Konstarterna & medier

Minnets möjligheter och risker

Hur många gånger kan en historia dö?
Helga Krook

Bokförlaget Korpen
111 sidor
ISBN 9789188383655

| Respons 1/2021 | 12 min läsning

I centrum för texterna i Helga Krooks bok står en rad olika sätt att närma sig och minnas de nationalsocialistiska förbrytelserna. Kan man se och beskriva regimens propagandaframställningar om offren utan att upprepa våldshandlingen och bli en medbrottsling? Hur ska man umgås med det förflutna utan att upprepa, förvränga eller förminska?

I mitten av 1960-talet lämnade kulturantropologen Susan Hiller forskarvärlden. Anledningen var enkel. Med tiden hade hon blivit alltmer skeptisk till sin disciplins anspråk på vetenskaplighet, särskilt dess tendens att förvandla människor och deras myllrande, motsägelsefulla samhällen till prydligt definierade undersökningsobjekt. I stället blev hon konstnär, alltmer upptagen av det som vetenskapen aldrig kan ge kropp åt, oavsett hur noggrant den utförs. I hennes verk hörs tystnaderna, märks frånvaron. De är gestaltningar av det som varken uttalas eller syns, men som likväl, märkligt nog, trots allt ändå är. 

Verket The Last Silent Movie från 2007 är ett exempel. I centrum för det står de inspelningar av utdöende eller redan döda språk som Hiller hämtat från arkivdjupen. Rent fysiskt består verket av två rum. Det ena är mörkt, det andra ljust. I det mörka rummet hörs språken. Där finns också en bildskärm, men ingen bild, bara en textremsa där det uppspelade talet översätts till engelska. I det ljusa rummet finns bilder, men inget tal. På väggarna hänger glasskivor på vilka inspelningarnas meningar, berättelser och sånger gestaltats som ljudvågor. Språkens fonetik förvandlas till bild, och sedan, genom transkriptioner av det tal som ljudvågorna gestaltar, till text. Först i det talade språkets egen skrud, därefter översatta till engelskans motsvarigheter. 

Vad är det egentligen som sker här? Frågar man Helga Krook, från vars essäbok Hur många gånger kan en historia dö? beskrivningen av Hillers verk är hämtad, kan verket tolkas som en gestaltning av den situation vi befinner oss i när vi försöker förstå det förflutna med hjälp av arkivmaterial. När vi går ned i arkiven för att söka efter material för vi de döda närmare. De återges något av den världsliga närvaro som döden berövat dem. Hos Hiller sker det via inspelningarna av språken som inte längre talas eller läses någon annanstans än i de två rummen. Arkivbesökaren, liksom den som besöker de rum där Hillers verk utspelar sig, kommer dock också att bli varse en motsatt rörelse. Närvaron uppmärksammar en frånvaro. Den är ingen mindre än hennes egen – ett pockande främlingskap i relation till det material som hon blåser fritt från damm och återför till livet ovanför. Det är inte av hennes värld. Dess språk och kulturella klangbotten är främmande för henne, och för att alls förstå vad hon funnit tvingas hon göra bruk av en komplicerad kedja av förvarnings- och uppspelningsteknologier, översättningar och gestaltningssätt.

Den springande, man vill säga sprängande, punkt kring vilken Krooks essäer kretsar är frågan hur denna laddade situation ska navigeras. Bokens titel, frågan hur många gånger en historia kan dö, bygger på ett resonemang där Hiller utvecklar sin förståelse av relationen mellan språkens död och deras arkivering. Hiller menar, påpekar Krook, att ett språk som dör ut i själva verket dör två gånger. Den första döden är kroppslig och inträffar när dess sista bärare avlider. Därmed dör inte bara språket i sig, utan också hela den livsvärld som det hört samman med och gett form åt. Den andra döden inträffar när excerpter av det döda språket magasineras i arkiven, osynliga för alla utanför en snäv krets av experter. Om Hiller har rätt, måste det då inte också finnas en tredje död, undrar Krook, och för till Hillers typologi just en sådan – den totala glömskan. Den inträder när ingen längre minns eller ens bryr sig om att försöka minnas.

