Historia

Ett alltför historiskt perspektiv på historiker

Historikern i samhället – Roller och förändringsmönster
David Ludvigsson & Martin Åberg (red.)

Gidlunds
234 sidor
ISBN 9789178444564

| Respons 3/2022 | 8 min läsning

Denna antologi ger goda exempel på vad historiker traditionellt har engagerat sig i och en del exempel på roller som historiker har i dag. Men den tar sig inte på allvar an frågan hur historikern ska finna nya roller i dagens föränderliga samhälle. Det gör också att den utlovade kopplingen till debatten om humanioras vara eller inte vara helt kommer bort.

Vad gör egentligen en historiker? Eller kanske, vad borde en historiker göra? Svaret är inte riktigt så enkelt som det kan tyckas. Vid sidan av mer självklara uppgifter, som forskare och lärare vid universitetet, kan historiker vara aktiva på en mängd olika arenor och i olika sammanhang. Det brukar kallas den tredje uppgiften inom akademin: samverkan med det omgivande samhället. Samverkan är emellertid något notoriskt svårfångat och i begreppet, och i uppgiften, ligger en mängd olika roller som akademiker kan ikläda sig. Historiker kan helt enkelt göra många olika saker.

I antologin Historikern i samhället diskuterar och undersöker elva skribenter svenska historikers olika roller. Kapitlen berör alla de tre uppdragen inom högskolan, forskning, undervisning och samverkan, men med tonvikt på det sistnämnda. Enligt redaktörernas inledning vill boken lyfta fram exempel på olika områden som historiker har engagerat sig i, och på det viset belysa både det inomvetenskapliga och det utomvetenskapliga arbete som historiker ägnar sig åt. I förlängningen säger redaktörerna att de vill anknyta till debatten om humanioras vara eller icke vara. Jag läser det som att de vill ge ett svar på frågan vad historiker borde ägna sig åt.

Texterna ger tillsammans intressanta exposéer och perspektiv på vilka roller historiker har haft och delvis har. Roddy Nilsson inleder med ett kapitel som handlar om hur den moderna och professionella historievetenskapen har utvecklats. Det är en relativt bekant historia: från Harald Hjärne, via källkritik och historiematerialism, till postmodernism och teorier. Nilsson konkluderar att dagens historievetenskap består av en stor blandning av perspektiv, ämnesområden, metoder och teorier. Till hans översikt kan läggas Hanna Enefalks kapitel som redogör för hur kvinnorna slog sig in som forskare och lärare inom historieämnet, från 1800-talet fram till i dag. För den med rudimentära historiografiska kunskaper är historien den välkända. Akademin och universiteten var en mansdominerad verksamhet långt in på 1900-talet (än i dag är de flesta professorer män). Det gällde också historieämnet. 

Stefan Eklöf Amirell gör en intressant genomgång av hur svenska historiker har hanterat ämnets internationalisering under perioden från det sena 1900-talet. Kapitlet visar övertygande att historieforskningen i vissa delar har genomgått en, med Eklöf Amirells ord, ”smått sensationell internationalisering”. Det gäller framför allt svenska historikers deltagande i internationella sammanhang, bland annat genom att mycket forskning publiceras på engelska, men också i så måtto att intresset för både europeisk och utomeuropeisk historia har ökat betydligt. Samtidigt påpekar Eklöf Amirell att internationaliseringen är begränsad inom den utbildning i historia som erbjuds vid svenska lärosäten. Fortfarande är program eller mer omfattande kurser som ges på engelska ovanliga vid de flesta historieinstitutioner.

Två av kapitlen kommer båda in på frågor som handlar om digitalisering och digitala metoder. Kenneth Nyberg diskuterar historikerns roll i en ny digital verklighet. Hur ska forskaren navigera i en värld, där traditionellt källmaterial har ersatts av ”data” och digitala resurser, och hantera den uppsjö av nya kanaler som finns för att nå ut med sina resultat? Det senare berör de sociala medier som kommit att bli dominerande för hur många människor i dag tar del av nyheter och information. Medielandskapet har förändrats snabbt och radikalt och enligt Nyberg är det framöver osäkert vilken roll historiker kommer att få i det. 

Digitaliseringen berörs också av Maria Cavallin och Samuel Edquist i deras kapitel om historikerna och arkivet. Traditionellt har historikerkåren haft en stark koppling till arkivväsendet. Under stora delar av 1900-talet var de flesta arkivarier också historiker. Det har förändrats under de senaste årtiondena i takt med att arkivariernas kompetens har breddats från att handla om att ta hand om ”gamla papper” till att nuförtiden hantera komplexa informationsflöden och digital dokumenthantering inom olika verksamheter. Cavallin och Edquist pekar på en glidning genom vilken arkivarien inte längre självklart är historiker, eller ens intresserad av kulturarv och historia. De ser en risk i att till exempel digitalisering av äldre källmaterial sker på bekostnad av tillgängligheten till annat material.

En kärnuppgift för historiker vid svenska universitetet och högskolor är att undervisa studenter. Rollen som lärare diskuteras utförligt i David Ludvigssons kapitel. Han gör en intressant undersökning av hur dagens svenska historiker ser på sin uppgift som lärare. Kapitlet baseras på en enkät och studien bygger på 291 svar från aktiva historiker vid svenska lärosäten. Respondenterna har utifrån ett antal fördefinierade faktorer fått svara på hur de vill utveckla sin undervisning. Sammantaget visar Ludvigsson att svenska historiker ser undervisning som en väsentlig del av sin verksamhet och att det för de flesta är en väletablerad roll. Om Ludvigssons kapitel visar på den kanske tydligaste nuvarande rollen som presenteras i boken, ger Johan Samuelsson ett exempel på en roll som få svenska historiker har i dag: som utredare. Samuelssons kapitel är en studie av skolans modernisering under perioden 1930–1950. Flera historiker deltog i statliga utredningar och kommissioner eller anlitades som experter i detta arbete. I kapitlet står Svens Grauers och Ernst Söderlund i fokus, två relativt välkända historiker som fick stort inflytande på arbetet med att omdana det svenska skolväsendet. 

Varför anlitas inte historiker i dag som utredare i större omfattning? Borde historiker göra det och i så fall varför?

Ett avslutande tema som berörs är popularisering av historia och den roll historiker kan spela i en sådan process. Helena Kåks har skrivit ett kapitel som handlar om hur lokalhistoria kan produceras genom forskningscirklar, i vilka historieintresserade människor tillsammans kan skriva till exempel bygdens historia eller liknande. Kåks argumenterar för ett mikrohistoriskt perspektiv och det är lätt att hålla med henne om att rollen som forskningsledare i ett lokalhistoriskt sammanhang är underutnyttjad i Sverige. 

Slutligen skriver också vetenskapsjournalisten Maja Hagerman ett kapitel. Hagerman redogör för vetenskapsjournalistens arbetsgång och metoder. Kapitlet är ett bra exempel på att det inte alltid är självklart vem som är historiker. Hagerman är etablerad på den arena som utgörs av historia i vid bemärkelse i Sverige, men hon tillhör inte de forskarutbildade, utan har tagit en annan väg dit.

Som framgått i ovanstående genomgång är det en ganska disparat samling texter som ingår i Historikern och samhället. Sammantaget ger boken goda exempel på uppgifter som historiker traditionellt har engagerat sig i, och en del exempel på roller som historiker i dag har. Det är en välskriven och på det hela taget välredigerad bok. En fråga är emellertid vem den har skrivits för? För den som närmar sig historikerskrået utifrån tycker jag att boken ger en god introduktion till vad historiker kan hålla på med. För den som redan är historiker presenterar de flesta av kapitlen få nyheter. Kanske kan boken användas som kurslitteratur för att visa studenter spännvidden i vad historiker har sysslat med? Som sådan tror jag den kan fungera utmärkt.

Till frågan om vem boken skrivits för hör emellertid också det jag ser som dess största brist. Den handlar om vad historiker har sysslat med. Texterna är, med få undantag, bakåtblickande. Det är historiker som diskuterar de roller som historiker har haft tidigare. Jag hade förväntat mig att kapitlen skulle ta sig an frågan om hur historiken ska finna nya roller i dagens föränderliga samhälle. Det är tyvärr en fråga som inte diskuteras speciellt mycket.

Ett av de mest uppmärksammande bidragen till den här diskussionen är Jo Guldis och David Armitages The History Manifesto från 2014. Boken nämns endast kort i Roddy Nilssons bidrag. Guldi och Armitage fick uppmärksamhet för att de så tydligt presenterade ett alternativ till hur historiker skulle bli mer synliga och ta större plats, samtidigt som de argumenterade för historievetenskapens relevans i samhället. De fick också berättigad kritik för sitt förenklade sätt att se på vad historiker borde göra (se bland annat Respons 6/2014). Deras alternativ är till del också bakåtblickande när de argumenterar för ett slags återupprättande av svunna ideal. Men de ger i alla fall ett alternativ. Historikern i samhället presenterar inga förslag på vilka roller som historiker borde ta sig an eller vilka gamla roller som historiker borde försöka återerövra. 

Ta exemplet med utredare som Johan Samuelson skriver om. Eller kapitlen som handlar om popularisering av historieforskningen av Kåks och Hagerman. Varför anlitas inte historiker i dag som utredare i större omfattning? Borde historiker göra det och i så fall varför? Borde historiker skriva mer eller mindre populärt? Eller är det sistnämnda något som borde lämnas över till vetenskapsjournalister och populärhistoriker? Det är exempel på frågor som inte diskuteras i boken. Det gör också att den inledningsvis utlovade kopplingen till debatten om humanioras vara eller icke vara helt kommer bort. Det är synd. Både historikerns roller och humanioras plats i samhället är saker värda att diskutera mer.

Publ. i Respons 3/2022
I FOKUS | Friskolereformen 30 år
Relaterat
Debatt

Historikernas roll i dagens samhälle

Jo Guldi och David Armitage hävdar i The History Manifesto att poststrukturalismen och den språkliga vändningen gjort historikerna irrelevanta i den offentliga debatten. Det är befriande att den kritiska blicken riktas mot...


Magnus Linnarsson

Magnus Linnarsson är docent i historia vid Stockholms universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  2. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  3. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark