Föregående

nummer

Torsdag 24 augusti 2017

3/2013

Tema: Resultaten inom skolan har sjunkit och det har också försäljningen av läromedel. Finns det kanske ett samband?
Ekonomi
Erik Bengtsson (red.)
Den sänka löneandelen
Orsaker, konsekvenser och handlingsalternativ
Premis | 243 s | Isbn 9789186743291
Recensent: Lars Magnusson
Kanske måste lönerna höjas om vi vill öka tillväxten

Nyliberalismen ställde i utsikt att ökade vinster skulle leda till ökade investeringar och växande sysselsättning. I en ny antologi ställs den viktiga frågan om tillväxten inte måste vara löneledd. En ökad efterfrågan kräver helt enkelt att folk tjänar mer pengar. Tyvärr är boken alldeles för spretig och  ojämn, men det finns guldkorn.

Redaktör för denna i och för sig angelägna antologi är ekonomi-historikern Erik Bengtsson och de andra författarna är ekonomerna Roland Spånt, Magnus Ryner, Engelbert Stockhammer samt före detta LO-utredaren Ingemar Lindberg. Med förlov sagt är detta en irriterande ojämn samling av uppsatser. Några är spretiga och lider brist på fokus. Andra är politiska partsinlagor och mycket dogmatiska till sin karaktär. Detta gäller inte minst bidraget från Magnus Ryner, docent i Internationell ekonomi i London, vars försök att pressa in snart sagt allt inom en marxistiskt baserad regulerings-teoretisk jargong känns väldigt sökt. Han eftersträvar en ”epokisk läsning av kapitalismens historia” där allt som hänt under de senaste femtio åren kan inordnas inom ramen för en konflikt mellan arbete och kapital. Det är en uppsats kantad av tvivelaktiga påståenden och slutsatser som handlar om allt och inget. Dessutom har den översatts till en ytterst torftig svenska. Bokens stora behållning är i stället en analytiskt redig artikel skriven av Engelbert Stockhammer, tysk post-­keynesiansk nationalekonom med hemvist vid Kingston University i London. Hade denna uppsats inlett antologin och fått utgöra den analytiska grunden för diskussionerna i de övriga uppsatserna hade mycket varit vunnet.

Spretigheten och den bristfälliga kvaliteten är desto mer irriterande eftersom själva frågeställningen är viktig och intressant: orsakerna bakom och effekterna av den minskade löne- i förhållande till vinstandelen i bruttonationalinkomsten som framträder som en tydlig, allmän trend i nationalräkenskaperna för ett stort antal länder sedan 1980-talet. Utan tvivel kan denna iakttagelse mycket väl kopplas till en rad andra viktiga ekonomiska förändringar under senare årtionden. Jag tänker på sådant som övergången till en mer tjänstebaserad ekonomi, effekterna av teknisk utveckling, den pågående globaliseringen och effekterna av ekonomisk makro- och fördelningspolitik. Som Roland Spånt mycket riktigt påpekar bör man visserligen vara försiktig att dra långtgående slutsatser eftersom problemen när det gäller att mäta vad som brukar kallas den funktionella inkomstfördelningen är mycket stora. Men de flesta gör nog ändå bedömningen att det under senare årtionden skett en sådan förskjutning till ­vinsterna på lönernas bekostnad. Frågan är förstås vad detta speglar och vilka konsekvenserna kan tänkas bli?

Det vanligaste sättet att förklara detta fenomen har varit att peka på effekterna av teknologisk förändring och kravet på en växande kapitalstock inom det moderna produktionslivet. Men även effekterna av en ökad global lönekonkurrens, särskilt om tillverkningsjobben inom industrin, har nämnts som en huvudkandidat. En viktig iakttagelse i detta sammanhang är att löneutvecklingen varit lägre än produktivitetstillväxten: en ökad andel av tillväxten tillfaller då i stället kapitalet. I några av uppsatserna medges att sådana faktorer kan ha haft betydelse, medan de i andra avvisas mer eller mindre bryskt för att i stället ersättas av en annan huvudförklaring som handlar om social makt och kampen mellan arbete och kapital: arbetarsidan och facket har under de senaste årtiondena pressats tillbaka av kapitalmakten och en aggressiv, nyliberal ekonomisk politik.

Den senare har handlat om privatiseringar och en utbudsorienterad ekonomisk politik, men även något som särskilt starkt fördöms i flertalet uppsatser och som man kallar ”finansialisering”, en politik som särskilt gynnat den finansiella sektorn som fått växa över alla bräddar. Som Roland Spånt påpekar även i detta fall är fenomenet ”finansialisering” svårt att mäta. För en rad länder (däribland Sverige och Tyskland) tycks finanssektorns andel av BNP snarast ha minskat sedan 1990-talet. Samtidigt kan man inte bortse ifrån att den finansiella sektorn har fått en större samhällsekonomisk betydelse i takt med den ökade skuldsättningen av både nationer och privatpersoner de senaste decennierna. Otvivelaktigt har detta medfört en större volalitet än tidigare. Vi lever fortfarande i efterverkningarna av den senaste kraschen 2008. Vidare kan vi bevittna hur avregleringarna inte minst inom finanssektorn från 1980-talet lett till ökande inkomstskillnader i den rika världen. De superrika drar ifrån och frågan om en rättvisare fördelning har kommit tillbaka på den politiska dagordningen.

Det är inte lätt att säga vad som varit mest avgörande för den sakta sjunkande löneandelen. Flera av författarna påstår att det handlar om kapitalmakt, men utvecklar ingen teori om hur detta påstående skall kunna testas. Vi vet alltså inte mycket mer än vad vi visste tidigare.

I stället är som redan nämnts huvudbehållningen av antologin det resonemang som post-keynesianen Engelbert Stockhammer utvecklar om effekterna av den förändrade funktionella inkomstfördelningen. Grovt sett jämför han perioden från 1950- till 1980-talet med en ­keynesiansk ”löneledd” ekonomisk- politisk strategi vilken sedan följdes av nyliberal politik från 1980-talet och framåt. Under den förra perioden gick löneökningarna i takt med produktivitetsstegringarna och full sysselsättning rådde. Denna ordning kom dock i otakt under 1970-­talet. Strukturomvandling och ökade oljepriser ledde till att vinster och investeringar sjönk, liksom sysselsättningen och tillväxten. Löneandelen av nationalinkomsten var då större än någonsin. Följden blev en backlash, en övergång till en nyliberal och mera ”investeringsledd” politik. Nyliberalismen ”lovade” att ökade vinster skulle leda till ökade investeringar och växande sysselsättning. Effekten skulle förmodligen bli ökade löneskillnader, men den ökade tillväxten skulle höja alla båtar, även de allra minsta.

Men enligt Stockhammer blev det inte så. Den minskade löneandelen ledde inte till att investeringarna ökade i tillräcklig grad. I stället för att användas till produktiva investeringar användes den stegrade vinstandelen för finansiella transaktioner och utlåning (de rikas konsumtionsbenägenhet är lägre än de fattigas). Genom ökad utlåning kunde efterfrågan hållas på en hyfsat hög nivå liksom sysselsättningen. Men med hushållens och staternas stigande skuldsättning ökade samtidigt känsligheten för bubblor och andra störningar. Enligt Stockhammer är det denna nya sköna värld vi lever i efter 2008. Att i dag ytterligare spä på skuldsättningen för att få mera köpkraft är en alltför vansklig väg att gå. Den politik som vi måste följa i fortsättningen är att lönerna måste få öka och skuldsättningen minska. En ny ökad efterfrågan som kan leda till ökad sysselsättning åstadkoms bara genom att löntagarnas inkomster stiger så att dessa kan konsumera mera.

Otvivelaktigt är det ett intressant resonemang som Stockhammer för. Det för oss rakt in i debatten om hur den nuvarande krisen skall bemästras och hur en politik för tillväxt skall utformas framöver. Den utbudspolitik via ökade investeringar (och en minskad löneandel) som förts fram till nu har nått vägs ände. Den har strandat på ett berg av skulder och krav på destruktiva åtstramningar. Har vi så många andra val än att i stället återgå till en mera löneledd tillväxtpolitik som dessutom har den smakliga sidoeffekten att inkomstskillnaderna blir mindre dramatiska än vad som nu är fallet?

Lars Magnusson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 3/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet