Föregående

nummer

Torsdag 24 augusti 2017

3/2016

Tema: Den ovillige medborgaren – Identitetspolitik, kunskapsrelativism och hotet mot det demokratiska samtalet
Politik & samhälle
Mats Söderlund
Göra män
Ordfront | 175 s | Isbn 9789170377594
Recensent: Bo Nilsson
Hen föds inte till man – han görs till det

Mats Söderlunds bok är läsvärd för alla som är intresserade av hur mäns identiteter formas på ett sätt som varken gynnar individen eller samhället. Men hans utgångspunkt att mannen är god vid födseln och sedan bara bryts ner är diskutabel. Dessutom blir Söderlund själv en ivrig normproducent och hamnar nära den tvärsäkra hållning som han själv förknippar med en manlig logik.

Att kön är någonting som görs, och inte något fast och (biologiskt) givet är en etablerad tanke inom genusforskningen generellt. När det gäller mansforskningen har det genom åren kommit relativt många studier som visar på formandet av manlighet i olika kontexter. Mansforskningen kan också beskrivas, både nationellt och internationellt, som ett relativt stort fält med egna tidskrifter, återkommande konferenser och viktiga centralfigurer. Ett exempel på det senare är Michael Kimmel som också är redaktör för tidskriften Masculinities. Men mansforskningen har även kritiserats för att vara ytterligare ett uttryck för manlig dominans och manligt navelskåderi.

Men trots viss kritik har mansforskningen och dess resultat fått vidare spridning. Detta framkommer i Mats Söderlunds bok Göra män där han med utgångspunkt i egna erfarenheter och med hjälp av referenser till ett antal mansforskare och andra skribenter problematiserar detta med att vara man och de manliga (patriarkala) normer som genomsyrar samhället. Han vill enkelt uttryckt visa hur manlighet formas och synliggöra de negativa konsekvenserna av detta. Detta formande påbörjas enligt Söderlund tidigt:


Pojkar är inte män. Pojkar görs till män. Och endast det rätta virket är gott nog. Agnarna sållas från vetet som man brukar säga. Enligt svenskt språkbruk innebär det att det värdelösa skiljs från det värdefulla. Pojkar ska böjas. Slipas. Härdas. Formas.

Söderlund menar vidare att berättelsen om hur pojkar görs till män är en tragedi, ett påstående som kan sägas genomsyra stora delar av boken. Manlighet beskrivs som något som både tvingar pojkar och män att vara på ett visst sätt och detta beskrivs som destruktivt. Enligt Söderlund har pojken egentligen alla möjliga feminina karaktärsdrag, men dessa försvinner successivt i takt med att han tillägnar sig det som förväntas av en man. Han reduceras på olika sätt, inte minst känslomässigt, eftersom han, skriver Söderlund, tränas att bortse från smärta, ledsnad och empati.

Under rubriken ”Kriget mot pojkarna” behandlas den betydelse som kamratfostran, sexuella trakasserier och offerrollen – vilken beskrivs som någonting ytterst omanligt – har för formandet av pojkar. Med hänvisning till författaren Rebecca Walker beskrivs hur pojkar, till exempel genom grupptrycket i fotbollslaget, hockeylaget och skolkorridoren, tvingas in i en främmande och begränsande roll. Detta krig riktar sig mot pojkarnas kreativitet, ömhet, empati, etcetera och har som ambition att utplåna ”det autentiska självet”.

Andra teman som återkommer i boken är betydelser av känslokontroll och gråt (eller frånvaron av tårar). Söderlund skriver om hur ovanligt det är med män som gråter och när de väl gör det så är gråten kontextuellt villkorad som till exempel inom idrotten eller militären.

En viktig drivkraft i mäns känslokontroll är enligt Söderlund rädslan för att blotta känslor och skammen att inte framstå som en riktig man. Han berättar om sin egen kamp mot gråten i soffan framför tv:n tillsammans med dottern och förundras över denna ständiga strävan efter att behärska tårarna. Förklaringen hittas i ett rationellt mansideal som innebär att excellera i kropps- och viljekontroll. Med hänvisningar till Claes Ekenstam, Jane Austen, olika etikettböcker med mera tecknar Söderlund en bild av hur en kontrollerad manlighet växer fram från slutet av 1700-talet, och han menar att den fortfarande är aktuell.

Men Söderlund anser samtidigt att detta ideal inte är för evigt givet, det kan både historien och nutiden vittna om. Han hänvisar även här till Claes Ekenstam och hans forskning om Jacob Boethiüs, en man som levde på 1700-talet och som tycks ha haft ett friare förhållande till sin gråt. Med stöd av detta menar Söderlund att ”ramarna för män periodvis varit generösare än i dag. Det betyder att vi tillsammans kan arbeta för att vidga ramarna igen”. Hopp om förändring hittar Söderlund också i en intervju med nämnda Ekenstam, som ser en ljusning med unga män som väljer en annan identitet och avviker från behärskningsidealen, till exempel genom att välja icke-traditionella utbildningar som sjuksköterskeutbildning.

Det är också väsentligt att erkänna att även män är offer för alltifrån reklam- och filmindustrin, till ”en dysfunktionell kultur och socialisering och ett förtryckande samhällssystem”, menar Söderlund. Detta samhällsystem begränsar både män och kvinnor, men det är inte fullständigt dominerande. Utifrån det sistnämnda söker författaren olika exempel på alternativa manligheter och motståndsstrategier mot gällande ideal, men det han ofta finner är kluvna och ambivalenta män. De söker frigörelse, men möter också motstånd.

Detta tema fortsätter i kapitlet ”De kluvna männen” där Söderlund i långa stycken refererar bidragen till antologin Pittstim. Han blir både berörd och förskräckt av det han läser, eftersom mycket tycks vara sig likt bland yngre män av i dag, med disciplinering, förtryck och pennalism. Söderlund hittar många beskrivningar av vad som kännetecknar en traditionell, hård och destruktiv manlighet. Författaren pekar nu ut våld och sex som ”manlighetens kärna”. Även i detta avsnitt söker Söderlund tecken på alternativ och i männens berättelser hittar han också sådana. Det gäller till exempel i Mikael Niemis berättelse om en ödmjuk och förstående manlig gemenskap. Söderlund tycks emellertid trots sådana vittnesmål vara misstänksam också mot den typen av manliga gemenskaper; har inte också de sina avigsidor?

Kapitlet ”Desertörerna” fortsätter på samma linje och behandlar män som avviker från en normativ manlighet. Det är män som enligt författaren har insett att det finns saker som är viktigare än makt, sex och pengar, och som har upplevt vad det kan innebära att älska och vara närvarande samt att möta sig själv och sina medmänniskor. Med Söderlunds egna ord: ”Visserligen är det lätt att hitta soldater som lydigt följt sina herrar, men männen som vägrat lyda order har också funnits: Desertörerna”. Här kan man ana en förtjusning i militära metaforer och möjligtvis också en typ av tvärsäkerhet som författaren annars gärna kritiserar.

Söderlunds bok är läsvärd för alla som är intresserade av frågor som rör kön och manlighet och inte minst av hur mäns identiteter under skilda livsskeenden formas på ett sätt som inte alltid gynnar vare sig individ eller samhälle. Söderlunds målsättning att män ska kunna vara människor i en vidare mening och inte begränsas av förtryckande strukturer, är svår att invända mot. Författarens referat av ett tämligen stort antal texter om män, manlighet och kön kan också i sig sägas vara berikande. Med detta sagt vill jag göra läsaren uppmärksam på ett par saker:

Söderlund menar som nämndes ovan att män kan gestalta olika manliga identiteter. Vidare menar han att det under senare tid har skett en positiv – men alltför långsam – förändring av manlighet mot någonting bättre. Vid jämförelser mellan generationer går det att bland de yngre hitta tecken på en mindre begränsande manlighet. Trots sådana inslag skriver Söderlund förhållandevis generellt om hur män är, tvingas vara och vad som kännetecknar manlighet. Detta framkommer genom att han återkommande skriver i termer av ett ”vi”, ett enhetligt vi som tycks inbegripa i princip alla män och som kännetecknas av en destruktiv manlighet (trots alltså att flera av hans egna exempel pekar på motsatsen). Förutom att den typen av generaliseringar riskerar att förbise de mångfasetterade uttryck som kön faktiskt har (och kan få), tycks Söderlund också utgå från att människan (mannen) är god vid födseln och att det senare bara går utför på grund av en livslång nedbrytningsprocess som deformerar ”det autentiska självet”.


Pojkar föds som kännande människobarn inriktade på att tolka, förstå och relatera empatiskt till andra människor. Men vi får snabbt lära oss att inte uttrycka alla våra känslor.

Jag håller inte med Söderlund när det gäller den utgångspunkten, att fostran av pojkar generellt sett bara leder till någonting negativt och att människan är empatisk från födseln. Även empati handlar till stora delar om fostran. Och vad ett autentiskt själv skulle kunna innebära är nog svårt att avgöra, eftersom sannolikt ”all” social interaktion innebär att människor påverkar och formar varandra.

Det är med andra ord oklart vad görandet av manlighet egentligen omfattar. Å ena sidan skapas manlighet i pojkars relationer med sina fäder, kamrater och patriarkala normer, å den andra tycks det någonstans finnas en ”äkta” människa (man) som kan existera fristående från detta görande. Det handlar ”bara” om att dagens stympade och lidande män med begränsade känsloliv och överdrivna kontrollbehov måste våga ge efter för sina känslor, inte minst gråten som Söderlund uppfattar som den moderne mannens djupaste tabu. Det betyder också att gråten (och förmågan att dela känslor) indirekt görs till ett slags universallösning på hur en aggressiv, dominerande och rationaliserande manlighet kan övervinnas och hur ett mänskligare samhälle kan skapas.

Söderlund tycks emellertid i sin intensiva kritik av manliga normer själv bli en tämligen ivrig normproducent. Män som inte motsvarar hans syn på en ”god” människa betraktas i första hand som destruktiva. Det gäller till exempel den vuxne, ekonomiskt etablerade mannen (kallad silverryggen) som enligt Söderlund ”är isolerad i sig själv, oförmögen att ha en genuin mänsklig relation”. Ibland får jag ”känslan” av att Söderlund tillämpar den maskulina logik som han själv kritiserar och som kännetecknas av en tvärsäker hållning och en polariserande uppdelning mellan rätt och fel, gott och ont. Möjligtvis förstärks denna känsla av att författaren har en viss förkärlek för militära termer och metaforer – krig, generaler, härförare, desertörer etcetera.

Avslutningsvis kan sägas att Göra män genomsyras av en etablerad psykologiserande tanke enligt vilken individen (mannen) behöver komma i kontakt med sina ”äkta” känslor – gärna med hjälp av terapi – för att kunna bli en komplett, empatisk och emotionellt väl fungerande människa. Accepterar läsaren denna tanke, som tycks vara en av författarens utgångspunkter och slutsatser, är boken en god investering, både intellektuellt och emotionellt. Detta speciellt om läsaren kan tänka sig att ha överseende med vissa upprepningar och motsägelsefullheter – såsom att namnet på en i hög grad prekulturell varelse (silverryggen, det vill säga gorillan) används för den mest genomkulturaliserade mannen.

Bo Nilsson är professor i etnologi vid Umeå universitet.

 

– Publ. i Respons 3/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet