Historia

Hur nordiska terrorister så länge undgick upptäckt

Rån för revolutionen
Gabriel Kuhn (red.)

Verbal/Koloni
240 sidor
ISBN 9789186923068

| Respons 1/2015 | Låst recension | 7 min läsning

Blekingegadeligan var en vänstergrupp som genom traditionell kriminell verksamhet stödde revolutionära aktiviteter i tredje världen. Denna bok är framför allt intressant därför att den ger ledtrådar till varför ligan kunde hålla i gång sin verksamhet i två decennier utan att bli upptäckt.

Det hävdades länge att 1970-talets nordiska vänsterrörelse – i motsats till den kontinentala – aldrig gav upphov till några terrorliknande våldshandlingar. Flera publikationer, inte minst journalisten Peter Øvig Knudsens tvåbandsverk Blekingegadebanden (Gyldendal 2007; svensk översättning 2009), har emellertid grundligt dokumenterat att Danmark under nästan två årtionden plågades av en våldsinriktad vänstergrupp. Den har kommit att kallas Blekingegadeligan efter den gata på Amager i Köpenhamn där polisen till slut uppdagade den våren 1989. Själva ligan, eller våldsverkarna, bestod aldrig av mer än sex till åtta unga män och hade sitt ursprung i en av det sena 1960-talets extrema vänstergrupper, Kommunistisk Arbejdskreds, förkortat KAK. Dess grundare och ledande figur, Gotfred Appel, var en tidigare medlem av Danmarks kommunistparti som i mitten av 1960-talet etablerade en egen krets av anhängare bland unga vänsterradikaler. Appels budskap var enkelt men slagkraftigt: välståndet i västvärlden bygger på utplundring av tredje världen, fattigdomen i syd är en följd av västlig kolonialism och imperialism.