I essäerna som samlats i Hur många gånger kan en historia dö? utforskar Krook relationen mellan arkiveringens andra död och den slutgiltiga glömskans betydelseutsläckande tomrum. Det låter kanske enkelt när man ställer upp det så här, men så är det förstås inte. För det första är döden i arkivet inte absolut. Att arkivera är också, som Krook påpekar, ett slags räddningsaktion. Den som arkiverar sparar, samlar bevis som eftervärlden kan ta del av. Så här var det och detta gjorde man. Här är offren och bödlarna, de tysta och de tystade. Den andra döden liknar därför kanske mer ett slags dvala, möjlig att bryta för den som ställer de rätta frågorna. För det andra kan resan från arkivering och glömska sträckas ut i det oändliga. Pluraliteten gestaltas redan i boktiteln – hur många gånger kan en historia dö? Det vill säga: hur många gånger kan den berättas, och därför också formuleras om och förskjutas, innan den faller och försvinner i glömskans mörka natt?

Varje gång vi gestaltar det förflutna – som forskning eller fiktion eller något mellanliggande – förändrar vi det.

Om man vill typologisera också detta halvland mellan händelse och glömska, kan man helt enkelt kalla det minnet. Bakom detta skenbart enkla vardagsord döljer sig en snårskog, inte bara av begrepp utan också av aktiviteter, intentioner och medier. Inget, inte ens arkiven, förmedlar förflutenheten orörd. Varje gång vi gestaltar det förflutna – som forskning eller fiktion eller något mellanliggande – förändrar vi det. Det sker per automatik. Tiden går ju, allt förändras, och när vi sträcker oss efter beläggen klibbar något av förändringen av sig på dem. Det sker förstås i olika grad beroende på varför vi gör det, men vi kan vara säkra på att det sker, oavsett om vi använder dem för att underbygga en tolkning i en doktorsavhandling, rättfärdiga politiska beslut eller berätta en sedelärande, kanske personlig historia om tider som varit. Också det vänligt sinnade bruket, det som inte aktivt försöker förvränga eller ljuga eller dölja, får sådana förskjutningskonsekvenser. 

En grundläggande motsägelse existerar således mellan det arkiverade och viljan att komma ihåg. Materialet är verkligen. Händelserna de belägger har verkligen hänt och människorna som genomlevde dem var lika verkliga som du, eller för den delen jag, är. Samtidigt är spåren och förflutenheten aldrig samma sak. Mellan dem står vi, djuret som söker, som vill förstå och minnas, men som ändå förändrar, förvanskar och förskjuter. Minnet och glömskan är ibland mer lika än vi föreställer oss.

Krooks ärende är alltså att närma sig en uppsättning frågor som svårligen går att besvara entydigt. Vad händer när historier dör, när de gör sin med tiden oundvikliga resa från händelse till glömska? Hur ska vi reagera på det? Kan vi göra motstånd, och i så fall hur? Den sista frågan bränner litet extra i bokens texter. Deras bakomliggande tema är nämligen de nazityska förbrytelserna, förstås mot judar, men också mot dem som på grund av fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar klassificerades som icke ”livsvärdiga” i nazisternas förvridna världsbild.

I boken tar Krook sig an detta frågekomplex i elva essäer, vissa korta, andra långa. I centrum för texterna står en rad olika sätt att närma sig och minnas den mänskliga och moraliska avgrund som den nazityska perioden innebar. Krook skriver om det judiska arkiv som gömdes undan, och därför räddades, i gettot i ódz´ och hur det hänger samman med Steve Sem-Sandbergs roman De fattiga i ódz´; om den dissonans som präglar relationen mellan den minnesplats som tillägnats tyska krigsdöda i allmänhet och de som minner om den nazityska statsapparatens offer i den nordvästtyska staden Cuxhaven; om den blå glasvägg som rests på Tiergartenstraße 4 i Berlin, platsen där nazisternas aktion T4 planerades (det vill säga: det systematiska mördandet av psykiskt sjuka och funktionsnedsatta); om den israeliska dokumentärfilmen A Film Unfinished, som behandlar den aldrig färdigställda propagandafilmen Das Ghetto, inspelad i gettot i Warszawa våren 1942, bara någon månad innan massdeportationerna inleddes och dess invånare mördades.

Bild från dokumentären A Film Unfinished av Yael Hersonski från 2010. Foto: foto Oscilloscope Pictures.

I förordet skriver Krook att texterna är skrivna som delar av olika historier, som har olika skalor och befinner sig på olika avstånd från varandra. Samlade framstår de, fortsätter hon, som ett spår av små, små stycken, strödda efter varandra. Det är en rätt fin bild av hur det känns att läsa den här boken. Man går från stycke till stycke, famlar och söker, finner och tänker. Krooks stil är lågmäld och en smula trevande, utan att för den skull vara vag. Det märks att hon också är verksam som poet, inte minst då hon har en särskild förmåga att med pregnanta, betydelseutvidgande formuleringar låsa upp den verklighet hon undersöker. Språket är kritiskt, men samtidigt också konstruktivt, helt i linje med bokens angreppssätt.

Man behöver inte fundera länge för att förstå att det ämne som Krook valt är särskilt brännande i vår tid, stående som vi är på tröskeln till en värld utan levande vittnen från 1930- och 1940-talets mörkerår. Arkiven är fulla av dokument och vittnesmål som berättar historien om dessa förbrytelser och bär vidare dess trauman mot framtiden. Det finns platser och spår. Ibland är de tydligt utmärkta, ibland nära nog osynliga för den oinvigde. Frågan är vad man ska göra med det här materialet. Hur ska det bearbetas för att hålla glömskan stången och minnet levande? Och hur kan det göras utan att människorna som förekommer i det, de som en gång gjorde dessa erfarelser, berövas sin mänsklighet och förvandlas till statister i berättelser som egentligen handlar om de levande? 

Och hur kan det göras utan att människorna som förekommer i det, de som en gång gjorde dessa erfarelser, berövas sin mänsklighet och förvandlas till statister i berättelser som egentligen handlar om de levande?

Innebär det inte, frågar Krook till exempel när hon diskuterar hur människor med funktionsnedsättningar gestaltas i de propagandafilmer som beredde vägen för eutanasiprogrammet, ett slags våld att fortsätta se på dessa filmer av människor som tvingades in framför kameran och sedan mördades efter att den stängts av. Kan man ens beskriva innehållet utan att upprepa våldshandlingen?

Frågan kan lika gärna sträckas till Förintelsen som sådan. I essän om propagandafilmen Das Ghetto och dokumentären som både re- och dekonstruerar den, skriver Krook: ”Att försöka beskriva de ansikten jag ser blir ofrivilligt parasiterande, eftersom denna film [Das Ghetto] är ett brott mot alla i gettot.” Dokumentärfilmen gör tittarna till vittnen, men också till ett slags medbrottslingar. Den tvingar dem att gå med på propagandamakarnas premisser, att med sina blickar upprepa hur de tvingade de i gettot fängslade människorna att paradera förbi kamerorna, i tagning efter tagning för att ge scenerna den rätta autenticiteten. 

Boken handlar emellertid inte bara om dessa svårigheter. Krook visar också på minnandets möjligheter. I förordet beskriver hon hur bokens texter söker efter ett sätt att se det som de uppmärksammar. Eller, fortsätter hon, åtminstone en möjlighet att hålla fast uppmärksamheten. Vad det handlar om är alltså förmågan att stanna i det ögonblick av koncentration som uppstår när uppfattningsförmågan skärps och riktas mot något särskilt. Ett sätt att kunna umgås med spåren av dessa förflutna grymheter, kort sagt, utan att varken upprepa, förvränga eller förminska. 

Ur det här perspektivet kan det knappast betraktas som en slump att boken inleds med en text där Krook resonerar kring lyssnandet. Ordet kan, tillsammans med dess följeord hörandet, stå som nyckelbegrepp för det umgänge med förflutenheten som Krook skisserar. I mötet med de bevarade vittnesmålen måste vi lyssna, det vill säga tystna, sluta sända ut och i stället ta emot. Eller som Krook uttrycker det: man måste ”ge upp sina föreställningar för att kunna öppna sig”. Öppna sig för vad? För det man ännu inte vet. För möjligheten att höra något nytt. För det som existerar bortom alla kända kategorier och de formuleringar som brukats och nötts. Om lyssnandet är en metod, är hörandet dess resultat. Kanske kan man jämföra det med Hillers två rum. Efter att ha lyssnat till de döda när de talar ur mörkret är man bättre rustad för att möta alla de vis på vilka de når oss i översättningarnas bländande ljus. 

Kort sagt är Hur många gånger kan en historia dö? en bok att tänka med. Du borde köpa den och läsa den och tänka med den. Du borde följa det spår av stycken som Krook lagt ut och sedan finna en egen riktning bortom dem. Krook gestaltar ett tillstånd, ett ögonblick av koncentration som blir möjligt att nå för den som förmår balansera mellan lyssnandet och hörandet. På det hela taget tror jag mer på den sortens åminnelse än på minnesdagar, monument och museer. 

Relaterat
Tema

Respons talar med tre författare om historia och fiktion

Skönlitteraturen formar vår bild av det förflutna och bidrar med nya perspektiv. Men den svenska historieforskningen för sällan någon dialog med författare eller ifrågasätter deras tolkningar, trots att romaner och...


Gustaf Johansson

Gustaf Johansson är fil. dr i historia och fri skribent. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark