Sociologi som svindlande äventyr

När jag hösten 1981 påbörjade mina universitetsstudier var Johan Asplunds Om undran inför samhället en av de allra första kursböcker jag stötte på. Det var en litet underlig bok tyckte jag. Det var svårt att få syn på vad författaren egentligen ville. Men den var lockande, på ett diffust vis. 

Något år senare hade jag hunnit fram till B-kursen i sociologi och fick åter Asplunds bok som kurslitteratur. Nu fick jag verkligen syn på boken. Asplunds önskan att sociologerna kunde lära sig att se något som något annat (det han kallar »aspektseende«) och att arbeta litet mer som kriminaldetektiver tilltalade mig. Sociologi är ett svindlande äventyr, var nog vad jag fick med mig från läsningen. Det var en sådan tankens flykt över Asplunds konversationer med romanförfattare, konstvetare, gamla döda sociologer och andra. Och hans språk var helt berusande. 

Ytterligare ett par år senare stötte jag åter på Om undran inför samhället, nu som nybliven sociologidoktorand på den obligatoriska kursen i vetenskapsteori. Nu kunde jag på allvar själv konversera med Asplund, till skillnad från de litet hjälplösa doktorander i nationalekonomi vi läste tillsammans med. De kunde omöjligt begripa vad denna konstiga bok handlade om. Jag log för mig själv och tänkte att de tänkte ungefär som jag gjort fem år tidigare. Men de skulle inte få chansen att examinera boken två gånger till. 

Det märkliga var att boken fungerat både för studenten på sin fjärde universitetsvecka och för doktoranden. Det var som att den lilla boken expanderade i takt med att läsarens universum växte. Skulle jag läsa den i dag efter trettioåtta år i akademin är jag säker på att den åter skulle väcka tankar. »Vad betyder X?« var den fråga Asplund önskade att vi skulle ställa innan vi började mäta och väga X och det är en fråga som är lika relevant för den unge studenten som för professorn på upploppssträckan. 

Att Asplund dessutom måste betraktas som den störste stilist svensk samhällsvetenskap frambringat, och att hans författarskap har en hängiven beundrarskara, gör att en viss bävan lätt infinner sig.

När Arkiv förlag nu ger ut Johan Asplund i sin serie »Moderna klassiker« – som den andre av blott två svenskar – är det dock inte den slimmade Om undran inför samhället man tagit sig an utan den betydligt matigare Människan som samhällsvarelse. Boken gavs första gången ut 1983 under titeln Tid, rum, individ och kollektiv. Den av Asplund önskade titeln Människan som samhällsvarelse var upptagen av en lärobok som nu fallit i glömska och gjort det möjligt för Asplunds bok att återfå sin ursprungstitel. Den nya upplagan är försedd med en inledning av Lunda-sociologen Magnus Karlsson, en av Asplunds tidigare doktorander. 

Vilket är Asplunds ärende i Människan som samhällsvarelse? Det är inte alldeles lätt att sammanfatta. Att Asplund dessutom måste betraktas som den störste stilist svensk samhällsvetenskap frambringat, och att hans författarskap har en hängiven beundrarskara, gör att en viss bävan lätt infinner sig. När Asplund om sin läsning av konsthistorikern Jacob Burckhardt säger att den »varit en fröjd« men att »jag inte är i stånd att dissekera denna fröjd« och att detta »skall inte läggas mig till last« kunde det i lika mått sägas om hans egen bok. Kanske är passagen en blinkning till framtida recensenter. Asplunds framställningskonst, där ett flöde av konversationer med texter och deras samtid avlöser varandra och där man i stället för en slutsats bestås med en reflektion om den svenska namnlagen, gör en sammanfattning i gängse bemärkelse närmast omöjlig. 

Om jag ändå skulle våga mig på att koka ner 400 sidor vindlande text till några sammanfattande meningar skulle de vara följande: Vi ska aldrig tillåta oss att reducera samhället till den uppsättning individer som för stunden befolkar det, men vi får heller aldrig reducera individer till avtryck av den för tiden rådande samhällsordningen. Det är i snedstrecket mellan individ/kollektiv som sociologin har sitt berättigande. Den samhällsvetenskap som ramlar ned på endera sidan av detta snedstreck har förfelat sitt ändamål. Vidare: snedstrecket mellan individ/kollektiv är placerat i tid och rum. Alla samhällsfenomen har en tillkomsthistoria och utveckling som präglar deras nutida framträdelseform och de är rumsligt bundna på fundamentala vis. 

I sådan generell form bär kanske teserna något av självklarhetens prägel. Men det är inte i detta avseende som Människan som samhällsvarelse har sin storhet. Den ligger i Asplunds förmåga att ladda välkända fenomen och processer med ny innebörd, att hitta den vinkel andra missat eller plötsligt rikta strålkastarljuset åt ett helt annat håll än det gängse. I stället för scenen kan vi då plötsligt få syn på de bleksiktiga ansiktena i salongen – eller få klart för oss att det vi nyss trodde var scen är salong och tvärtom. 

Ett bärande tema genom boken är vad man med rättsfilosofen Sacharius Votinius i Det samhällsbärande kontraktet – Individuation och likriktning i den västerländska civilisationen (2021) kan kalla individuation, alltså att människor i allt större utsträckning kommer att uppfatta sig själva och andra som varelser med en alldeles egen personhistoria och unika behov och begär. Individuation är något annat än individualism. Där det senare ordet frammanar bilden av människor som bara eller främst tänker på sig själva och handlar utifrån sitt egenintresse handlar det förra om ett särskilt vis att betrakta inte bara sig själv utan alla andra. 

Asplund menar visserligen att det alltid funnits individer gömda i det kollektiva och han betonar att också det nutida samhället är ett kollektiv och inte en samling lösryckta individer. Men icke desto mindre går utvecklingen till synes i en enda riktning, från ett samhälle där individen knappt kunde tänkas eller existera utanför kollektivets snävt satta ram till ett där frågan snarare blivit hur samhället håller ihop, trots att vi alla blivit och tänker på oss själva som unika. 

Durkheims studie av självmordets sociala sammanhang tvingas ut i de mest halsbrytande manövrar för att kunna bevisa tesen att även självmordet – denna till synes mest dramatiskt individuella handling – är socialt determinerat.

Människan är dock oavsett sin individualitet bunden i både tid och rum. Ett fascinerande kapitel behandlar vad Asplund kallar »topofili«, att vara existentiellt och emotionellt knuten till en särskild plats. Motsatsen till att vara platsbunden är att vara platslös, att sakna kopplingar till särskilda platser. Det betyder inte nödvändigtvis att man är rot- eller hemlös. Rötter och hem kan finnas men de är inte kopplade till någon geografisk plats. Min bostad i Umeå var tveklöst mitt hem under många år men jag saknade helt platsbundenhet. Bostaden hade lika gärna kunnat ligga någon annanstans. Men för många är det just en särskild plats som ger tillhörigheten. 

Asplund föregriper här med flera decennier den litet yrvakna debatt om »varsomhelstare« och »någonstansare« som följde i spåren av Brexit och Trumps valtriumf. (Se David Goodhart, The Road to Somewhere – The Populist Revolt and the Future of Politics, 2017) Varsomhelstare är kosmopoliter utan geografisk tillhörighet som gillar det multikulturella och den sociala och geografiska rörligheten. Någonstansare är skeptiska mot främlingar (som invandrare) och hyllar det stabila ifråga om identiteter och värderingar. De är fast rotade där de är och ser radikal förändring som ett hot. Länge dominerade varsomhelstares agenda politiken, samhällets eliter utgörs till största delen av dem och de tog sina perspektiv för givna och som det naturligt progressiva. Brexit och Trump är någonstansares revansch och det är dags för de politiska eliterna att ta dem på allvar om man inte vill åka på fler oväntade bakslag. 

I dessa enkla karikatyrer hamnar inte Asplund. Han överlastar inte distinktionen mellan de platsbundna och de platslösa. Den platsbundne är just platsbunden men så mycket mer följer inte av detta; den platslöse kan lika väl vara xenofob som den platsbundne och konservatismen kan ha olika bonader och skepnad. Det handlar i stället om en alldeles (sär)egen dimension av det sociala. Denna har både kognitiva och emotionella aspekter. Det måste finnas en plats som går att lära känna, ett ställe som man fysiskt kan återvända till och där det är möjligt att orientera sig rent rumsligt. Platsen har en innebörd, den betyder något för den platsbundne. Alla geografiska strukturer är inte platser i denna bemärkelse även om alla platser har en specifik geografisk lokalisering. »En plats kan vara ett ställe, dit man kommer på signifikanta besök«, prövar Asplund, och jag tänker naturligtvis på mitt förlorade Överkalix, så länge det ställe jag lämnat bakom mig, nu en plats att återvända till. 

Om det finns en enskild sociolog som står för allt det som Asplund vänder sig mot är det Émile Durkheim. Asplund har så mycket att invända att det inte får plats i ett enda kapitel, två måste till för att spela ut hela uppgörelsen. Jag tror inte det är en överdrift att säga att Asplund finner Durkheims sociologi motbjudande. Asplund placerar dennes tänkande i både historisk och personlig kontext. Den historiska kontexten är den tredje republikens Frankrike, traumatiserat av krigsförlusten mot Tyskland 1870–71 och under dramatisk omvälvning från jordbruks- till industrisamhälle. Den personliga handlar om en karriär som tar Durkheim från barndomsfamiljens knappa villkor och stränga judiska religiositet till ett sekulärt fritänkande på akademins högsta tinnar. Asplunds framställning av Durkheims personhistoria hamnar inte sällan i argument av närmast ad hominem-karaktär – (kanske) otillbörligt, men (kanske just därför) oavlåtligt underhållande. 

Asplund menar att Durkheim på ett ensidigt och – såväl empiriskt som normativt – klandervärt vis reducerar spänningen mellan individ och kollektiv: 

Den första polen, individen, uppslukas av den andra polen, samhället. Jag tror att Durkheim menade, att alla former av individualitet, även de mest outrerade, i själva verket är samhälleliga till sin natur. Skulle det trots allt finnas individualitetsyttringar, vilka inte i sista hand återgår på samhället, så är Durkheim benägen att betrakta dem som sjukdomsyttringar.

Durkheims studie av självmordets sociala sammanhang tvingas ut i de mest halsbrytande manövrar för att kunna bevisa tesen att även självmordet – denna till synes mest dramatiskt individuella handling – är socialt determinerat. Asplund påminner oss närmast vällustigt om alla de utelämnanden och statistiska felaktigheter som Durkheims analyser präglas av. Det som till slut återstår är inget mer än en stark vilja att visa att självmordets geografi låter sig förklaras av samhällets grad av sammanhållning och att inte ens självmordet kan betraktas som ett uttryck för individualitet. 

Rationalitet, vetenskap, radikala reformer men ändå moderation, kollektivet före individen. Durkheim var de gradvisa reformernas och det sociala framstegets förkunnare, men samtidigt den bestående ordningens banérförare. Samhället determinerar individen och inte tvärtom: 

Det mest anmärkningsvärda med Durkheims tvetydiga politiska position är, att han, i samma ögonblick som samhällsutvecklingen efter svåra födslovåndor verkligen hade frambragt renodlade individer, gjorde vad han kunde för att mana dem i jorden.

Man förnimmer Asplunds rysning genom textens klang.

Människan som samhällsvarelse representerar kanske Asplunds höjdpunkt som samhällstänkare, eller åtminstone början på en intellektuell högplatå vars bortre kant utgörs av Det sociala livets elementära former (1987). I hans senare böcker tycker jag allt som oftast elegans vinner över substans, kanske en frestelse för den (alltför) briljante skribenten. 

Johan Asplund hade nog inte hävdat sig så väl i en tid som alltför ofta låter metrics, såsom antalet publiceringar i sakkunniggranskade tidskrifter, eller mängden citeringar i internationella kanaler, bestämma värdet av det som åstadkommits. Han publicerade nästan uteslutande på svenska och sällan i tidskriftsformat. En snabbkoll ger vid handen att han i databasen Google Scholar har knappt 3000 citeringar och ett så kallat H-index på 17. Det är inte mycket. Ett H-index på 17 betyder att 17 av Asplunds skrifter refererats minst 17 gånger. Som jämförelse är mitt eget H-index 37 och Pierre Bourdieus ligger på 240.

Men frågan är vad det betyder. Jag har såvitt jag minns refererat till Asplund en enda gång, i min avhandling Vem älskar välfärdsstaten? – Attityder, organiserade intressen och svensk välfärdspolitik (1989), där jag tar hjälp av Om undran inför samhället för att just hävda att »Alla metoder medför problem med tolkning av vad data egentligen ’betyder’«. Det är inte särskilt djupsinnigt eller ens betydelsebärande. 

Men jag är inte säker på att det varit just sociolog jag hade blivit om det inte vore för Johan Asplund. Han är i högsta grad medskyldig till att jag nu ägnat snart fyra decenniers möda åt just denna aktivitet. Hur mäter man sådant? Aspektseendet, samhället som gåta, forskaren som detektiv. Ett svindlande äventyr.