Föregående

nummer

Fredag 18 augusti 2017

1/2015

Tema: Framtidens arbetsmarknad. Vem kommer att göra jobbet? Kan prekariatet skapa ett helt nytt samhällskontrakt?
Naturvetenskap & teknik
Max Tegmark
Vårt matematiska universum
Mitt sökande efter den yttersta verkligheten
Volante | 498 s | Isbn 9789187419270
Recensent: Nina Wormbs
Kosmologiskt perspektiv på livets stora frågor

Vem får ställa de stora frågorna? De om vår existens, vårt ursprung, vår framtid? De flesta skulle väl svara att vem som helst förstås får, att vi alla har rätt att fråga. Men vem får göra det på betald arbetstid? Filosofen? Prästen? Historikern? Max Tegmark visar att kosmologen (inte kosmetologen som han ibland misstas för) använder sin arbetstid till att fundera över det allra största. Det är egentligen inte så förvånande och det måste vara därför som kosmologin har en särställning inom fysiken, parallellt med experimentalpartikelfysiken och eventuellt ytterligare ett par – det är en disciplin som ägnar sig åt de stora frågorna. I boken Vårt matematiska universum lyckas Tegmark mycket bra med att levandegöra sådana frågor genom kosmologin som teoretisk och praktisk vetenskap.

Det främsta skälet till att Tegmark i denna omfångsrika bok lyckas väcka mitt intresse är att han gör kosmologin till en ”jag”-historia. Det är en tydlig berättelse där han framhåller sig själv och sina kolleger som aktörer av kött och blod.

Det finns något sympatiskt med denna framgångsrika fysikers berättelse. Ty även om det är en jag-berättelse är den inte självcentrerad. Det är en svår balansgång, inte minst i dag när jaget i fakta och fiktion är så på tapeten. Tegmarks framgångar är otvetydiga och läsaren förstår det genom en berättelse som också visar på vetenskapens slumpmässighet, på hur Tegmarks mest citerade artiklar inte är de han själv skattar högst. I stället är det bekräftande beräkningar av sådant som av många var förväntat sedan länge, som citerats mest flitigt och som även givit honom hans nuvarande befordran till professor på MIT.

Fem av bokens tolv kapitel kallar Tegmark okontroversiella, fyra beskrivs vara kontroversiella och de tre resterande, som är märkta med rött i läsanvisningen, menar Tegmark är ytterst kontroversiella. I inledningen finns också en tanke om en förväntad läsekrets. Den vetenskapsintresserade ska läsa allt, den avancerade läsaren av populärvetenskap kan hoppa över det okontroversiella medan fysikern kan nöja sig med att läsa det som är kontroversiellt och ytterst kontroversiellt. Tyvärr innehåller boken varken index eller personregister. Märkligt nog finns heller inte någon innehållsförteckning.

I korthet innehåller boken en beskrivning av framväxten av dagens kosmologi, en diskussion av förutsägelsen om parallella universum och hur det hänger ihop med eller inte hänger ihop med åtminstone delvis verifierade teorier samt en plädering för att vårt universum inte bara kan beskrivas matematiskt utan faktiskt är matematik. Ett avslutande kapitel är bredare till anslaget.

Och trots att han främst fokuserar på den period då han själv varit delaktig gör han hela tiden referenser till föregångare i historien. Giganter på vilkas axlar han och hans kolleger balanserar lyfts fram tillsammans med redogörelser för vad de bidragit med. På så vis gör han en sorts vetenskapshistorisk exposé. Nästan allt som finns att säga om den moderna kosmologin tas upp i ett projekt som närmast framstår som ett livsprojekt.

Disciplinens framgångar till trots är beskrivningen av den tämligen fri från den positivism som ibland kan smyga sig in i disciplinära och inomvetenskapliga framställningar. På samma sätt är den ödmjuk och inte temporärt imperialistisk i sina värderingar av tidigare resultat, teorier och metoder. Det är uppfriskande och intresseväckande.

Sitt lätta anslag till trots är boken mycket tung. Delvis beror det på språket. En del av resonemangen hade kanske varit enklare att följa om Tegmark själv formulerat dem på sitt modersmål för den svenska publiken. Det finns nämligen knepigheter i översättningen som bland annat har att göra med hur väl terminologin passar in i språket och hur förklaringar kommer fram i syntaxen.

Boken blir förmodligen inte någon kioskvältare, främst på grund av att stoffet är mycket svårt. Tegmark väjer inte för att ge sig på att förklara forskningsfronten i ett ämne som bjuder omedelbart intuitivt motstånd. Att tänka kring parallella universum, oändlighet, ljushastighet och inflation, plats och tid, kräver sin läsare. Tegmark använder sig av liknelser på ett kreativt sätt, men jag uppfattar ändå att han försöker vara stringent i sina beskrivningar, vilket med nödvändighet innebär att han måste ge många definitioner för att det ska bli rätt. De resonemang som följer därpå är mycket täta. Detta är ingen bok man hoppar runt i om man vill följa tesdrivningen. Det får helt enkelt inte bli fel eftersom Tegmark i större delen av boken faktiskt inte är på etablerad mark utan på ett fält där det utkämpas vetenskapliga strider, även om de enligt Tegmarks egen uppgift numera går civiliserat till.

Kanske gör det inte så mycket om man inte förstår allt, för det är en oupphörligt intressant läsning, men det blir samtidigt svårare och svårare ju längre in i boken man kommer. Det får mig att återigen fundera på läsaren och vilken typ av bok detta egentligen är. Beslutet att skriva detta på engelska framstår som mer begripligt. På den ursprungliga amerikanska marknaden finns många fler i den bildade specialintresserade allmänheten som orkar igenom 500 sidor om kosmologi. Samtidigt gäller vissa av mina reflektioner för båda kontexterna. En yngre eller oinsatt läsekrets skulle förmodligen föredra något mer kondenserat. Med sin lätta stil och medryckande berättelse, sitt personliga anslag och sina populärkulturella referenser skulle Tegmark kunna entusiasmera inte bara den vetenskapsintresserade allmänheten utan även en bredare grupp. Om han uppdaterade sina referenser och la till fler spelmetaforer och samtidigt lämnade kvar Matrix och Douglas Adams skulle han kunna nå längre. Det skulle motverka det mycket exotiska och intuitivt motsägelsefulla i Tegmarks och andras kosmologi och stimulera till diskussion med ett annat språk än det matematiska, om det nu är möjligt.

Vem som helst får naturligtvis ställa de stora frågorna och det är både intressant och utmanande att läsa Tegmarks argumentationer, diskussioner och prövande frågor inom kosmologin. Men det är inte säkert att det blir bra när alla frågor ställs samtidigt. Även om jag förstår ambitionen, önskan och drivkraften att vilja förklara allt tror jag att Tegmark skulle nått längre om han varit litet mer selektiv i sin framställning.

Jag har svårt att förstå varför han i det sista kapitlet inte längre bara behandlar kosmologi utan dessutom berör områden som skolpolitik, public understanding of science, individuellt ansvar och, inte att förglömma, meningen med livet. Från att fokusera på djupa beskrivningar inom sitt eget gebit, blir det plötsligt för mycket och alldeles för tunt. Att hoppa så mellan ämnen inom samma bokpärmar är sällan till gagn för att få igenom ett centralt budskap. Framför allt är det synd att han blandar sina vetenskapliga diskussioner med ämnen han är mindre insatt i och sådant som vi bara kan tro om (som just meningen med livet), och det förtar något av hans vetenskapliga diskussioner.

Nina Wormbs är är docent i teknik- och vetenskapshistoria, verksam vid Avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö vid KTH.

– Publ. i Respons 1/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet