Föregående

nummer

Lördag 19 augusti 2017

1/2015

Tema: Framtidens arbetsmarknad. Vem kommer att göra jobbet? Kan prekariatet skapa ett helt nytt samhällskontrakt?
Historia
Erik Carlsson
Midsommarkrisen 1941
Medströms | 416 s | Isbn 9789173291224
Recensent: Kent Zetterberg
Nytt ljus över Sveriges dilemma under andra världskriget

Erik Carlssons bok om midsommarkrisen 1941 kommer att bli ett standardverk. Författaren förmår levandegöra det förflutna och har dessutom hittat nya källor som förtydligar förloppet. Carlsson anser att beslutet att säga ja till de tyska kraven var realpolitiskt väl grundat.

Erik Carlsson disputerade 1998 på avhandlingen Sverige och den tyska motståndsrörelsen under andra världskriget och har senare skrivit Gustaf V och andra världskriget (2006). Det är två synnerligen grundliga och lärda arbeten. Carlsson skriver spänstigt och förmår levandegöra det förflutna. Nu har han publicerat ett verk om den svenska midsommarkrisen 1941. Det är spännande läsning där huvudtolkningen blir att beslutet att säga ja till de tyska kraven/önskemålen var realpolitiskt väl grundat. Man gick tyskarna till mötes i huvudfrågan, transitering av en beväpnad division från Norge till Finland, efter att noga ha vägt de in- och utrikespolitiska hänsynen mot varandra. Dramatiken i händelserna tas väl tillvara. Carlsson granskar noga varje källa och bedömer dess bärighet.

Nyckelpersoner var statsminister Per Albin Hansson och utrikesminister Christian Günther. Båda tvekade inte att utnyttja ett uttalande av Gustav V för att få fram ett medgivande i riksdagsgrupperna. Kungen hade i samtal gjort en vag antydan om abdikation vid ett nej; oklart var dock hur allvarligt detta var menat. Beslutet var ett neutralitetsbrott, men kom till för att förhindra en sprängning av samlingsregeringen. Regeringen garderade sig dessutom genom att kalla beslutet en engångseftergift, där hänsynen till Finland lyftes fram. Den motiveringen hade man tacksamt nog fått av de tyska förhandlarna. Regeringen kunde sedan svara nej när tyskarna återkom i augusti 1941 och ville transitera en ny beväpnad division genom Sverige.

När det gäller källor har Carlsson genom envist borrande funnit nya pusselbitar. Det trodde jag knappast var möjligt. Tyskarna hade sannolikt ursprungligen tänkt sig att kräva mer från svensk sida, men Hitler gav det särskilda sändebudet Schnurre ett mer begränsat uppdrag, vilket gjorde att denne kunde säga att Tyskland inte ville inkräkta på svensk suveränitet genom att stationera trupper i Sverige eller begära militärbaser. Günther tog emot detta budskap med lättnad, medveten om att sådana tyska krav skulle ha mötts med kalla handen av samlingsregeringen. Även tyska UD, Auswärtiges Amt, höll tillbaka när det gällde de tyska kraven. Oberkommando der Wehrmacht (OKW) hade bland annat önskat att Sverige skulle medge mer omfattande transiteringar till Finland både till lands och till sjöss och ställa upp med drivmedelsdepåer, reparationsverkstäder, radiopejling och tända fyrar med mera för tysk räkning. OKW ville också att Sverige i stor skala skulle stödja Finland med vapen och annan hjälp.

Det osäkra läget i Finland inför det nya kriget var en bidragande orsak till den tyska försiktigheten. Man kände till Sveriges omfattande hjälp till Finland under vinterkriget 1939/40 och det var ännu osäkert om Finland skulle dras in direkt eller senare. Det ser ut som att en intern tysk maktkamp resulterade i en hovsam behandling av Sverige och att ”Sverigeätarna” inom nazistpartiet fick hålla sig på mattan.

I fråga om Per Albin Hanssons krishantering och kungens så kallade abdikationshot fördjupas bilden. Spekulationer om att kung Gustav V och Günther hade träffats separat och konspirerat om ett ja avvisas. Günther uppfattade inte alls något abdikationshot, utan det var Per Albin Hansson som här uppenbart såg en öppning för att presentera saken i regeringen. Detta överfördes sedan till riksdagsgruppernas överläggningar, där det förmodligen påverkade utgången. Hänsynen till Finland, kungens ”abdikationshot” och önskan att bevara den nationella samlingen kom att bli faktorer som det blev svårt för nejsägarna inom den socialdemokratiska riksdagsgruppen att hantera.

Stats- och utrikesministrarna spelade ett skickligt taktiskt spel. Drivande var Per Albin som insåg att det inte gick att få regering och riksdag bakom ett klart nej. Han lyckades hålla ihop regeringen och sitt eget parti och få riksdagen med sig. Per Albin utnyttjade till fullo statsministerns ledande roll i regeringen enligt den svenska författningen. Det var suveränt skickligt gjort, men krävde nerver av stål; det kunde ha misslyckats.

Per Albin fick kraftiga mothugg i regeringen av sina egna socialdemokratiska statsråd. Finansminister Wigforss ville säga nej för att sätta en gräns och ”rädda vår moral”, försvarsminister Sköld ansåg att ”tyskvännerna” borde ta över regeringen. Majoriteten av Per Albins partivänner i regeringen ville säga nej, men många började vackla när de förstod att de borgerliga statsråden var för ett ja och att en nationell splittring hotade. I detta läge erbjöd taktikern Per Albin regeringen att riksdagsgrupperna skulle höras utan några bindningar. Det var ett mästerligt drag eftersom det tvingade kritikerna att pröva sin hållning inför ett större forum.

Den socialdemokratiska riksdagsgruppen tvingades till två omröstningar där frågan om samlingsregeringens vara eller inte vara ställdes på sin spets. Först höll man en moralisk votering där nejsidan segrade stort (159 röster mot 2) och sedan en mer realpolitisk där man utgick från att de borgerliga partierna skulle svara ja (72 röster mot 59). Så skall en slipsten dras.

Socialdemokratin hade majoritet i både kamrarna, varför ett nej från socialdemokratisk sida kunde ha lett till ett direkt upphävande av det parlamentariska systemet. Det visade sig fungera även om folkpartiet hotade riva upp arrangemanget. Folkpartiets riksdagsgrupp var splittrad, med cirka 1/3 som ville säga nej, medan de två andra borgerliga partierna, högern och bondeförbundet, var helt för ja. (En högerman, Otto Holmdahl, sade nej, ). Kritikerna inom folkpartiet med gruppledaren Sam Larsson och Knut Petersson, andreredaktör på GHT och ”Segerstedtman”, i spetsen visste att s-gruppen ville säga nej och var inne på tanken att bilda en nejfront. I regeringen gav partiledaren Gustaf Andersson i Rasjön den 24 juni beskedet att han var beredd att låta sin riksdagsgrupp ta ställning på nytt, sedan man hade fått kännedom om de två voteringarna i s-gruppen. Det gav s-kritikerna i regeringen en ny chans – men nu teg de helt. Lika vältaliga som de hade varit dagen innan, lika tysta var de nu. Det stod klart att den nationella samlingen var räddad.

Rasjön frågade också hur man hade ”tänkt sig att komma förbi Kungen” – det vill säga pröva det så kallade abdikationshotet. Per Albin iklädde sig nu raskt statsministerns samlade roll och sade att han inte var beredd att acceptera en fördröjande omprövning av frågan. Han slog fast att det inte gick att nå enighet för ett avslag. Han skyndade sig att tillfoga att detta inte fick ses som början till fortsatta eftergifter ”utan som ett engångsbeslut”. Division Engelbrecht rullade sedan genom landet under två varma juliveckor till den finska gränsen. Någon större militär förstärkning för Finland kom divisionen inte att bli. Mannerheim hade inte önskat den och den var för oerfaren i ödemarkskrig.

Ernst von Weizsäcker, statssekreterare i Auswärtiges Amt, sade den 24 juni till Sveriges minister Arvid Richert i Berlin att det inte alls var tal om Sveriges deltagande i kriget – det gällde endast svensk ”Toleranz”. Ännu tydligare hade Hitler varit i mars 1941 när det gällde möjligheterna att få Sverige till större eftergifter inför Barbarossa. Han ansåg att man inte kunde räkna med några sådana, eftersom man från tyskt håll inte hade något att erbjuda svenskarna i utbyte. Finland var viktigare än Sverige i Hitlers krigsplanering.

Erik Carlsson har med sin bok på nytt levandegjort en del av Sveriges politiska och moraliska dilemman under kriget. Den kommer att bli ett standardverk.

Kent Zetterberg är professor emeritus i historia och leder forskningsprojektet Försvaret och det kalla kriget (FoKK).

– Publ. i Respons 1/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet