honom själv få sjunka in också hos läsaren. Tänk om han hade dröjt lite vid Breiviks tårar under rättegången efter massakern på Utøya, som kommer när han får se det bildspel han själv lagt upp på nätet före massmordet. Eller vid något av antikens många exempel på glädjetårar. Tänk om han hade låtit det specifika, från­stötande, främmande och svårtolkade bli synligt. Det hade åtminstone fångat mitt intresse. Nu, när jag vet att varje teori som presenteras raskt kommer att vederläggas av ett ytligt presenterat exempel i nästa stycke, kommer jag på mig själv med att undra om det är mödan värt att ens tröska igenom dem.

Cullheds egen teori är formulerad genom filosofiskt tunga begrepp som »uttryck«, »representation« och »appell«. De sju kapitel som föregår detta framläggande har dock inte klargjort begreppen för mig, så att jag begriper vilka betydelser som här fångas upp. Det lilla jag får av utredning gör inte saken bättre. Ta ett begrepp som »representation«. Cullhed introducerar sin tanke med hjälp av en liknelse med en språklig sats: »Mars har två månar, Phobos och Deimos«. Denna representerar föremål och sakförhållanden och kommunicerar därmed fakta om himlakroppar. Låt oss anta att detta är en vettig beskrivning av en språklig sats. Hur ska detta föras över på gråt? Gråten är oartikulerad, den har ingen grammatik, inga tempusformer. Den har inget lexikon. 

Detta noterar naturligtvis Cullhed, men det bekymrar honom inte särskilt mycket. Trots denna asymmetri handlar gråten trots allt om något, och det tycks tillräckligt för att gå vidare med beskrivningen av gråten som representation. Men med den språkliga satsens representerande funktion som modell kan gråten bara framstå som ett ytterst klumpigt sätt att förmedla fakta om världen. Den gör ju inget bestämt påstående! Min egen fulgråt på Slussen handlade om sorg, och den uppmärksamme mannen gissade rätt i att det rörde sig om kärlekssorg. Men vilka föremål och sakförhållanden representerar och kommunicerar den? Stina Bäckström är nyskild? Knappast. Stina Bäckström har förlorat sin älskade? Knappast det heller.

Cullhed tar heller inte tag i den stora frågan hans teori väcker, nämligen frågan om gråtens subjekt. Vem är det som representerar, är det gråten själv, eller är det vi? Om det är vi, betyder det att gråten är ett slags talhandling, bara utan ord? Ungefär som att göra ett stopptecken med handen, eller att skaka på huvudet i stället för att säga nej? 

Här är det hjälpsamt att påminna om filosofiska perspektiv på gråt som inte ryms inom Cullheds funktionsorienterade synsätt. För filosofer som Emmanuel Levinas, den sene Ludwig Wittgenstein och Maurice Merleau-Ponty, är kroppen och det icke-verbala i kommunikation en möjlighet att göra upp med en instrumentell och representationsorienterad syn på språket överhuvud, och ger oss därmed också möjlighet att tänka annorlunda om både subjektiviteten självt och förhållandet mellan mig själv och den andre. När vi försöker oss på att förstå vad gråt är dras vi in i subjektivitetens själva problem: Vad är det att vara en tänkande och kännande varelse i världen i relation till andra? Här ligger också dess potential som föremål för reflektion och tanke. I en teori som betraktar gråten som ett kommunikationsinstrument förblir detta problem dolt under begrepp som inte ges en tydlig bestämning.

Givet bokens metod blir det också ett problem att Cullheds eget svar på frågan inte underkastas samma prövning genom exempel som de föregående. Tårarna i rituell självspäkning, som skulle visa att gråt inte bara är anknytning, tycks bjuda motstånd också mot tanken på gråt som uttryck, representation och appell.

När vi försöker oss på att förstå vad gråt är dras vi in i subjektivitetens själva problem: Vad är det att vara en tänkande och kännande varelse i världen i relation till andra?

Vad hände så med den normativa frågan som undersökningen skulle hjälpa oss med? Var det rätt av mig att skämmas över min offentliga fulgråt? Enligt Cullhed är gråtens svåra konst att lära sig enbart fälla tårar när det är lämpligt och gynnsamt. »Gråt inte över spilld mjölk, och undvik att låta dig röras till tårar av massproducerad kitsch.« Detta för att tårar visar vad vi värdesätter. Så, var inte överspänd och ha inte dålig smak.  

Att tårar är mellanmänskligt och därmed etiskt angelägna är en sak – att hävda normativa ståndpunkter en annan. För att den diskussionen inte ska bli just det Cullhed vill undvika, en upprepning av fördomar och klichéer, behövs att de etiska frågorna läggs på bordet och klargörs. Vad står egentligen på spel i frågan om huruvida vi blir rörda av kitsch? 

Mitt inledande exempel må vara lite kitschigt. Det är heller inget motexempel mot Cullheds gråtfilosofi. Tvärtom. Jag själv, världen, och den andre finns alla med i mitt lilla sammanbrott. Men vad det var som hände där på perrongen och om jag gjorde rätt i att känna mig pinsam har jag inte blivit klokare på. För den som söker en beläst och mycket välskriven översikt över tårarnas världshistoria kan jag verkligen rekommendera denna bok. Den som söker svar på frågan vad gråt är och  när den blir något skamligt gör gott i att söka någon annanstans.