Föregående

nummer

Fredag 28 juli 2017

1/2014

Tema: Synen på Sveriges agerande under andra världskriget har blivit alltmer negativ. Men Sveriges självständighet underskattas.
Filosofi & psykologi
Heinrich Rickert
Naturvetenskap och kulturvetenskap
Daidalos | 164 s | Isbn 9789171733955
Recensent: Peter Josephson
En filosof som trodde på objektivt giltiga värden

Heinrich Rickert var en av de mest betydande nykantianerna kring förra sekelskiftet. Han menade att kulturvetenskaperna skiljer sig från naturvetenskaperna genom att vara relaterade till värden. För att kunna infria kunskapsanspråken måste man visa att värdena är objektivt giltiga.

I slutet av 1800- och början av 1900-­talet dominerades tysk universitetsfilosofi nära nog fullständigt av nykantianismen. Fastän skillnaderna mellan de nykantianska filosoferna kunde vara stora förenades de av föresatsen att frilägga kunskapens och erfaren­hetens begreppsmässiga villkor. Kant hade i Kritik av det rena förnuftet utfört denna uppgift för naturvetenskapernas räkning. Han hade utgått från erfarenheten och därifrån härlett de begrepp och kategorier som all kunskap om naturen förutsatte. Nykantianernas intresse riktades i stället mot historievetenskaperna och de discipliner som studerade människan i hennes egenskap av kultur- och samhällsvarelse. Man utgick från dessa vetenskaper såsom de faktiskt existerade och frågade vari deras vetenskaplighet ytterst sett bestod. På vilket sätt skiljde sig kunskapen om kulturen från kunskapen om naturen? Vilka var historievetenskapens logiska möjlighetsvillkor?

En av de i samtiden mest inflytelserika nykantianerna var Heinrich Rickert, vars bok Kulturvetenskap och naturvetenskap nu för första gången utkommit i svensk översättning. Boken skrevs ursprungligen för en bredare läsekrets och trycktes i en första version 1899. En andra, kraftigt reviderad version, publicerades 1910 och det är den sistnämnda utgåvan som nu överförts till svenska. Kortfattat och pedagogiskt sammanfattar Rickert i denna bok grunddragen i en filosofisk doktrin som han tidigare presenterat mer utförligt i andra verk. Hans intresse för skillnaderna mellan kultur- och naturvetenskap härrör inte främst ur ett slags allmän akademisk klassificeringsiver. För Rickert handlar det om att slå vakt om kulturvetenskapernas självständighet och existensberättigande i en tid då naturvetenskaperna gjorde stora framsteg och då somliga ansåg att naturvetenskapliga metoder borde ges företräde också i de discipliner där man studerade kultur- och samhällslivet.

Rickert ansluter sig härmed till ett projekt som engagerat många tänkare före honom. Under 1800-talets andra hälft hade inte minst en filosof som Wilhelm Dilthey lämnat viktiga bidrag till diskussionen om vad som utmärkte de olika vetenskapstyperna. Dilthey hade vid sidan av de vetenskaper som utforskade naturen urskilt en grupp som han kallade för ­Geisteswissenschaften – andevetenskaperna. De sistnämnda utmärktes av att de i stället för en avsiktslös natur studerade den mänskliga ”anden” och de skapelser som denna var upphov till: konst och poesi, ­lagar och sedvänjor, religion och vetenskap etcetera. Skillnaden mellan vetenskaperna berodde kort sagt på att analysmetoderna anpassats efter två helt olika typer av studieobjekt.

Denna indelningsgrund hade dock omgående ifrågasatts. Den skarpsinnigaste kritiken hade Rickerts läromästare Wilhelm Windelband framfört. Windelbands uppfattning var att klassifikationen av vetenskaperna måste baseras inte på innehållsliga skillnader mellan olika objekt utan på formella skillnader mellan olika kunskapsmål. Inget hindrade nämligen att också den mänskliga anden studerades med metoder som hämtats från ­naturvetenskapen, vilket visades inte minst av psykologins utveckling vid denna tid. Kategoriseringen av vetenskaperna måste därför utgå från de anspråk och intressen som vägledde kunskapssökandet inom de olika disciplinerna och inte från några föregivet inneboende egenskaper hos skilda delar av verkligheten. Naturvetenskapen, hade Windelband förklarat, ”samlar och bearbetar sina fakta endast […] till det ändamålet att därigenom förstå den allmänna lagbundenhet, som dessa fakta är underkastade”. De historiska vetenskapernas mål var ett annat. Här bestod uppgiften i att så troget som möjligt beskriva unika tilldragelser och fenomen. Intresset riktades mot företeelser och förlopp som man ville förstå med avseende på deras individuella egenart: konstriktningar, intellektuella traditioner, politiska revolutioner etcetera.

I vad bestod då Rickerts bidrag till diskussionen? Vilka var de insikter som förmedlades i Kulturvetenskap och naturvetenskap? Det är lätt att se att Rickert gått i skola hos Windelband. Från denne har han övertagit uppfattningen att skillnaden mellan ­vetenskapstyperna ytterst är att hänföra till olika kunskapsintressen. Naturvetenskaperna utforskar tingens existens försåvitt denna bestäms av allmänna lagar; kulturvetenskaperna vill komma åt det enskilda och unika. Härifrån utvecklar dock Rickert sin analys i en mer självständig riktning. Han gör det genom att ta spjärn mot uppfattningen att vetenskapernas uppgift skulle bestå i att avbilda verkligheten som den är. Den som försöker sig på detta inser snart ”att den empiriska verkligheten är en för oss oöverblickbar mångfald” och att heterogeniteten och detaljrikedomen tilltar ju mer vi fördjupar oss i den. Alla vetenskaper måste därför hålla sig med en urvalsprincip som gör det möjligt att bemästra denna mångfald och skilja ut det som är relevant. Mot denna bakgrund kan så Rickert återvända till och precisera själva grundfrågan.

Den fråga vi vill besvara är ju huruvida det finns två grupper av vetenskaper som principiellt skiljer sig åt med avseende på vilka metoder de använder. Det visar sig nu att svaret på denna fråga beror på huruvida det också finns två distinkta […] typer av kriterier som vetenskaperna använder sig av för att skilja ut det väsentliga från det oväsentliga och på så sätt ge verklighetens åskådliga innehåll en begreppslig form.

Inom naturvetenskaperna är det ambitionen att etablera allmänna lagar som anger vad som är att betrakta som väsentliga egenskaper. Individuella kvaliteter får här träda tillbaka för det som objektet har gemensamt med andra objekt. Jupiters månar och löven som faller om hösten vore för en Newton ingenting annat än ”kroppar” under påverkan av andra ”kroppar”.

Men vad för sorts urvalskriterium tillämpar kulturvetenskaperna? Hur bär man sig åt för att skilja mellan väsentligt och oväsentligt där? Rickerts svar är att historikerns studieobjekt utmärks av att de är relaterade till värden. Med detta avser han inte att historikern ska lovorda eller kritisera de fenomen som han eller hon undersöker. Forskare kan vara för eller mot till exempel den parlamentariska demokratin; man kan värdera det sena 1800-talets romankonst högre eller lägre än det tidiga 1900-talets; man kan vara oense om huruvida reformationen var nödvändig och önskvärd. Oavsett vilken ståndpunkt man intar i det enskilda fallet är det uppenbart att fenomen av detta slag på något sätt angår oss och att det är därför vi anser att det finns skäl att studera dem närmare. Värderelationen fungerar som ett urvalskriterium i det att den hjälper historikern att identifiera sina studieobjekt och konstruera sina begrepp.

 

Så långt framstår Rickert som relativt modern i sitt sätt att resonera. Jag kommer under läsningen på mig med att associera inte bara till Max Weber, som ju tog starka intryck av Rickert, utan också till betydligt mer sentida filosofer, som till exempel Nelson Goodman och dennes analyser av hur vetenskapens fakta konstrueras. Boken utmynnar dock i en slutsats som jag föreställer mig att historiker och samhällsforskare i dag upplever som mer 1800-talsmässig. Rickert ställer frågan om en vetenskap som utgår från värden verkligen kan göra anspråk på objektivitet. Det är lätt att se vad som föranleder denna reflexion. En möjlig slutsats av det föregående resonemanget är att forskare som utgår från sinsemellan konkurrerande värden också kommer att tillämpa konkurrerande urvalskriterier och därmed ha svårt att enas om betydelsen av centrala begrepp.

Man kan jämföra med när politiska partier lägger beslag på ord som ”välfärd” och ”frihet” och ger dessa ett innehåll som motsvarar deras egna ideologiska preferenser. Kommer inte samma typ av språkförbistring som ibland präglar den politiska debatten att uppstå inom forskarsamfundet ifall man också där låter begreppsbildningen styras av värden? Detta spöke hemsöker i en eller annan skepnad flera tänkare och forskare vid sekelskiftet 1900. För att slutgiltigt infria kulturvetenskapernas kunskapsanspråk måste man enligt Rickert därför påvisa existensen av objektivt giltiga värden. ”Kort sagt: kulturvetenskapernas enhet och objektivitet är betingad av att vi har ett enhetligt och objektivt kulturbegrepp, och detta är i sin tur avhängigt av att de värden vi värderar är enhetliga och objektiva.” Därmed är vi tillbaka hos Kant. En kulturvetenskap i ordets egentliga mening, kunde Rickert ha skrivit, förutsätter ytterst en ny grundläggning av sedernas metafysik.

Slutligen finns det skäl att säga något om den svenska utgåvan. Att Daidalos väljer att ge ut Kulturvetenskap och naturvetenskap så här i början av 2000-talet beror knappast på trendkänslighet. Små förlag av Daidalos typ lever delvis på att det finns eldsjälar som på eget initiativ och av eget intresse översätter teoretisk litteratur. För översättningen står den här gången sociologen Ola Agevall. De stickprov jag gjort bekräftar intrycket att han utfört uppgiften mycket väl. Den är sakligt tillförlitlig och stilen ligger nära originalet. Agevall har också försett den svenska utgåvan med en fyllig inledning, där han initierat redogör inte bara för innehållet utan också för den historiska bakgrunden, samt för Rickerts filosofiska inflytande och eftermäle.

Själv hade jag dock gärna sett att Agevall argumenterat mer utförligt för Rickerts relevans i dag och visat på vad sätt dennes tänkande griper in även i vår tids vetenskapsteoretiska stridsfrågor. Större utrymme ägnar han nu åt att understryka hur snabbt Rickert och dennes filosofiska riktning föll i glömska. ”Om nykantianismen var högsta mode omkring sekelskiftet 1900 så framstod den några årtionden senare som förlegad och filosoferna vände den ryggen.”

Peter Josephson är fil. dr i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 1/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet