Guy Standing hävdar att den grupp som förkroppsligar den nya osäkerheten, prekariatet, ska bli banerförare för en ny samhällsordning. Men prekariatet är nog alltför heterogent för att kunna fogas samman till en rörelse. Standings syn på framtidens arbete är också alltför statisk. Han utgår från att arbetena blir färre men så behöver det inte bli om vi kan samla oss till gemensamma projekt.
Finns det en framtid för Europa där arbetslösheten är skyhög, statsfinanserna sviktande och efterfrågetrycket i ekonomin obefintligt? Och där samtidigt behoven är enorma med en åldrande befolkning, haltande infrastruktur och ett växande gap mellan det utvecklade norr och det krisande söder? Frågan är om den svaga ekonomin och de stora behoven kan mötas och lägga grunden för en ny våg av social och ekonomisk utveckling. Rimligen borde det vara möjligt – det har hänt förr – men ingen verkar riktigt veta hur det ska gå till, eller vem som ska formulera och förkroppsliga idén om ett uthålligt Europa efter den finansiella krisen. Det saknas helt enkelt ett gemensamt återuppbyggnadsprojekt för Europa, som på samma sätt som enhetsakten 1987 och Maastrichtfördraget 1992 kan dra upp riktlinjerna för ett progressivt europeiskt projekt. I stället råder det kamp och strid om hela idén med Europa. Kontinentens många små ledare – en Merkel, en Cameron eller en Hollande – närmar sig politiken med smala, korta perspektiv och förmår inte formulera ett stort program eller ens en stor idé.
Europa skulle kunna vara ett laboratorium för en uthållig samhällsmodell, men kontinenten utmärks i stället av politisk kortslutning, ekonomier som kört fast och en avgrund mellan politiker och allmänhet. Kvar finns en stor osäkerhet som xenofoba och populistiska krafter inte varit sena att exploatera. Rörelser med detta grumliga bagage finns i alla Europas hörn, och hävdar helt ogenerat att Europa blivit ett offer för en ohelig allians av storkapital, fackföreningar och migration. De lyfter fram ett eget alternativ med den harmoniska, homogena och stillastående nationalstaten, där konflikter och spänningar på något mirakulöst sätt har upphävts (och där allehanda avvikande grupper på något oklart sätt marginaliserats). Konstigt är det inte – med alla dessa närsynta ledare utan en framtidsplan är det europeiska fältet öppet för dem som vill exploatera osäkerheten och misstron mot eliterna.
Den brittiske ekonomen Guy Standing har en annan plan och en annan idé. Där ska prekariatet, den grupp som förkroppsligar just den stora osäkerheten, bära fram en ny samhällsordning. Prekariatet ska just genom sin utsatthet skapa bryggor och solidaritet i samhället, som kontrast till den splittring och det avståndstagande som de främlingsfientliga populisterna förkunnar. Prekariatet blir därför, likt arbetarrörelsen i industrialismens tidsålder, banerförare för ett nytt samhällskontrakt. Prekariatet kan få denna historiska roll just eftersom det är själva symptombäraren av vår tids instabilitet med den rastlösa kapitalismens oändliga flexibilitet och variationsförmåga å ena sidan och människors rotfasthet och behov av stabila villkor å andra sidan.
Standing blev ett household name med sin förra bok om prekariatet – recenserad i Respons 5/2013 – och både boken och begreppet fyllde uppenbarligen ett behov. De namngav en brokig grupp och lyfte fram dess utsatthet och prekära situation. Genomslaget har också en del med budbärarens kvaliteter att göra. Standing är en osedvanligt engagerande föreläsare och samhällsdebattör av närmst agitatoriska dimensioner, en inte helt vanlig egenskap hos äldre universitetsprofessorer. Men så är Standing också en långvägare från internationella organisationer och en rutinerad deltagare i förhandlingar med hårdföra företrädare för arbetsmarknad och föreningsliv. Även om hans prosa ibland sviktar och tonen kan bli litet väl uppskruvad, har han blivit en central del i samtidens samtal om alternativa vägar bortom finanskapitalismens tvångsmässiga flexibilitet.
En färdplan för prekariatet är Prekariatet del två, där analysen i den förra boken går över i ett handlingsprogram. Standings färdplan är omfattande – 27 punkter – och är tänkt att fungera som en modern Magna Charta, som Standing också åberopar som en historisk förebild. Färdplanen rymmer inte enbart de frågor om arbete och lön som länge varit Standings främsta intresse. Här finns en hel palett av reformförslag, till exempel att den högre utbildningen ska vara kostnadsfri, att utbildningssystemet ska ge färdigheter snarare än snäv professionell träning, liksom att den akademiska forskningen ska frigöras från den dominerande rapport- och nyttokulturen. Här finns utsträckta rättigheter åt migranter och andra grupper, som annars riskerar ytterligare marginalisering och stigmatisering. Här finns investeringspolitik och nya villkor för ägarskap i ekonomin, närmast i stil med de svenska löntagarfonderna, för att förändra bolagsstyrning och ägandets roll.
Prekariatet utgör den grupp som aldrig verkar få chansen att etablera sig på allvar, utan som hela tiden far mellan uppdrag, uppgifter och sammanhang.
Stort utrymme ägnas åt en reformering av arbetsförmedling och arbetsmarknadspolitik, där allehanda aktiveringsprogram och andra tvångsfyllda insatser för arbetssökande ska avvecklas och ersättas med en grundläggande trygghet med basinkomst och medborgarlön. Här finns självklart också Standings viktigaste fråga, arbetet och hur det ska fördelas och ledas. Prekariatet utgör den grupp som aldrig verkar få chansen att etablera sig på allvar, utan som hela tiden far mellan uppdrag, uppgifter och sammanhang. Här tänker sig Standing att en kombination av medborgarlön, förstärkt organisering och frigörelse från aktiveringstvånget ska skapa trygghet och långsiktighet. I ett vidgat arbetsbegrepp blir också omsorg, hemarbete och samhällstjänster viktiga och värdefulla, även om de inte erbjuds via en marknad.
Perspektivet är med andra ord vittomfattande och utopiskt. Det är inte bara osäkerheten för de mest utsatta som ska reformeras bort utan också stora delar av det avreglerade samhällskontrakt som vuxit fram de senaste decennierna. Grundtrygghet och gemenskap ska ersätta egennytta och hyperflexibilitet, allmänningarna ersätta de privata zonerna. Tonen är samtidigt försiktigt prövande när det gäller hur detta goda samhälle ska byggas. Prekariatet är givetvis centralt, men kan knappast åstadkomma allt detta på egen hand; det är alltför bångstyrigt och oorganiserat för att ta på sig en sådan roll.
Men de nuvarande rörelserna inger inget hopp. Standing har visserligen en djup förankring i arbetarrörelsen och delar dess grundläggande syn på kapitalismen som instabil och i behov av motkrafter för sin långsiktiga överlevnad, men han är ingen partigängare och ser inte dagens arbetarpartier som framtidens vägröjare. Det är därför inte bara nitiska nyliberaler som Standing tar i upptuktelse. Också den svenska fackföreningsrörelsen och socialdemokratin hamnar i hans blickfång, och träder fram som enögda försvarare av rättigheter för arbetsmarknadens fastanställda ”insiders” (salariatet på Standings litet knöliga prosa), utan förståelse eller intresse för dem som ligger i marginalen på arbetsmarknaden.
Det fasta lönearbetet och den stigande reallönen ses fortfarande som vägen till frälsning och frigörelse, även när det inte finns något välavlönat arbete att fördela, utan mest tomma servicejobb som att langa fram cappucinos. Här sätter Standing fingret på en svaghet i dagens politiska vänster, som kanske har makten och härligheten inom räckhåll, men som inte har en utopi eller kanske ens ett mål. Omvänt är det med prekariatet; det har ett mål – att frigöra sig från flexibiliteten och vinna tryggheten och medborgarskapet tillbaka – men saknar medlen att ta sig dit.
Samma invändningar som man kunnat rikta mot Standings tidigare arbete om prekariatet kan riktas mot färdplanen. Prekariatet är internt heterogent med mängder av olika erfarenheter som inte enkelt kan fogas ihop till en rörelse. Här finns freelancers, hyrchefer och stafettläkare, men också avställd arbetskraft, migranter och papperslösa. Här finns en stor grupp unga som inte fått möjlighet att etablera sig på arbetsmarknaden, men också många äldre som upplever sig som diskriminerade av just de unga. Exakt vad som förenar alla dessa grupper mer än den flexibla anknytningen till arbetsmarknaden är svårt att omedelbart se. Här finns därmed inte riktigt den rörelsekraft som man annars förknippar politisk mobilisering med.
Standing är inte ensam om sin optimistiska syn på radikaliseringens drivkrafter och potential. För snart 15 år sedan såg Tony Hardt och Antonio Negri ”multituden” i de antikapitalistiska demonstrationerna som förebud för en ny samhällsordning. Det som den gången såg ut som ett förebud om en ny tid klingade emellertid snabbt av i en alltmer accelererande global kapitalism. I dag ser Standing prekariatet som en kraft som kan staka ut riktningen i ett samhälle, där arbetet definieras bredare och där medborgarrätt går före marknadens flexibilitet. Men det kan lika gärna bli en fortsatt utveckling mot utsatthet och flexibilitet, men denna gång än mer omfattande och genomgripande.
En annan svaghet med Standings färdplan är dess statiska förståelse av hur ekonomi och arbetsmarknad samspelar. Det är osäkerheten som ska fördelas och hanteras i färdplanen. Utgångspunkten är i grunden en dystopisk förståelse av framtiden, där arbetena blir färre, vinsterna större och mer koncentrerade, och gapet mellan elit och folk allt djupare. Men ekonomin kan sannolikt växa igen och fler – kanske till och med alla – erbjudas del av arbetet, bara olika gemensamma projekt kan formuleras och sjösättas. Det gick efter kriget och det kan gå nu.
Standing står säkrast när det gäller frågan om rättigheter kopplade till medborgarskapet. Han är en vältalig kritiker av aktiveringsprogram och av inställningen att arbete är en moralisk plikt, liksom av de snabbväxande formerna för tomma arbetskontrakt, där anställningen alltmer blir en formalitet – ingen lön och inget innehåll är garanterade, bara att man står till förfogande om något dyker upp. Han visar också på fackföreningarnas och arbetarpartiernas ökande avstånd till de reella villkoren på arbetsmarknaden och deras svårigheter att knyta an till intressena hos prekariatet. Här finns en fingervisning om var en ny radikal vår kan ta sin början. Men det kan också bli en lång vinter av missnöje, där utsattheten hittar helt andra politiska uttryck.
Mats Benner är professor i forskningspolitik vid Lunds universitet.
