Känslopolitik fungerar inte som autonomt analysområde

Med sitt ambitiösa verk vill Jens Ljunggren öppna ett nytt fält för historisk forskning om känslors roll i politiken. Detta är ett nyskapande grepp men texten vittnar om svårigheter att empiriskt identifiera en sådan känslopolitik och förklaringsvärdet i analysen förefaller därmed begränsat.

Historikern Jens Ljunggrens verk Den uppskjutna vreden är ett mycket ambitiöst vetenskapligt arbete, genomfört med beundransvärd energi. Det vill öppna ett nytt fält för historisk forskning, ”emotionologi” – analys av den roll känslor spelat i politiken, närmare bestämt den ”känslopolitik” som socialdemokratin bedrivit från 1880-talet till 1980-talet. Det är emellertid inte en kronologisk framställning; de båda världskrigen lämnas utanför analysen. I stället görs olika nedslag i ledande socialdemokraters politiska uttalanden, som vittnesbörd om olika typer av ”emotionell navigering”.

Det grundläggande problemet är begreppet ”känslopolitik”. Texten vittnar om författarens svårigheter att empiriskt identifiera detta begrepp. Kan man över huvud taget extrahera fram en sådan? Känslor spelar självklart alltid en roll när det gäller människors politiska engagemang, men det gör förnuft, ideologi och social ställning också. All retorik har en känslomässig innebörd som inte går att särskilja från den kontext den tillkommit i. Begreppet tenderar att förenkla den politiska beslutsprocessen och dess förklaringsvärde framstår som begränsat. Författaren är inte omedveten om detta problem. När han säger att det finns en ”knepig relation mellan känslor och deras gestaltning” kan man endast hålla med. Det som analyseras är inte vad folk faktiskt tyckte utan vilka känslor ledarna sökte frammana genom sin retorik.

All retorik har en känslomässig innebörd som inte går att särskilja från den kontext den tillkommit i.

En central tes i massmedieforskningen är att man inte utifrån ett budskap kan dra några säkra slutsatser om budskapets verkan. Författaren snuddar vid denna fråga i ett tal av Gustav Möller där han säger att Möller ”utan svårighet hade kunnat stuva om bland talets beståndsdelar för att därigenom få fram en helt annorlunda emotionell verkan”. Att fixera olika uttalandens känslomässiga innebörd är närmast en semantisk uppgift.

Det är därför inte lätt att göra författarens komplicerade framställning rättvisa. Den är mera en teoretisk än en historisk studie. Samhällsvetenskapliga teorier är ofta alltför reduktionistiska eller monokausala för att vara givande i historiska sammanhang, men som heuristiska hjälpmedel kan de vara användbara. Ett sådant heuristiskt begrepp är thymos som lanserats av konservativa tänkare som Francis Fukuyama och Peter Sloterdijk. Thymos står för själslig kraft, men också för självkänsla och självaktning och behovet att vinna erkännande. Shakespeares dramer kan sägas vara thymotiska.

Ljungren menar att detta begrepp har stort förklaringsvärde när det gäller arbetarklassens kamp. Att vinna materiella fördelar var i och för sig viktigt, men än viktigare var kampen för självaktning och självkänsla. Vreden och stoltheten var centrala element i denna process. Att hålla vreden vid liv var viktigt i den tidigare arbetarrörelsen; det gällde helt enkelt att vinna erkännande för sitt människovärde. Det thymotiska underskottet i deras liv skapade en ”vredesbank”, som måste underhållas, men också organisatoriskt disciplineras.

Ljunggren gör således en idealistisk tolkning av arbetarrörelsens kamp, som står i motsättning till de materialistiska perspektiv som vanligtvis dominerar. Författaren går noggrant igenom skrifter där de retoriska knep som agitatorerna kunde använda sig av för att få arbetarna att ansluta sig till fackföreningsrörelsen och partiet. Som det viktigaste för en agitator framhölls att det gällde att kunna övertyga om den egna övertygelsen. Men Ljunggren har vissa svårigheter att hitta den ”uppskjutna vrede” som titeln talar om. Agitatorerna klagade över arbetarnas tröghet, fördragsamhet och förnöjsamhet.

Ljunggren menar emellertid att det fanns en hederskultur bland arbetarna, där rättvisa och orättfärdighet spelade en stor roll och denna kunde agitatorerna appellera till. Ljunggren beskriver socialdemokratin som ett värdighetsprojekt, där vreden var en ”baskänsla” som det gällde för den politiska ledningen att vinna kontroll över. Socialdemokratin kan således ses som ett ett disciplinerings- och uppfostringsprojekt. Detta blir tydligt i Per Albin Hanssons retorik. Ljunggren säger att Per Albin inte såg vreden som en positiv kraft; i stället lyfte han fram solidaritet och sammanhållning. Det politiska livet skulle präglas av ömsesidighet och förståelse. Man frågar sig om inte Ljunggren underskattar den betydelse som själva maktinnehavet hade för socialdemokratins ”känslonavigering”. Partiorganisationens centrala uppgift blev att stödja det socialdemokratiska regeringsinnehavet, inte att driva vredesagitation. Socialdemokratin blev ett samhällsbevarande parti i den bemärkelsen att den helhjärtat slöt upp bakom den parlamentariska demokratin som hotades av bolsjeviker och nazister.

I kapitlen om efterkrigstiden analyseras Erlanders och Palmes känslonavigering. Ljunggren skiljer här mellan verbal och fysisk gestaltning av känslor. I Erlanders fysiska gestaltning av känslorna finner han ett drag av självironi, till skillnad från Palme som i sitt kroppsspråk låg nära föraktet. Detta belyser ytterligare en svårighet när det gäller att analysera känslomässig retorik. Kroppen kan säga en sak medan munnen en annan. Både Erlander och Palme använde sig av utrikespolitiken för att kanalisera känslorna bort från inrikespolitiken.

Ljunggren säger att han vill lämna ett bidrag till hur socialdemokratin blev dominant i svensk politik men också hur dess hegemoni gick förlorad. Problemet är att det teoretiska perspektivet är alltför snävt för att kunna ge ett övertygande svar på så omfattande frågor. Att tala om att socialdemokratin ”tappade makten över känslorna” till följd av kritiken från nyvänstern och gruvarbetarstrejken räcker inte långt som förklaring.

Ljunggrens brottning med känslorna i politiken förtjänar respekt. Det är ett djärvt försök att vidga de historiska analysramarna, men tesen att känslopolitiken, eller ”emotionologin”, kan fungera som ett autonomt analysområde av politik övertygar inte. En analys av politik som ”känslonavigering” tenderar att bli tunnelhistoria. Politik är kamp om makt och inflytande och detta måste stå i analysens centrum. ”Känslopolitiken” kan aldrig skiljas från maktpolitiken.

De intressantaste avsnitten handlar om den tidiga arbetarrörelsen och dess vredes- och stolthetshantering. När sedan, under Per Albin, Erlander och Palme, trygghet och otrygghet, blir de centrala politiska känslosfärerna blir tolkningen närmast konspiratorisk. Enligt Ljunggren gick Erlander mer eller mindre systematiskt in för att ”importera” oro i landet för att sedan kunna framträda som folkets befriare och vinna val på det. Men detta gäller väl inte bara Erlander utan alla politiker?

Alf W. Johansson är professor emeritus i historia vid Södertörns högskola.