Historia

Alla smittvägar bar till Rom

Roms öde – Klimatet, sjukdomarna och imperiets undergång (The Fate of Rome – Climate, Disease, and the End of an Empire)
Kyle Harper (övers. Henrik Gundenäs)

Daidalos
526 sidor
ISBN 9789171735485

| Respons 3/2019 | 14 min läsning

Frågan om varför det antika Rom gick under har som få sysselsatt det västerländska historia medvetandet. På senare år har uppfattningen att Rom föll offer för klimatförändringar och sjukdomar vunnit mark. Den amerikanske historikern Kyle Harper är en av de främsta förespråkarna för en sådan förklaringsmodell. I Roms öde anlägger han ett miljöhistoriskt perspektiv på imperiets fall. De romerska städerna med sitt rinnande vatten, kloaker och bassänger var grogrund för smittor och det romerska vägnätet gjorde att sjukdomar kunde spridas långa vägar. Harper lyckas på ett imponerande sätt skapa en syntes baserad på forskning inom en rad skilda områden.

Den tyske antikhistorikern Alexander Demandt presenterade i sin bok Der Fall Roms (1984) 210 olika hypoteser som dittills hade framlagts som förklaringar till varför det romerska riket föll och många har tillkommit sedan dess. Få historiska förlopp har sysselsatt det västerländska historiska medvetandet som Roms fall. Eller för att citera den amerikanske historikern Glen W. Bowersock: ”From the eighteenth century onward we have been obsessed with the fall: it has been valued as an archetype for every perceived decline, and, hence, as a symbol for our own fears.” Under senare år har en ny förklaring vunnit mark, den att Rom föll offer för klimatförändringar och sjukdomar.

En av de främsta förespråkarna för en sådan förklaringsmodell är den amerikanske professorn Kyle Harper som i sin bok Roms öde – Klimatet, sjukdomarna och imperiets undergång anlägger ett miljöhistoriskt perspektiv på imperiets uppgång och fall. Framsteg inom andra vetenskapliga discipliner möjliggör numera sådana ansatser, tack vare så kallade naturliga arkiv. Årsringar, iskärnor, droppstenar, glaciärer, sjöavlagringar och havssediment erbjuder geokemiska uppgifter om klimatförändringar. Vi kan följa den biologiska och evolutionära historien genom form, storlek och märken på bevarade människoben, medan deras isotopiska kemi vittnar om kost och migration. Levande DNA erbjuder ett organiskt register över den evolutionära historien och möjligheten att utvinna DNA ur ett arkeologiskt material låter oss identifiera vilka mikrober som en gång orsakade storskaliga sjukdomsutbrott.

I filosofiska skrifter, politiska inlagor och religiösa texter kan vi få en glimt av hur romarna själva såg på sin plats i naturen och hur de reagerade på plötsliga katastrofer såsom torka, skyfall och epidemier.

Denna typ av material finns bevarat för flera historiska och förhistoriska epoker, men det som gör Rom till ett så tacksamt exempel att studera är att vi har tillgång till allt detta i kombination med en rikedom av skriftliga källor. I filosofiska skrifter, politiska inlagor och religiösa texter kan vi få en glimt av hur romarna själva såg på sin plats i naturen och hur de reagerade på plötsliga katastrofer såsom torka, skyfall och epidemier. En av bokens styrkor är hur Harper använder sig av framför allt kristna källor från senantiken för att visa hur denna typ av händelser banade väg för frälsarläror, både inom kristendom, judendom och islam.

Boken börjar inte med Roms fall, utan med rikets uppgång under århundraden runt vår tideräknings början. Det romerska imperiet nådde sin största utbredning under den senholocenska klimatperiod som Harper refererar till som ”det romerska klimatoptimumet.” Hög solstrålning och svag vulkanisk aktivitet gav en period med varmt, vått och förutsägbart klimat i stora delar av den medelhavsvärld som Rom var i färd med att erövra. Det var ett klimat som var gynnsamt för rikets viktigaste jordbruksgrödor och det var således goda tider att bygga ett imperium baserat på en kraftig tillströmning av jordbruksresurser, vid sidan av handel och krigföring.

Hur klimatsystemet i det tysta samarbetade med Rom är en faktor som sällan lyfts fram när vi diskuterar imperiets expansion, men förtjänar att omnämnas mer, och här fyller Harpers bok ett viktigt bidrag. Samtidigt innebar uppkomsten av den romerska civilisationen en grogrund för mikroorganismer. Riket var tidigt urbaniserat och även om rinnande vatten, kloaker och toaletter utan tvivel underlättade avfallshanteringen, var staden ändå full av råttor och flugor, händer som sällan tvättades och livsmedel vars förorening inte gick att förhindra. Utanför städerna märkte befolkningen av en romersk modifiering av landskapet. Skogar höggs ner och brändes, floder leddes om och vägar drogs genom de sankaste av träsk. Ingreppen fick oförutsägbara konsekvenser, såsom exempelvis spridningen av malaria. De myggor som spred sjukdomen levde och frodades i både överbyggda våtmarker såväl som i stadens bassänger och fontäner. Roms vittförgrenade nätverk av land- och sjövägar transporterade inte bara människor och varor, utan också mikrober. När snabbrörliga infektionssjukdomar åkte snålskjuts längs med transportlederna blev konsekvenserna förödande för ett rike så sammanbundet som Rom.

Aeneas behandlas av en kirurg, fresk från Pompeji. Foto Prisma Archivo / Alamy Stock Photo

Den första riktigt märkbara vändningen skedde under Marcus Aurelius regering (161–180) och de kommande århundraden, som också står i fokus för Harpers studie, bevittnade en av de mest dramatiska perioderna av klimatförändring under hela holocen. År 165 utbröt den antoninska pesten, enligt Harper mest troligen orsakad av smittkoppor, och som enligt hans beräkningar krävde uppemot sju miljoner liv, motsvarande runt 20 procent av befolkningen. Med sina globala förgreningar och effektiva kommunikationsnät hade Rom skapat en ekologisk grund för historiens första kända pandemi. Slumpmässiga ögonvittnesskildringar berättar om dess framfart genom imperiet, från Aquileia, till Nildeltat, Gallien och Germanien. I Athen sänktes kraven för att väljas in i rådet på Areopagen, eftersom man inte lyckades fylla det på annat sätt medan en inskrift från Ostia vittnar om hur en grupp österländska köpmän blivit kraftigt reducerad och därmed hade svårt att betala sin tullavgift. Jordbrukets rytmer kom ur balans och en finansiell kris utbröt. Befolkningsminskningen märktes genom den militära rekryteringskrisen; det blev helt enkelt svårare att rekrytera soldater och incitamenten behövde bli mer lukrativa. Den romerska expansionen, som hade byggt på en ständig befolkningstillväxt, avstannade. Pandemin ledde dock inte till rikets sönderfall, även om kejsardömet inte fullt ut nådde samma dominerande ställning som förut.

Befolkningsminskningen märktes genom den militära rekryteringskrisen; det blev helt enkelt svårare att rekrytera soldater och incitamenten behövde bli mer lukrativa. Den romerska expansionen, som hade byggt på en ständig befolkningstillväxt, avstannade.

Under den severiska dynastin (193–235) återhämtade sig riket demografiskt, armén utökades med tre legioner, villkor och befordringsgång för soldaterna förbättrades och Rom upplevde en kulturell blomstring på flera plan. Förutom en andra våg 190–191 tycks pandemin ha brunnit ut eller åtminstone gömt sig i ett hörn av imperiet. Men långsamt förändrades klimatet och det romerska klimatoptimumet ersattes av en övergångsperiod som kännetecknades av en kraftig minskning av solinstrålning med avkylning som följd. Södra delen av medelhavsområdet led av torka, inklusive området kring Nilen som Rom i normala fall alltid kunde förlita sig på som leverantör av spannmål.

År 249 gjorde nästa epidemi sitt intåg, nämligen den cyprianska pesten, uppkallad efter författaren Cyprianus, som inte bara utvecklade det kristna latinet utan också har givit oss ögonvittnesskildringar av farsotens framfart. Den tycks ha rört sig norr- och västerut från Etiopien utan att lämna någon del av imperiet orört. Exakt vilken infektionssjukdom det rör sig om är ännu omdiskuterat; Harper för fram pandemisk influensa och viral blödarfeber som två tänkbara kandidater. Krisen utlöste en religiös konflikt och kejsar Decius utfärdade år 249 ett edikt som ålade alla medborgare att offra till gudarna för att vinna deras välvilja åter. Beslutet har länge setts som en förföljelse av dem som bekände sig till kristendomen, men i dag uttalar sig de flesta forskare något mer försiktigt och menar att Decius befallning snarare var en religiös reaktion på den antoninska pesten. Det motsäger dock inte att kejsaren samtidigt kan ha haft som föresats att kväsa kristendomen genom att betrakta dess anhängares vägran att offra till gudarna som ett uttryck för politiskt trots. Samtidigt, för att låna Harpers ord, gjorde de kristna ”pestens kaos till ett missionsfält”. Löftet om återuppståndelse från de döda talade till den utbredda dödsskräck som smittan gav upphov till.

Under 300-talet såg Rom en ny tillväxt. Framför allt de östra provinserna bevittnade en stark demografisk och ekonomisk återhämtning. Klimatet stabiliserades och solens energiutveckling ökade, även om det fortfarande var mer nyckfullt än några hundra år tidigare. Ingen pandemisk massdöd tycks ha brutit ut under 300-talet, men epidemier kunde härja i enskilda städer eller regioner. I stället drabbades Rom av en annan typ av dråpslag. År 370 korsade de beridna hunnerna floden Volga, antagligen på flykt från den torka som hade plågat den centralasiatiska stäppen och orsakat brist på bete. Hunnernas migration orsakade i sin tur att goterna lämnade sina områden för att söka skydd inom imperiets gränser. Efter ett tag tog de dock till vapen och i slaget vid Adrianopel 378 fick den romerska armén se sig besegrad av goterna. Den västra delen av riket började ge vika samtidigt som klimatet i Levanten var fortsatt gott och makten koncentrerades till den nya huvudstaden, Konstantinopel.

Under 400- och 500-talet fortsatte den kejserliga förvaltningen att stärka sitt grepp om den östra rikshalvan och en av kejsarens många ceremoniella uppgifter var att granska de monumentala spannmålsförråden vid Gyllene hornet. Staden var en samlingspunkt för både varor och människor, och överallt där sådana är i rörelse, rör sig också mikrober. Det imponerande romerska nätet av städer, skepp och spannmålsförråd var också särskilt inbjudande för svartråttan. På 500-talet skulle råttorna spela en förödande roll när böldpest, orsakad av bakterien Yersinia pestis, bröt ut. Det rör sig om samma bakterie som skulle komma att orsaka två ytterligare pandemier: medeltidens digerdöd och den pandemi som 1894 bröt ut i den kinesiska provinsen Yunnan för att sedan sprida sig över världen.

När det gäller den justinianska pesten, uppkallad efter kejsar Justinianus, var det flera orsaker som samverkade för att den skulle få fäste. Farsoten hade sitt ursprung i det asiatiska höglandet dit Rom numera hade direktkontakt via olika transportleder. Den utlösande faktorn för pestens spridning var en plötslig klimatförändring år 536, ”året utan sommar”, som en följd av en serie vulkanutbrott vilka orsakade den kallaste perioden under hela senholocen. Klimatomslaget innebar mer regn i vissa trakter, vilket ökade växtligheten som i sin tur ledde till en demografisk explosion bland grävande gnagare. Plötsligt kunde Yersinia pestis med hjälp av loppor sprida sig till nya värdpopulationer.

De fick ytterligare hjälp av klimatet: dels fortplantar sig lopporna helst bara inom vissa temperaturintervall, dels sker den blockering av magtarmkanalen, som får lopporna att stöta upp infekterat blod, bara när temperaturen inte blir för låg eller för hög. Det är därför vanligt att epidemier tar fart om våren för att sedan kväsas under sommarmånaderna, men avkylningen som höll i sig under ett par decennier under mitten av 500-talet innebar att medeltemperaturen längs med kryddkusten för ovanlighetsskull föll inom ramen för vad pestbakterien klarade av och lopporna lyckades leta sig fram till det romerska imperiets råttor. Pesten skulle dessutom komma att bli enzootisk, det vill säga att den kunde uppehålla sig bland arter som samlevde med människan, och blossade upp under minst 200 år innan den brann ut. Farsoten hade då resulterat i en lång period av demografisk stagnation. I kombination med ett kallare klimat, den så kallade senantika lilla istiden, hade pesten en stor påverkan på imperiets förvandling och övergången till en ny tidsålder. Om den cyprianska pesten banade väg för kristendomen ledde pesten i kombination med klimatförändringarna under 500- och 600-talet till framträdande eskatologiska strömningar inom kristendom, judendom och islam. De apokalyptiska dragen inom kristendomen förstärktes och stora gemensamma ritualer, så kallade liturgiska rogationer, togs i bruk för att avvärja sjukdom och smitta.

Genom att studera Roms historia lär vi oss att inte alla perioder av torka orsakade svält och inte alla epidemier ledde till långtgående samhälleliga förändringar. Historiska förlopp är sällan raka och linjära.

Ett av Harpers nyckelbegrepp är resiliens, ett samhälles förmåga att återhämta sig från skador. Genom att studera Roms historia lär vi oss att inte alla perioder av torka orsakade svält och inte alla epidemier ledde till långtgående samhälleliga förändringar. Historiska förlopp är sällan raka och linjära. Resiliensstrategier var integrerade i den antika kulturen; de stora sädesmagasinen vittnar exempelvis om den politiska betydelse som tillmättes livsmedelsförsörjningen, och de flesta städer låg jäms med hav och floder och kunde därmed sjövägen föra in sådant som de led brist på. Roms resiliens när det gällde epidemisk dödlighet var däremot betydligt sämre och de saknade i princip verktyg för att hantera risken för infektionssjukdomar eller att snabbt återhämta sig efter en stor förlust av människoliv. Imperiet balanserade hela tiden mellan sårbarhet och motståndskraft och till slut segrade de upplösande krafterna, understödda av klimat och sjukdomar.

Roms öde är välskriven och tillgänglig, med en rejäl notapparat och flera appendices. Harper lyckas på ett imponerande sätt presentera en syntes baserad på forskning inom en lång rad områden, och är ett lysande exempel på mångvetenskap när den är som bäst. Efter att ha läst boken framstår inte längre naturen som en trög fond, utan den bildar snarare en ständigt föränderlig scen som den mänskliga historien utspelar sig på. Politiken, ekonomin och samhällsordningen påverkade den naturliga miljön och de demografiska mönstren, men Harper visar tydligt hur dessa också hade en egen drivkraft och kunde utöva påverkan i andra riktningar. Vid vissa tillfällen kom klimatets instabilitet att fresta på kejsardömets kraftreserver och dramatiskt ingripa i händelsernas förlopp. Samtidigt, i en historia där Rom öde avgörs av bakterier och virus, av vulkaner och solcykler är det lätt att glömma att även mänskliga faktorer kan spela en avgörande roll. Som en konsekvens av bokens tydliga fokus på klimatförändringar och pandemiska sjukdomar ligger Harpers betoning på imperiets sönderfall och hur den klassiska världens strålglans långsamt slocknade och en mörkare medeltid tog vid, vilket inte gör periodens kulturella och andliga livaktighet full rättvisa.

Roms historia skrivs ständigt om, och vi vet mer om det antika Rom än romarna själva, inte minst när det gäller orsaker till klimatförändringar och sjukdomsspridning. Harpers bok är ett viktigt bidrag till historieskrivningen om Rom, likväl som till att teckna berättelsen om människans förhållande till miljön. Roms öde visar hur den romerska erfarenheten är viktig i dagens samhälle då miljöfrågor ånyo är av central betydelse, liksom risken för infektionssjukdomar som hiv, ebola, sars och zika. För att tänka med Harper, även om vi inte bör underskatta naturen som en viktig faktor i en civilisations växlande öde, bör vi inte heller frånta människan hennes roll och hennes förmåga till förändring och anpassning.

Publ. i Respons 3/2019
TEMA | Versaillesfreden 100 år
Relaterat
Essä

Vad är antiken – och vems?

Tendensen att göra antikens kultur till något universellt gör att man lätt förbiser den aktiva bearbetning som den har varit utsatt för genom tiderna. Antiken är vad vi gör den...


Lovisa Brännstedt

Lovisa Brännstedt är fil. dr i Antikens kultur och samhällsliv och forskare vid Lunds universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  4. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist