Analys/Reportage

Mycken humaniora är redan politiserad

| Respons 1/2020 | 4 min läsning

I en krönika i Expressen den 8/2 ställer Johan Hakelius, på sitt vanliga ironiska vis, frågan om viss slags forskning och utbildning möjligtvis kan göra mer skada än nytta. Frågan är dock allvarligt menad. I fokus för kritiken står framför allt feministisk och postkolonial forskning och utbildning, som han menar har en normativ snarare än en vetenskaplig grundval. Hakelius anser att studenter som läser kurser av detta slag rimligen vill ha en avkastning på sin utbildning i form av ett betalt arbete. I en påfallande hög grad har också, menar han, en arbetsmarknad för utbildningar av detta slag uppstått inom stat och kommun. Det finns, om vi får tro Hakelius, därför en risk för att utexaminerade studenter åstadkommer mer samhällelig skada än nytta när de väl börjar omsätta vad de har lärt sig på universitet och högskolor. Hakelius kontrasterar denna möjliga skada med den uppenbara samhälleliga nytta som till exempel medicinsk utbildning och forskning har.

Svärd eller plogbillar? Foto: Engelsk bibelillustration från sent 1800-talet/Wikimedia commons

I en kritik av krönikan hävdar Marie Demker i Göteborgs-Posten den 11/2 att Hakelius och andra ”röststarka skribenter” på sistone har ”valt att politisera de humanistiska perspektiv som förs fram inom genusvetenskap och postkolonial forskning i en kulturkamp som inte har mycket med vetenskap att göra”. Enligt Demker anför Hakelius en politiskt motiverad kritik av feministisk och postkolonial forskning. Hon förefaller emellertid missa vad jag uppfattar

vara huvudpoängen i Hakelius krönika. En gemensam nämnare för det slags forskning som kritiseras är att den mer eller mindre omedvetet tar sin utgångspunkt i vänsterns moralisk-politiska världsbild. Detta gör den normativ och i värsta fall skadlig, enligt Hakelius. Forskningen handlar i första hand om att identifiera offer och förövare. Det föregivna offret ska ges upprättelse medan förövaren symboliskt ska straffas.

Som många kritiker har påpekat är det i grunden en marxistisk tankefigur som ligger till grund för radikal feministisk och postkolonial forskning av detta slag. Låt vara att arbetarklassen har ersatts av ”Den Andre” och borgarklassen av ”vita heterosexuella män”. Tanken är alltjämt att den ena gruppen, de vita heterosexuella männen, förtycker och exploaterar ”Den Andre”. Fiendebilden är fortfarande det liberala västerländska samhället. Utopin är att detta samhälle ska ändras i grunden.

Denna forskning har från första början givit uttryck för en vilja att på ideologiska grunder förestava för allmänheten hur den sociala verkligheten ser ut och hur den bör ändras.

De moraliska kategorierna ”ont” och ”gott” är helt centrala i detta sammanhang. Den som kritiserar denna vänstervärldsbild är därför, som Hakelius säger i sin krönika, en fiende – inte bara en kritiker. Det är i det närmaste en överloppsgärning att påpeka att samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning av detta slag redan är politiserad och involverad i en kulturkamp. Hakelius kan inte gärna ta åt sig äran av att ha dragit in den i en sådan kamp, som Demker tycks mena. Denna forskning har från första början givit uttryck för en vilja att på ideologiska grunder förestava för allmänheten hur den sociala verkligheten ser ut och hur den bör ändras. Till skillnad från diverse ”röststarka skribenter” har den dock fördelen att kunna presentera sig som ”forskning” och ”vetenskap” – även när värdepremisserna ligger i öppen dag. Jag anser att vi med Hakelius har all rätt att ställa oss frågan vad som händer när vänsterns moralisk-politiska världsbild okritiskt accepteras inom universitet, utbildningsinstitutioner och myndigheter: Gör den mer skada än nytta? Jag ska villigt erkänna att jag ofta har ställt mig samma fråga. Det vore ett akademiskt och journalistiskt tjänstefel att underlåta att ta upp ämnen av detta slag. Det är inte, behöver man kanske tillägga i dagens polariserade debattklimat, samma sak som att agera tankepolis eller ropa på indragna forskningsmedel och tjänster.

I sin kända föreläsning ”Vetenskap som yrke” skiljde samhällsvetaren och humanisten Max Weber mellan politikern å ena sidan och den akademiska läraren och forskaren å den andra. För den förstnämnde är inte ord och begrepp ”medel i en vetenskaplig analys […] utan svärd riktade mot motståndaren. De är kampmedel”. För läraren och forskaren är de däremot ”plogbillar för att luckra upp det kontemplativa tänkandets mylla […]”. Problemet med en hel del humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning av i dag är att politikern har tagit över forskarens och lärarens roll. Begreppen har blivit till svärd. Den dag då svärden ska smidas om till plogbillar verkar dessvärre inte heller stå för dörren.

Relaterat
Tema

De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig

Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare undviker att ta sig an dem. En orsak till detta kan härledas till de tre integrationspolitiska maktutredningar som initierades...


Henrik Lundberg

Henrik Lundberg är universitetslektor i sociologi vid Göteborgs universitet. Han forskar i ämnet kunskapssociologi. I Respons skriver han om sociologi, filosofi och religion, samt alla möjliga kombinationer däremellan. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  3. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...