Föregående

nummer

Söndag 20 augusti 2017

1/2015

Tema: Framtidens arbetsmarknad. Vem kommer att göra jobbet? Kan prekariatet skapa ett helt nytt samhällskontrakt?
Politik & samhälle
Andreas Norman
9,3 på Richterskalan
Bonniers | 274 s | Isbn 9789100141806
Recensent: Kjell-Olof Feldt
När den lilla människan få ta det stora ansvaret

Tsunamin i Thailand blottade den svenska krishanteringens svagheter. Andreas Normans bok är en bitter uppgörelse med den svenska regeringens okänslighet och bristande organisation. Svensk förvaltning tycks fungera bra så länge inget främmande dyker upp.

I mänsklighetens historia finns många exempel på tragedier av enorma dimensioner. Världskrig, folkmord och naturkatastrofer har gång på gång analyserats och återgetts både litterärt och på scen, och det finns gott om skildringar av varför människor dog och de efterlämnades sorg och vrede. Däremot är det sällan berättelserna handlar om vad som hände med de döda och med dem som måste ta hand om alla liken. Förintelsen utgör det mest tydliga undantaget.

Andreas Norman har skrivit en bok som handlar om just det inslaget i den massdöd som tsunamin åstadkom den 26 december 2004 då ungefär trehundra tusen omkom i Sydostasien. Som nybliven tjänsteman i det svenska utrikesdepartementet sändes han på nyårsafton till Thailand för att ersätta en kollega. Om tsunamin visste han inte mer än vad svenska medier kunnat meddela. ”Bemanningspersonen” som gett honom uppdraget hade inte sagt mer än att Norman måste ta sig från Bangkok till Phuket på Thailands västkust. Där skulle han få besked om sina arbetsuppgifter.

En del av nyårsdagen tillbringar Norman på Sveriges ambassad i Bangkok. Den är fylld med personal, de flesta influgna från andra beskickningar i Asien, alla upptagna med att fylla i listor med namn på svenska medborgare i tre kategorier: avlidna, skadade, oskadda. Syftet är att administrera en stor olyckshändelse och skapa ordning med hjälp av dokument, såsom attester och intyg, samt att samordna de svenska insatserna. Sedan skickas han vidare till Phuket med den enda informationen att slutdestinationen är en ort som heter Krabi, antagligen belägen nära havet. Norman har aldrig varit i Thailand, kan varken språket eller geografin. Men en sak upptäcker han och förvånas över. Det finns ingen jourtelefon dit drabbade människor kan ringa. De är hänvisade till UD:s växel i Stockholm.

I Phuket har ambassaden rekvirerat ett helt hotell. I lobbyn och angränsande lokaler har man försökt organisera arbetsutrymmen. På kringspridda bord bearbetas listor och blanketter, telefoner ringer samtidigt som människor trängs överallt eller bara ligger på golvet. Vid ankomsten fick Andreas Norman en gul tröja med blå text där det stod ”Made in Sweden” och ett tryck med en flinande viking med hjälm. Tröjan kommer från ett lager som en enskild UD-tjänsteman köpt i Stockholm därför att han – i motsats till UD – insett att hitsända hjälparbetare måste kunna urskiljas från de landsmän som söker upplysningar om försvunna anhöriga eller vänner.

En kvinna och hennes 15-årige son har varit där varenda dag, får han veta. De vill ha besked om vad som hänt pappan i familjen. Pojken gråter medan kvinnan skriker: ”Vad gör ni här egentligen? Ni är ju ett skämt. Hur fan kan ni leva med er själva.” En kvinna från UD som heter Gunnel försöker lugna ner henne med försäkringar om att alla försöker få fram besked, men bemöts av ett ilsket: ”Vad är det för jävla tröjor?” Gunnel fräser tillbaka sitt svar där hon upplyser om vad tröjorna är till för, men kvinnan blir ännu argare och rycker tag i Gunnels tröja och säger: ”Vilket jävla skämt”. Norman avbryter handgemänget och skiljer de stridande åt. Han upprepar frasen om att vi förstår – fast han redan inser att de aldrig kan förstå – och att de ska försöka hjälpa. Efteråt säger Gunnel bara ”Herregud, vilka människor.” I fortsättningen bär Norman sin egen tröja, men har nålat fast en papperslapp som visar vem han är.

Den 3 januari når Norman sin arbetsplats i utkanten av Krabi. Den är en stor stenlagd gård som tillhör ett stängt buddisttempel. Det börjar gå upp för honom vad han ska göra. På marken ligger över 300 döda som ska numreras, fotograferas, undersökas efter kännemärken, sedan överlämnas till ett lag rättsläkare som tar DNA och slutligen läggas i plastsäckar. Målet är att kunna fästa ett namn till numret, som ger liket en identitet och ett ursprung. Först då kan en kista tas i bruk.

Gården är omgiven av en mur på vilken hundratals bilder satts upp. Längs den vandrar människor som letar efter sina saknade. ”Det är en bisarr fotoutställning, polaroidbilder av döda människors svullna, sönderslagna ansikten. Halvöppna ögon. Stelnade käkar. Leriga hårtestar. Fläckar. Förvridna munnar. Varje bild är prydligt numrerad, men saknar namn.” Fler bilder tillkommer hela tiden.

Nästa dag står han bland de döda, försedd med munskydd och latexhandskar, men inte ens det kan stänga ute stanken. Kropparna befinner sig i olika stadier av förruttnelse efter en vecka eller mer i trettiofemgradig, fuktig värme. Många är sönderslagna, antingen av själva vågen, av hus som rasat eller av föremål som flugit omkring. Jäsande vävnader har sprängt huden och väller ut. Att beskriva kropparnas egenskaper, som utseende och hudfärg, är ofta omöjligt. Endast fyra av det tjugotal kylcontainrar som utlovats från Sverige och som kunde ha stoppat upp nedbrytningsprocessen finns på plats. Identifieringen går alltså trögt. Utsända från många länder trängs bland liken och ett stort antal thailändska hjälparbetare. Språkförbistringen gör det inte lättare. Snabbast arbetar thailändarna med identifieringen av sina landsmän som utgör merparten av de döda. Det tycks bero på att de inte kräver DNA-matchning utan litar på andra kännetecken. Men de har stort tålamod med utlänningarnas krav på hur processen ska skötas och hjälper till med allt de kan.

Den svenska delegationen är inte bara sysselsatt på uppsamlingsplatsen för de döda. De landsmän som väntar på besked uppsöker ofta hotellet där tjänstemännen inkvarterats för att uttrycka sin förtvivlan och frustration. Till sitt förfogande har de en präst, två psykologer från Rädda Barnen och UD-anställda, däribland operationens chef. Den senare får anses representera den obehagliga sortens karriärister. Han visar sig aldrig bland de döda och håller sig undan de levande. Han anförtror Norman att det nog inte är så dumt att ha detta uppdrag i Thailand i sitt CV och ägnar därför det mesta av sin tid till att skriva rapporter hem till UD om hur bra han sköter sitt jobb. Omsättningen på folk är stor, både därför att UD börjar begripa hur påfrestande uppdraget är och tar hem folk redan efter en vecka eller två på platsen, och för att en del personer bryter ihop. På Normans initiativ placeras den oduglige chefen på högkvarteret i Phuket.

Något händer också med Andreas Norman. Han börjar anse att han trots allt gör nytta och på ett värdigt (och myndigt) sätt representerar sitt land. Han får också uppleva att han lyckas med två snabba identifieringar genom en personlig insats och möts av de anhörigas tacksamhet. När han efter sju dygn kallas hem till Stockholm vill han först stanna eftersom han anser sig ha mycket kvar att ge. Men han åker hem ändå. Som Norman beskriver det hamnar han efter hemkomsten i ett tillstånd av posttraumatisk stress. Det anser i varje fall hans omgivning när han vandrar omkring som en zombie. UD:s personalchef sätter in resurser i form av samtalsterapi, men när psykologen ber honom berätta vad han varit med om förmår han inte svara.

Så småningom hämtar sig Norman och fortsätter sin diplomatkarriär tills han 2013 lämnar UD och blir författare på heltid. Fast liklukten stannar kvar i hans hjärna. Den sötaktiga lukten från vita liljor och övermogen frukt står han inte ut med. Det tar honom nästan tio år att foga samman sina upplevelser i en bok. Han gör det med ett språk som ger läsaren en känslomässig närhet till människorna och miljön i ett drama där de döda har huvudrollen.

Bokens avslutning är en ganska bitter uppgörelse med den svenska regeringen och dess kansli. I långa stycken är det en upprepning av sedan länge framförd kritik mot okänsligheten hos de politiskt ansvariga och frånvaron av en fungerande organisation för krishantering vilket försenade och försvagade de svenska insatserna. Men Norman tillför egna insikter om varför det blev så. En viktig sådan är att det fåtal personer på UD som var i tjänst under julhelgen 2004 och som började förstå katastrofens omfattning, befann sig så långt ner i hierarkin att deras rop på hjälp inte togs på allvar av beslutsfattarna. En annan är att de som UD först skickade till Thailand inte valdes ut på grund av sina erfarenheter av kriser och katastrofer. De råkade helt enkelt stå på listan över personal som fanns tillgänglig under jul- och nyårshelgerna. Norman återger också ett personalmöte (oklart när det skedde) som utrikesministern själv kallat till. Laila Freivalds håller ett långt anförande som utmynnar i att UD och regeringen skött allting bra och att medierna gett en förvrängd bild av hur Sverige tagit hand om dem som drabbats av tsunamin. Andreas Norman får ett utbrott som han inte kan hejda, vilket först väcker en irriterad förvåning, men efter en stund börjar frågorna hagla över utrikesministern. Vad hon svarade framgår inte.

I boken sammanfattar Norman med dessa ord sin syn på varför det inte gick bra: ”En kylig kärlek till regler och rutiner håller samman svensk förvaltning. Det är en fungerande apparat, så länge inget främmande hamnar i dess system. Men inför det främmande blir formalismen en form av barbari.”

Min sammanfattning blir att den trygga välfärdsstaten inte har något att vara stolt över i sin hantering av tsunamin. Men de människor som utan erfarenhet och med klena resurser måste göra grovjobbet i ett kaos av död och förtvivlan är ändå värda att bli ihågkomna med en läsvärd bok.

Kjell-Olof Feldt är fil. lic. i nationalekonomi.

– Publ. i Respons 1/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet