Debatt

Sakfel och missvisande bild av forskningsprocessen

| Respons 1/2020 | 9 min läsning

I Respons 6/2019 kritiserade Inga-Lill Aronsson och Urban Josefsson den bild av Medicinhistoriska museet som Cecilia Rodéhn gett i två artiklar. Här bemöter Rodéhn kritiken.

Medicinhistoriska museet i Uppsala. Foto: Calle Eklund / Wikimedia commons

I debattartikeln ”Normkritisk forskare ger missvisande bild av Medicinhistoriska museet i Uppsala” kritiserar Inga-Lill Aronsson och Urban Josefsson två av mina forskningsartiklar. Aronsson och Josefsson framlägger i sin text en rad mycket grova anklagelser mot mig och min forskning. Dessa anklagelser innehåller många sakfel och grundlösa påståenden. Jag finner det därför nödvändigt att bemöta deras kritik, och reda ut några sakfrågor, särskilt i fråga om dialog med museet, forskningsetik, metod och teori. 

När det gäller dialog med museet har sådan förts innan, under och efter publicering av forskningsartiklarna. Aronssons och Josefssons påstående att museet inte har haft kännedom om forskningen eller om artiklarna är därför felaktigt. I oktober 2014 förklarar jag i ett mejl till museet att jag var intresserad av att skriva en artikel om museet (mejl 2014-10-07). På den medgivandeblankett som informanterna skrev på när materialinsamlingen genomfördes våren 2015 framgår det att filmerna kommer att användas till forskning. Dialog har också förts under våren 2016 i samband med den av Aronsson och Josefsson omtalande ”konferensen”, i själva verket en sju minuters presentation på ett nätverksmöte för medicinsk humaniora, vilket återberättades på Medicinhistoriska museets styrelsemöte av en tredje part. Jag kontaktades då av museichefen och styrelsen, som var upprörda över det som återberättats för dem. Jag ”avfärdade” inte detta, som Aronsson och Josefsson påstår, utan jag erbjöd mig i stället att komma till dem för att presentera min forskning. I samband med detta fick de också ta del av det ”call for paper” till den antologi om känslor på museer, som den ena artikeln först skrevs för. Museet beslutade sig då för att en forskningspresentation inte var nödvändig (mejl 2016-04-22). Såväl forskningsprojektet som artiklarna var alltså kända av museet.

Artikelförfattarna påstår att de i samband med publikationen av mina forskningsartiklar ”inbjöd […] till ett inomvetenskapligt seminarium (ABM 2019-04-09), men Rodéhn avstod från att delta.” Jag blev aldrig inbjuden av artikelförfattarna, men institutionen för ABM:s professor meddelade mig att seminariet skulle äga rum. Dock undervisade jag under den aktuella veckan på heltid i Visby och meddelade genast att jag i och med detta inte skulle kunna medverka. Aronsson och Josefsson berättar inte heller att jag kontaktade Josefsson när jag lämnade Gotland i maj för att boka ett möte med honom (mejl 2019-05-03). Han har fortfarande inte svarat mig.

Aronsson och Josefsson underlåter också att berätta att de under senvåren 2019 skickade in ett klagomål till tidskriften International Journal of Heritage Studies med målsättningen att få artikeln tillbakadragen på grund av påstådd ”oredlighet,” ett klagomål som jag ingående besvarat, varefter tidskriften beslutat att ingen oredlighet skett. Aronsson och Josefsson uppmuntrades också av redaktören Laurajane Smith att skriva ett svar på artikeln till tidskriften, för publicering, vilket de hittills inte gjort. 

De tycks även förfärade över att informanter och studenter samtyckt till olika saker.

I debattartikeln görs en rad påståenden kring forskningsetik. Aronsson och Josefsson anklagar mig för att inte informera museet eller informanterna om studien före filminspelningen av de guidade turerna, som utgjorde studiens material. De tycks även förfärade över att informanter och studenter samtyckt till olika saker. Beträffande tidsaspekten finns ingen saklig grund för deras påstående. Innan de guidade turerna filmades skickade jag ut information och medgivandeblanketter till museet och till de informanter som deltog i studien. Här fanns också en länk till projektets hemsida (exempelvis mejl till informant 2015-01-26). Artikelförfattarna påstår att samtyckesformuläret som gavs till informanterna inte tydligt har kopplats till det projekt inom vilket materialinsamlingen genomfördes (Kulturarvet som högskolepedagogisk resurs vid Uppsala universitet), ännu ett helt grundlöst påstående. Medgivandeblanketterna ger tydlig information om projektet och dess syfte. Materialet har inte alls, som Aronsson och Josefsson felaktigt påstår, använts i ett annat forskningsprojekt. Artiklarna redovisas i slutrapporten för projektet Kulturarvet som högskolepedagogisk resurs vid Uppsala universitet som ”inskickade för peer-review”. Efter vetenskaplig granskning reviderades artiklarna, vilket tog tid, varför två fondgivare har ackrediterats i artiklarna. 

Aronsson och Josefsson påstår att ingen information gavs till studenterna som deltog i de guidade turerna. Detta är fel. Studenterna som förekommer på filmerna informerades via sina lärare om studien. Skriftlig information om projektet skickades till lärarna och studenterna fick ta del av den (exempelvis mejl till lärare 2014-12-01). När visningarna gavs informerade jag studenterna om studien än en gång. Jag påpekade tydligt att studenterna inte utgjorde studieobjekt – vad de sa eller gjorde under visningarna skulle alltså inte studeras. Däremot förekommer de på filmerna och för det ville jag ha deras medgivande. De studenter som inte ville förekomma på filmen erbjöds i stället en annan, parallell visning. Det är alltså korrekt att guider och studenter har samtyckt till helt olika saker, av den anledningen att de spelar två helt olika roller i forskningen: guiderna var föremål för studien, men studenterna var det inte. 

Aronsson och Josefsson kritiserar även min metod. Mitt val av metod är framställt i medgivandeblanketten och tydligt artikulerat i artiklarna. Jag berättar i artiklarna hur många filmer det är frågan om och vilka delar av filmerna jag använt. Jag gör inte anspråk på att säga något om museet utöver dessa guidade turer eller utöver min läsning av museiutställningarna genom dessa filmer. 

Aronsson och Josefsson menar att jag borde ha frågat informanterna om uttalandena på filmen var sanna eller falska. Enligt dem borde jag med andra ord ha kontrollerat med informanterna att min analys av de guidade turerna var korrekt. Det är uppenbart att kritiken gällande metod inte handlar om den valda metoden utan kritiken grundar sig snarare på en upplevelse av att vara feltolkad. Att vara feltolkad handlar i det här fallet om att bli associerad med attityder och värderingar som man kanske egentligen inte står för. Det som sägs i en guidad tur är inte nödvändigtvis detsamma som det en person innerst inne tycker. Jag gör inte heller något anspråk i artiklarna på att veta något om informanternas åsikter och värderingar eller vad informanterna känner. Jag analyserar enbart det som kommer till uttryck i de guidade turer som filmats. 

Slutligen menar Aronsson och Josefsson att jag borde ha informerat om valet av teoretiskt ramverk på medgivandeblanketten så att informanterna kunde förhålla sig till detta.

Slutligen menar Aronsson och Josefsson att jag borde ha informerat om valet av teoretiskt ramverk på medgivandeblanketten så att informanterna kunde förhålla sig till detta. I studien har dock det empiriska materialet styrt valet av teori. Hade jag bestämt mig för ett teoretiskt ramverk i förväg, vilket Aronsson och Josefsson tycks förorda, hade studien i sanning kunnat bli ”teoritung”. Att tolka empiriskt material är en långsam och grundlig process. Jag har tillbringat otaliga timmar med att titta på det inspelade materialet. Jag har skrivit ned vad guiderna säger, analyserat användning av föremål, analyserat gester, intonationer och rörelser i rummet. Utifrån materialet trädde två aspekter fram. Den ena handlade om känslor, den andra om genus, och utifrån dessa två centrala aspekter fann jag de teoretiska perspektiv som kunde bidra till att klargöra betydelsen av det som empirin visade.

Vad handlar Aronssons och Josefssons debattartikel egentligen om? De påståenden och anklagelser som Aronsson och Josefsson för fram grundar sig inte bara i en missvisande bild av forskningsprocessen, utan också på en serie sakfel.

Att studera användning av kulturarv i undervisningen är komplicerat och tar tid. Det innebär en analys av både pedagogiska och didaktiska frågor. Dels handlar det om vad som sägs – vilken kunskap, normer och värderingar som förmedlas genom guidade turer. Eller som Aronsson själv uttrycker det i antologin Det bekönade museet – Genusperspektiv i museologi och museivetenskap: ”Hur berättas historien? Vad är det som berättas och vad utelämnas?” (s. 33). Dels handlar det om hur något förmedlas – röster, intonationer, gester, iscensättningar (av exempelvis känslor eller genus), användning av föremål och så vidare. Med Aronssons ord: ”Vilka bilder, vilka symboler och vilket språk använder sig museerna av för att framstå som självklara kulturinstitutioner med rätt att tolka det förflutna och samtiden?” (s. 33). När Aronsson själv skriver så är hon pionjär, när jag utgår från liknande frågor blir det kontroversiellt. Varför? 

När jag läser Aronssons och Josefssons påståenden är det svårt att tolka deras anklagelser på ovannämnda områden som grundade i något annat än en upplevelse av att ha blivit feltolkade.

När jag läser Aronssons och Josefssons påståenden är det svårt att tolka deras anklagelser på ovannämnda områden som grundade i något annat än en upplevelse av att ha blivit feltolkade. Detta må vara en tråkig känsla. Men att omvandla den upplevelsen till anklagelser om oetisk och på andra vis bristfällig forskning är allvarligt och, som jag visat, grundlöst. Det tycks alltså handla om att misskreditera mig som forskare.

Avslutningsvis vill jag, precis som Laurajane Smith gjort, uppmuntra Aronsson och Josefsson att på ett konstruktivt sätt svara i tidskriften International Journal of Heritage Studies genom publicering av en egen artikel, så att en vetenskaplig diskussion om frågor som rör representationer av marginaliserade grupper i museer kan föras. Och, om de så vill, hur forskning om och på museer kan eller bör bedrivas. Jag önskar också att de kunde berätta för oss, som är intresserade, hur museet jobbar. Hur hanterar museet och museipersonalen ett komplext och mångbottnat kulturarv som rymmer såväl forskningsframsteg som mycket lidande? Hur hanteras genus på museet? Medicinhistoriska museet i Uppsala är ett enormt intressant museum som inte lämnar någon oberörd. Berätta därför gärna hur svårt det är att arbeta med psykiatrins och medicinens historia. Det, om något, vore att lära av Medicinhistoriska museet.

RelateratAronsson och Josefsson svarar:
Debatt

”Forskaren måste respektera den viktiga autonomin i forskningsprocessen”

Rodéhn avslutar sitt svar med att ”uppmuntra” oss att skriva en artikel till International Journal of Heritage Studies. Det är intressant att hon anser sig ha befogenhet att efterfråga bidrag...


Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  3. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  4. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...