1/2015

Blekingegadeligan var en vänstergrupp som genom traditionell kriminell verksamhet stödde revolutionära aktiviteter i tredje världen. Denna bok är framför allt intressant därför att den ger ledtrådar till varför ligan kunde hålla i gång sin verksamhet i två decennier utan att bli upptäckt.

Det hävdades länge att 1970-talets nordiska vänsterrörelse – i motsats till den kontinentala – aldrig gav upphov till några terrorliknande våldshandlingar. Flera publikationer, inte minst journalisten Peter Øvig Knudsens tvåbandsverk Blekingegadebanden (Gyldendal 2007; svensk översättning 2009), har emellertid grundligt dokumenterat att Danmark under nästan två årtionden plågades av en våldsinriktad vänstergrupp. Den har kommit att kallas Blekingegadeligan efter den gata på Amager i Köpenhamn där polisen till slut uppdagade den våren 1989. Själva ligan, eller våldsverkarna, bestod aldrig av mer än sex till åtta unga män och hade sitt ursprung i en av det sena 1960-talets extrema vänstergrupper, Kommunistisk Arbejdskreds, förkortat KAK. Dess grundare och ledande figur, Gotfred Appel, var en tidigare medlem av Danmarks kommunistparti som i mitten av 1960-talet etablerade en egen krets av anhängare bland unga vänsterradikaler. Appels budskap var enkelt men slagkraftigt: välståndet i västvärlden bygger på utplundring av tredje världen, fattigdomen i syd är en följd av västlig kolonialism och imperialism.

Som många andra kommunister anknöt Appel här till Lenins imperialismteori från 1916. Lenin hade sökt förklara första världskriget som en följd av konkurrensen mellan stormakterna om kolonier i Afrika och Asien, som erbjöd råvaror, nya investeringsmarknader och billig arbetskraft – imperialismen var kapitalismens högsta stadium. Det som gjorde Appels budskap speciellt var emellertid hans tillägg att kolonialismens vinster hade korrumperat och passiviserat arbetarklassen i Väst. Den hade globalt sett förvandlats till en förborgerligad ”arbetararistokrati”, en klass som snyltade på de koloniala ”övervinsterna”.

Appels teori vann anklang bland en hel del vänsterungdomar. Den spelade på deras känslor av skuld och självhat inför kontrasten mellan välståndet i Väst och fattigdomen i Syd. Den tycktes dessutom förklara industriarbetarnas avståndstagande från den nya vänstern och deras ointresse för militanta aktioner. ”Appelianerna” var en udda men uppmärksammad vänstersekt. De skiljde sig framför allt från andra grupper genom att de uppfattade arbetarklassen i Väst som oåterkalleligen förlorad för revolutionen. KAK:s engagemang riktades därför tidigt mot de revolutionära befrielserörelserna i tredje världen; bland annat startade man en särskild insamlingsorganisation – Tøj til Afrika – som skänkte kläder till gerillagrupperna i Angola och Mocambique, men också fungerade som en inkörsport för nya medlemmar.

Den inre kretsen kring Gotfred Appel knöt kring 1970 kontakt med den palestinska terrororganisationen PFLP, en kontakt som skulle komma att få en avgörande betydelse. Från mitten av 1970-talet och fram till november 1988 levererade KAK cirka 40 miljoner svenska kronor till ledarkretsen i PFLP. Pengarna kom från spektakulära bankrån och ett bedrägeri som utfördes av den unga och hängivna kärnan i KAK. Vid det sista rånet mot huvudpostkontoret i centrala Köpenhamn sköt aktivisterna dessutom ihjäl en polis när de flydde från platsen. Några månader därefter fångades de in och dömdes något år senare till obetydliga fängelsestraff. I mitten av 1990-talet var alla på fri fot igen.

I år har en bok med och om två av de dömda utkommit, Rån för revolutionen – Blekingegadegruppen inifrån, redigerad av Gabriel Kuhn. Den utgör delvis en replik på Peter Øvig Knudsens bok och innehåller bland annat en översikt över gruppens bildande, utveckling och verksamhet samt en del dokument, men framför allt innehåller den en lång intervju med två av de ”ledande kamraterna”, Jan Weimann och Torkil Lauesen, som bitvis är mycket klargörande. Av minst intresse är deras långa utläggningar om hur de, i sina egna ögon, moraliskt legitimerar att de har misshandlat och mördat för att stjäla andra människors medel.

Motiven är de vanliga och sedan århundraden välkända i klassisk litteratur och filosofi: världen är ond och orättvis, ogärningarna utförs av altruism, barmhärtighet och solidaritet med jordens fördömda. Den tanke som aldrig tycks ha slagit de ”antiimperialistiska” hjältarna är att ingen samhällelig ordning över huvud taget kan etableras om var och en själv avgör när våld får utövas och att ett sådant anarkiskt tillstånd utan jämförelse drabbar de förtrampade värst. Av långt större intresse är i stället hur Nordens mest framgångsrika rånarliga under hela 1900-talet kunde hålla igång sin verksamhet i nästan två årtionden utan att bli upptäckt. Boken ger här en rad intressanta ledtrådar som kan ge svar på frågan.

För det första var Blekingegadeligan ingen revolutionär stadsgerilla som RAF i Tyskland eller Röda brigaderna i Italien. Den riktade aldrig sin kamp mot den danska staten utan använde i stället, mycket medvetet, traditionell kriminalitet för att stödja revolutionära aktiviteter i tredje världen. Av denna anledning annonserade de aldrig sina handlingar med kommunikéer, flygblad eller liknande. Den inre kretsen var, som någon av de intervjuade säger, aldrig underground som RAF, utan i stället undercover.

För det andra var likväl den utåtriktade politiska verksamhet som KAK bedrev – klädinsamlingen, ett litet tryckeri och senare ett kafé – av stor betydelse som täckmantel för aktivisterna. Visserligen hade några av de centrala medlemmarna vanliga arbeten som snickare, brandman och IT-expert, men flera andra var ”frivilligt arbetslösa” och levde på offentliga bidrag och tillfälliga insatser i KAK:s organisationer. Inför omvärlden kunde de framstå som fattiga idealister. För det tredje var gruppen inte bara relativt liten, utan också i stora drag oförändrad över åren och ytterst sluten utåt. Den samarbetade inte med andra vänstergrupper i Danmark och på det hela taget endast med ledarna inom PFLP internationellt. För det fjärde präglades gruppen av stor hängivenhet och självdisciplin. Trots de stora belopp den kom över lockades den inte till något extravagant leverne; även de bilar gruppen köpte för verksamheten var gamla och slitna. Pengarna gick närmast oavkortat till PFLP.

Sist men inte minst kan Blekingegadeligan tacka den danska polisens klantighet eller cynism för sin långvariga existens. Danska Säpo (PET) avlyssnade redan under tidigt 1970-tal ligans kontakter med PFLP, men förmedlade aldrig sina uppgifter till kriminalpolisen i Köpenhamn, trots att man också här hyste misstankar mot flera personer i den inre kretsen. Först med polismordet i november 1988 systematiserades samarbetet mellan de två polisavdelningarna. Likväl var det mer tur än skicklighet som gjorde att polisen uppdagade lägenheten på Blekingegade. Lägenheten var för övrigt överfull av svenska raketgevär, maskinpistoler, minor, lådor med handgranater och sprängämnen, som kom från en stöld i ett vapenlager i Flen 1982. En anledning till att PET inte förde sin information vidare till den ordinarie polisen kan ha varit att de använde den som bytesvara i sitt samarbete med israeliska Mossad. Hur det än var med detta så har de skandalartade bristerna i polisarbetet varit föremål för flera offentliga utredningar. Den senaste publicerades för bara några månader sedan.

Av Rån för revolution framgår att de ledande figurerna inte ångrar sin verksamhet – världen är ju lika ond i dag som i går! – må vara att de beklagar den unge polismannens död, som för övrigt ingen av dem velat ta ansvar för. Mest betecknande för ligans moral är egentligen de intervjuades påpekande att de mycket väl kunde ha gått fria i brist på bevis, om polisen inte funnit nycklarna till lägenheten hos en av dem. Det tycks inte slå dem att de mycket väl kunde röjts ur vägen utan några bevis över huvud taget, vore det inte för att de levde i en liberal och demokratisk rättsstat, vars principer de utnyttjade för sin i grunden narcissistiska brottslighet.

Lennart Berntson är lektor emeritus i historia vid Roskilde universitet och tillsammans med professor Svante Nordin ledare av forskningsprojektet Arvet efter 1968.