En uppgörelse med vår tids offentliga estetik

Fredrik Kullberg går i strid mot de köpcenter, kalhyggen och betongförorter som breder ut sig över landet som en parasitisk svampväxt. Det finns kunskaper om hur framgångsrik stadsplanering och ett framgångsrikt skogsbruk kan se ut, men de insikter som skulle kunna födas i diskussioner mellan kommunens representanter och kulturvårdens förkämpar går allt som oftast förlorade i en substanslös svada av tomma fraser. Kullberg målar upp en träffsäker och skrämmande bild av dagens stadsplanering och miljövård och visar på historielösheten hos våra folkvalda representanter. Men när han ska förklara hur denna situation har uppstått blir resonemangen desto tunnare.

Visa det gamla Centralposthuset i Stockholm och en valfri tunnelbanestation med rå betong, kakel och nätstängsel för framtida historiker och fråga dem när de tror att Sverige var som fattigast – 1903 eller 1963. De kommer att gissa rätt. Fattigdom mäts inte bara i BNP.

Fulhet handlar om mer än estetik – ett ord som i Sverige är lika med utsmyckningar som klistras på i efterhand, lika överflödiga som ett kylarlejon på en Volvo 240. Med de offentliga platser som har byggts de senaste femtio åren säger arkitekter, affärsmän och politiker gång på gång: ”Den här platsen är inte värd någonting.” Vilket är samma sak som att säga ”Ni som bor här är inte värda någonting.” Gissa om det påverkar humöret.

Varje gång jag ställs inför en sådan plats – ett virrvarr av motorleder, köpcentrum, hyreshus och metallstolpar – brukar jag fråga mig själv hur jag skulle beskriva den i ord. Svaret är: det kan jag inte. Det beror naturligtvis på mina egna begränsningar, men också på att miljöerna avvisar allt som har med språk, tanke och känsla att göra, som om det är meningen att vi inte ska kunna föra ett samtal om hur de påverkar oss. Byggnaderna i sådana miljöer är som stealthplan, som radarvågor inte ska få fäste på.

Det som förvånansvärt nog saknas är lokala initiativ underifrån, för att ta makten över människofientliga bostadsområden och förvandla dem till något som det går att leva i. Varför är inte planteringar, spontana förbättringar och ommålningar vanligare än vandalisering och graffiti?

Om du bara ska se ett TED Talk ska du se ett som drivs av ilska, inte av en önskan att framstå som välanpassat smart. James Howard Kunstlers föredrag ”The ghastly tragedy of the suburbs” är en 19 minuters utskällning som får dig att förstå dålig arkitektur på ett nytt sätt. Amerikanska städer omges av ”ett asteroidbälte av arkitektoniska sopor”, säger Kunstler. Summan av alla sådana städer blir ett land som det inte är värt att bry sig om. Botemedlet mot dålig stadsplanering är inte att placera ut litet grönska i en betonglåda, som ett plåster på såren – botemedlet är bra stadsplanering. Hur man bygger städer som får människor att trivas är inget mysterium.

Jag hade önskat litet av Kunstlers energi i Fredrik Kullbergs Kriget mot skönheten – Ett reportage om förfulningen av Sverige.

Tro inte att rivningarna har upphört. Mellan 2005 och 2015 försvann mer än hundra K-märkta hus i Stockholm, skriver Kullberg.

Tro inte att rivningarna har upphört. Mellan 2005 och 2015 försvann mer än hundra K-märkta hus i Stockholm, skriver Kullberg. ”Det rivs idag, upplever jag det som, fler kulturhistoriskt intressanta byggnader än under 1960-talets centrumsaneringar”, säger Peter Sörensen, Svenska byggnadsvårdsföreningens länsombud i Värmland. ”Fast nu är rivningarna utspridda över hela landet. Anledningarna är flera, men den främsta är att vi låter det ske. Politikerna, både inne i staden och på landsbygden, verkar helt ha förlorat insikten om kulturarvets betydelse för ett samhälle.”

Under 2000-talet har Trafikverket rivit närmare tusen järnvägsbyggnader – långt fler än de fastigheter som försvann i den omdebatterade rivningen av Klarakvarteren. Verket har ”i tysthet och utan större debatt utraderat stora delar av det svenska järnvägsarvet”, enligt Sörensen. Ett stationshus från 1873 med dokumenterat kulturhistoriskt värde? Bort med det om huset står i vägen för en påfart till E4:an. Fråga sedan varför våra städer är tristare än lika gamla städer utomlands.

Kullberg, som är journalist på tidningen Chef, beskriver sig själv som ”insyltad i det ledarskapsindustriella komplexet”. Just därför borde han känna igen och skära sönder det vaga och ogripbara maktspråk som kommer ur Trafikverkets chefsarkitekt Johan Folkesson när han ställs till svars för rivningarna. Det är ”politiska krafter, som marknadsanpassat en stor del av den här verksamheten, som skapat det här resultatet”, säger Folkesson. Där kör samtalet in i en madrasserad vägg, och några följdfrågor ställs inte. Vilka regeringar, vilka politiker bär ansvar för Trafikverkets riktlinjer? Ge mig namn och datum. Hänvisa inte till ”krafter” i lika dunkla ordalag som folk brukade använda när de talade om makten i ryska romaner från 1800-talets kejserliga St Petersburg. Jag är trött på att beslut så ofta är anonyma i det här landet, eller bara omtalas i passivum – saker ”införs” – som om det är farligt att peka på våra folkvalda representanter.

På grund av den ständiga svenska anonymiteten är det värdefullt att Kullberg ger oss namn och porträtt på två personer som visar att det går att göra annorlunda. Gustaf Svensson, som fortfarande driver Skyllbergs bruk på traditionellt vis, ”konkurrerar på världsmarknaden från ett högkvarter som sett ungefär likadant ut sedan 1940-talet”. Kortsiktigt lönsamhetstänk är inget för honom.

I Ystad sade stadsarkitekten Rune Welin helt enkelt nej till de storskaliga rivningar som har förstört så många andra svenska städer. Ville Domus bygga ett varuhus fick de anpassa sig till stadens karaktär. Trots det går det inte att utmåla Welin som bakåtsträvare, skriver Kullberg; han var modernist och funktionalist, vilket gör det än mer angeläget att fråga sig varför modernisterna på andra håll i landet inte kunde vara lika självständiga.

Tyngdpunkten i boken ligger på vad som händer med landskapet, som om kampen om städerna redan är förlorad. Det handlar om markslukande logistikcenter – varje kommun med självaktning ska ha ett – serverhallar, vindkraftsparker och kalhyggen. Målet att all svensk elproduktion ska komma från förnybara energikällor år 2040 kommer att ge oss enorma vindkraftsparker. Piteå ska få den största i Europa; 450 kvadratkilometer. När blir den bullrande och utrymmeskrävande vindkraften ett miljöproblem i sig självt?

Abraure i Norrbotten kan stoltsera med Europas största kalhygge. När urskogen avverkats blev det en tallplantage. Skogen är död, konstaterar kommunens ende invånare Anders Gustafsson. Utomstående ser inte vad som pågår: ”det är ingen som tror på en när man berättar hur skogsbruket bedrivs i praktiken.”

Kalhyggen och plantager kan det bli mer av, just på grund av omställningen till en grönare ekonomi, skriver Kullberg. ”Skogsprodukter ska ersätta plast, bensin, betong och mycket mer” från flygbränsle till flaskor.

Ett av Kullbergs skräckexempel på stadsförstörande arkitektur är Galleria Boulevard i Kristianstad. ”Vad borde kommunen ha gjort annorlunda”, frågar han. Kommunalrådet Pierre Månsson medger att kommunen misslyckades i förhandlingarna med fastighetsbolaget Steen & Ström. ”Med facit i hand borde vi ha varit tuffare mot dem”, säger han. Här, när Månsson tror sig vara klädsamt självkritisk, avslöjar han sig själv allra mest. Det handlar inte om tuffhet! Du kan inte vara ”tuff” i dina förhandlingar om du saknar kunskap – kunskap om den egna stadens historia, om människovärdig stadsplanering, om vad som har fungerat eller inte fungerat i andra städer. Politiker som försöker vara tuffa när de saknar kunskaper är hjälplösa. De kommer att misslyckas på samma sätt varje gång. Och vidare: du kommer aldrig att ha några väsentliga kunskaper om något som du inte sätter värde på. Ett annat av Kullbergs exempel är de berg av sten från Stockholms nya tunnlar, som har vräkts ut bredvid Sankt Botvids kyrka från 1129, som om platsen inte är värd något annat än att bli en soptipp för sprängsten. Från kyrkan, och det lokala helgonet Botvid, som lockade pilgrimsvandrare i hundratals år, har Botkyrka kommun fått sitt namn. Här börjar kommunens historia, som kommunalpolitikerna tänker hedra genom att uppföra ”en smart och färgglad mötesplats med handel, industri och kontor”.

Ju mer du lär dig, desto mindre är risken att du blir totalt frälst av den senaste samtida trenden, eftersom du alltid vet att det finns alternativ.

Historiekunskaper är också väsentliga av ett annat skäl. Ju mer du lär dig, desto mindre är risken att du blir totalt frälst av den senaste samtida trenden, eftersom du alltid vet att det finns alternativ. Karaktäristiskt för Sverige, har vi börjat inse, är att vi inte är det rationella och tråkiga landet Lagom, utan att vi svänger som en vindflöjel och går längre än något annat land när vi har insett vad som gäller för tillfället – oavsett om det handlar om att bygga modernt, kommersialisera skolan eller införa New Public Management. Även det, tror jag, är ett tecken på historielöshet.

Därför är det sorgligt att läsa Kullbergs intervju med Birgitta Johansen, chef för Örebro läns museum. Hur mycket jag än sympatiserar med henne måste jag säga att hon låter lika tunn och lika tidstypisk som Trafikverkets Johan Folkesson. Johansens värderingar är motsatsen till Folkessons. Hon säger: ”Vi behöver kanske snarare ta ett steg tillbaka och tänka efter. Fundera mer på konsekvenser.” Hon är kritisk mot överdriven rationalitet, och mot en miljöpanik som kräver snabba, storskaliga lösningar som kan vara lika skadliga som den miljöförstöring man reagerar mot. Men hos dem båda hör jag bara ett tunt lager av närmast hjälplöst abstrakta fraser och åsikter ovanpå – ja, vad? Ett tomrum? Kan människor verkligen vara så tomma?

Jag litar inte på att Johansens fraser kan besegra Folkessons; tvärtom framstår de båda som varianter av samma samtidsspråk, som två sorters industriproducerad mjukost från skilda varumärken. Varför är de så lika varandra? Varför uttrycker de sig bara med abstraktioner? Här finns något som det vore värt att undersöka djupare, något som skulle kunna leda vidare i en obehaglig riktning, och som just därför skulle kunna få oss att upptäcka någonting om oss själva som vi inte redan vet. För att närma sig denna obehagliga upptäckt – om den nu finns – måste man börja med att lyssna mer noga än Kullberg har gjort.

Varför har Sverige blivit så fult? Kullberg ger oss the usual suspects – Stockholmsutställningen 1930, manifestet acceptera från 1931, en rationell, planerande ingenjörskultur och Le Corbusier.

Stockholmsutställningen innehöll inte bara funkis, utan också en rasistisk utställning om bättre och sämre människotyper. Bakom de progressiva fraserna i acceptera låg en kompromisslös social ingenjörskonst – och manifestets idealbild av den nye mannen av 1931 års modell är misstänkt likt ett foto av en jäktande Joseph Goebbels. En liknande, auktoritär samhällssyn fanns hos Le Corbusier, den världsberömde arkitekten som föreslog att man skulle riva Stockholms innerstad och placera befolkningen i fem gigantiska huskroppar.

Därför – ska läsaren tänka – fick vi ett land av betongsilos för människoförvaring, predestinerade att bli slum när luften går ur ekonomin. Fast det förklarar inte varför vi ännu i mitten av 1950-talet – tjugo år efter acceptera och Le Corbusier – byggde en helt annan sorts förorter med låga, ofta oregelbundna hus inbäddade i grönska.

Extra obehaglig förväntas vi tycka att Le Corbusier är när Kullberg förklarar att hans artistnamn betyder ”korpskytten”, och att han valde det ”för att markera sin avsikt att att skjuta bort all onödig utsmyckning och sentimentalt krimskrams från gångna epoker”. Jag hittar inga belägg för det. Namnet är en moderniserad form av Le Corbésier, ett gammalt släktnamn på hans mors sida, som betyder ”skomakare”, valt för att skapa associationer till vallonska hantverkare.

1930-talets funktionalism kan kritiseras för sina egna inneboende begränsningar, men gör man den ansvarig för vår tids missförhållanden börjar man likna a dog barking up the wrong tree. Varifrån kommer allt det självbelåtna slarv som är typiskt för vår tid?

Hur funktionellt är det att ett hyreshus på Liljeholmskajen byggs en meter från bergväggen? Att badrummen i det stockholmska skrytbygget Norra tornen – där lägenheterna kan kosta 42 miljoner – redan behöver renoveras? 1930-talets funktionalism kan kritiseras för sina egna inneboende begränsningar, men gör man den ansvarig för vår tids missförhållanden börjar man likna a dog barking up the wrong tree. Varifrån kommer allt det självbelåtna slarv som är typiskt för vår tid?

För att börja ana att man kan ha ett rationellt, välplanerat samhälle utan destruktiv förnyelse för förnyelsens egen skull behöver man inte åka längre än till Helsingfors. Skillnaden, tror jag, ligger i synen på den egna historien, som verkar tillmätas ett större värde i det tills nyligen fattiga Finland än i den före detta regionala stormakten Sverige. Och när finnarna bygger nytt gör de det med stil. Stadsbiblioteket Ode och den nya färjeterminalen är överlägsna de senaste vasskantade kuber som har tryckts ner i marken i Stockholm. Fast när det gäller Ode måste jag tillägga att jag aldrig har sett ett bibliotek där en så liten andel av innervolymen upptas av böcker.

En biljon kronor ska investeras i nya byggprojekt i Göteborg fram till 2035, skriver Kullberg. Hur mycket av de pengarna kommer att satsas på att bygga en människovärdig stad?