Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

1/2015

Tema: Framtidens arbetsmarknad. Vem kommer att göra jobbet? Kan prekariatet skapa ett helt nytt samhällskontrakt?
Politik & samhälle
Gabriel Byström
Tystnadens triumf
Ordfront | 254 s | Isbn 9789170377860
Recensent: Anders Blomqvist
Samhällskritiken skyms av ideologiska ståndpunkter

Styrkan i Byströms bok ligger i dokumentationen av aktuella problem i Ungern, som författaren paketerat på bästa journalistiska vis. Bokens akilleshäl är att författaren inte problematiserar sina egna ideologiska ståndpunkter eller tydliggör hur de påverkar analysen.

Gabriel Byström skildrar i Tystnadens triumf hur den ungerske högerkonservative och populistiske Fideszledaren Viktor Orbán tagit makten och i dag styr Ungern genom att tysta ner den politiska oppositionen. Ungern ligger nu på 56:e plats i världen när det gäller mediefrihet, långt bakom övriga medlemsstater i EU. Efter valet 2010 utnyttjade Fidesz sin kvalificerade majoritet i parlamentet och genomförde reformer med syfte att stärka makten, bland annat genom att manipulera valsystemet så att det 45-procentiga röststödet omvandlats till en kvalificerad majoritet. Valdeltagande var lågt; trots att enbart cirka var fjärde röstberättigad la sin röst på Fidesz fick partiet 67 procent av parlamentsplatserna. Detta gör det möjligt för Fidesz att ändra konstitutionen utan att behöva kompromissa och söka stöd från andra partier. Byström menar att nu väntar ”fyra år av mörk europeisk konservatism där nationen, familjen och kyrkan sätts i fokus samtidigt som staten och det styrande partiet bildar en allt tätare väv”.

Framställningen bygger på intervjuer och rapporter om de viktigaste händelserna sedan Orbáns tillträde år 2010. Författaren har talat med politiker både i ledande ställning och opposition, inklusive den tidigare socialdemokratiske premiärministern Ferenc Gyurcsány som styrde mellan 2004 och 2009 samt träffat journalister och andra politiska bedömare. Byström behärskar inte det ungerska språket utan har använt engelska eller tolk. Hans utifrånperspektiv är fruktbart och han är duktig på att lyfta fram intressanta händelser och sammanhang. Nackdelen är hans beroende av andras läsning och att han själv inte kan följa den ungerska debatten direkt från källorna.

Byströms kritik riktar sig framför allt mot Fidesz, men inkluderar även det högerextrema och fascistiska Jobbik. Kritiken har en ideologisk sida; det är uppenbart att han inte delar de konservativa värderingar som Fidesz representerar. Han lyfter fram hur Fidesz bejakande av nationalkonservativa värderingar i konstitutionen har försämrat religiösa och sexuella minoriteters situation och förstärkt antisemitism och homofobi. Byström menar att Jobbik och Fidesz på en rad områden delar samma värderingar och att Fidesz genomfört många av Jobbiks förslag. De båda partierna, som officiellt är i opposition med varandra, delar samma ideologiska grund, som bygger på en exkluderande nationalism. Byström anser att denna nationalism är farlig både för Ungern och Europa, eftersom steget till fascism är kort.

Byström lyfter förtjänstfullt upp hur Orbán tagit sig fram till makten genom att instrumentalisera nationalismen och utnyttja syndabockstänkandet för att misstänkliggöra alla som inte är etniska ungrare, det vill säga romer, judar och utlänningar i allmänhet. Retoriken är typiskt populistisk och kritiken från EU och IMF har Orbán avfärdat med att ”Ungern inte ska bli någon koloni”.

De ekonomiska skillnaderna har ökat och Orbán och hans närmaste krets har blivit förmögna genom att mjölka staten. Regeringens lösning på de etniska och sociala problemen har varit att lansera ett statligt jobbprogram. Det marknadsförs som en framgångssaga för romsk inkludering, men innebär att romerna tvingas ta enklare jobb till löner under den statligt reglerade minimilönen. Stödprogrammet innehåller heller inga utvecklingsmöjligheter, vilket gör att romernas marginaliserade ställning institutionaliseras.

Romernas marginaliserade ställning har bidragit till etniska och sociala spänningar i det ungerska samhället. Spänningarna nådde sin kulmen under 2008–2009 då sex romer mördades och trots att Fidesz inte satt vid makten då menar Byström att Fidesz och Jobbik bidrog till att hetsen mot romer trappades upp. De högerpopulistiska krafterna har utnyttjat begreppet ”zigenarbrottslighet” för att kollektivt skuldbelägga romer.

Byström pekar också på hur Orbán rehabiliterar historiska personligheter för att nå sina politiska mål. Ett tydligt exempel är att minnesmärken och statyer rests över den antisemitiske ungerske regeringschefen Miklós Horthy som styrde Ungern 1920–1944. I Budapest har ett omtvistat monument över den tyska ockupationen under andra världskriget rests, där regimtrogna historiker lagt ansvaret för deportationerna av judarna på tyskarna, trots att den seriösa forskningen om Förintelsen i Ungern klarlagt att företrädare för den ungerska regeringen, de lokala myndigheterna och gendarmerna inte bara villigt deltog, utan även drev på deportationen av judarna i Ungern 1944. Nazistledarna visste att det ungerska stödet var starkt och avdelade enbart 600 tyskar för att deportera 450000 judar.

Monumentet i Budapest över ”den tyska invasionens offer” har utlöst hård kritik och människor protesterar dagligen genom att placera blommor och minnesmärken över släktingar som mördades. Den ledande forskaren på den ungerska Förintelsen, Randolph Braham, har riktat skarp kritik mot den ungerska regeringens historiesyn och har valt att lämna tillbaka de utmärkelser han fått av den.

Byström behandlar även hur internationella bedömare och organisationer riktat hård kritik mot hur mediefriheten inskränkts och demokratin och de mänskliga rättigheterna har undergrävts i takt med att konstitutionen ändrats. Den statliga medierapporteringen är i stora drag regimvänlig och har blivit självcensurerande. Oppostionella krafter och journalister upplever en rädsla att kritisera regeringen eftersom de riskerar att förlora sina jobb. Institutioner och föreningar inom kultursektorn känner av den politiska pressen och tvingas att rätta in sig i leden för att undvika indragna stöd eller nedläggning.

Även EU har riktat kritik mot Ungerns konstitutionella förändringar. Dock menar Byström att svenska EU-politiker har brustit i sitt ansvar eftersom de gratulerat Orbán till hans framgångar i stället för att framföra kritik. Moderaterna och Fidesz ingår i samma parlamentsgrupp i EU, European People´s Party. De svenska moderata EU-ledarna har förvisso riktat viss kritik mot Ungern; Gunnar Hökmark har till exempel kritiserat pensioneringen av domare. Dock har de svenska medlemmarna i gruppen samtidigt röstat mot en resolution om Ungern. Hökmark försvarade sig med att EU-parlamentet inte ska fungera som en sorts ”överdomstol” som ”politiserar rättstillämpningen”. Hans motivering i fallet med domarna var att de som pensionserats hade blivit tillsatta under kommunisttiden.

Boken saknar en djupare analys av hur EU misslyckats med att uppfylla de förväntningar som många ungrare hade på EU-medlemskapet. Uppenbart är att förväntningarna var (för) högt ställda, men lika uppenbart är att de stora ekonomiska skillnaderna mellan de rikaste och fattigaste inom EU inte har utjämnats. I stället har Ungern och andra länder från det forna Östblocket dels förlorat många högutbildade till Västeuropa, dels hamnat i en ekonomisk beroendeställning. Denna socioekonomiska verklighet utnyttjas av högerpopulisterna, som med hänvisning till nationellt oberoende vill skärma av landet från utländskt inflytande.

Byströms tes om nedtystningen bygger på idén om att det är avsaknanden av en fri debatt och medierapportering som avgjort valet till Orbáns fördel. Även om jag instämmer i att Orbáns regering har konsoliderat sin makt genom att tysta kritiken så anser jag att titeln ”tystnadens triumf” är något missvisande. Byström har rätt i att regimvänliga statsmedier inte vågar kritisera regeringen. Dock förs debatten och kritiken mot regeringen via en mängd andra kanaler, speciellt på internet och via folkliga protester. Nyligen har också mediemogulen Lajos Simicska, som tidigare varit allierad med Orbán, gått i öppen opposition mot Fidesz. Byström lyfter själv fram ett antal övertramp, bland annat om hur Orbán berikat sig själv och hur minoriteterna diskrimineras, som kommit fram i medierna. I det här avseendet har inte tystnaden triumferat utan snarare bör man fråga sig hur Orbán trots sina övertramp kunde bli omvald.

Orbáns triumf handlar enligt min mening mera om en ideologisk seger än strypt mediefrihet. Bakgrunden är att många ungrare inte upplevt demokratins fördelar och föredrar plånboksfrågor. Generellt är stödet för demokratiska grundvärderingar lägre i Ungern än exempelvis i Sverige. Attitydundersökningar visar att ungrare i allmänhet sluter upp kring de värden som Orbán spelar på: familjen, nationen och kyrkan. Den relativa majoritetens stöd för Fidesz socialkonservativa värderingar kan alltså i det här avseendet vara ett uttryck för ett genuint stöd och behöver inte nödvändigtvis eller ens i huvudsak vara en effekt av att oppositionen tystats ner. I själva verket har den socialdemokratiska oppositionen grävt sin egen grav, eftersom man misslyckades så kapitalt under sina regeringsår mellan 2002 och 2010, något som Byström själv lyfter fram. Orbán har skickligt lyckats polarisera det politiska landskapet så att socialdemokratin förknippas med den kommunistiska epoken och Fidesz och Orbán framstår som det enda riktigt starka alternativet.

Byströms argumentation innefattar både en kritik mot konservatismen i sig och mot Orbáns politik, vilket gör det svårt att veta var gränsen går. Författaren problematiserar heller inte sina egna ideologiska utgångspunkter eller tydliggör hur de påverkar analysen. När Agnes Heller och Ferenc Gyurcsány, båda vänstersympatisörer, fungerar som kritiska språngbrädor uppfattar skeptiska läsare, speciellt ungrare, denna kritik enbart som ett politiskt spel från vänsterhåll, ungefär som om Stefan Löfven skulle tillfrågas om Sverige under Reinfeldts regeringsperiod. Den ideologiska nivån blir därmed bokens akilleshäl, eftersom samhällskritiken skyms av ideologiska förtecken. Det blir extra tydligt i fallet med Heller där Byström kallar henne för ”filosofen och debattören” i stället för att tydligt ange hennes politiska tillhörighet.

Analysen om den exkluderande nationalismen som boken avslutas med anser jag vara den avgörande förklaringen till hur Orbáns maktkonsolidering fungerar. Den analysen pekar också tydligt ut den ideologiska kampen och hur nationalism och konservatism segrat. I den inhemska retoriken är det inte Horthy som antisemit som lyfts fram, utan snarare hans meriter som nationens försvarare. Övertrampen mot minoriteternas mänskliga rättigheter görs också med hänvisning till att nationen och kärnfamiljen måste stärkas. EU:s kritik och krav uppfattas enligt nationalismens logik som ett hot mot Ungerns självständighet.

Styrkan i Byströms bok blir därmed dokumentationen och belysningen av de aktuella problemen i Ungern som paketerats på bästa journalistiska vis. Svagheterna är att boken brister något det när det gäller den analytiska sammanhållningen, den ideologiska positioneringen och förhållandet till tidigare internationell litteratur. Paul Lendvai gav ut en liknande bok på tyska 2010 (en engelsk översättning kom 2012, Hungary Between Democracy and Authoritarianism) som har samma utgångspunkter och för liknande resonemang som Byström. Tyvärr ser jag hur ytterligare ett försök till att lyfta relevanta samhällsproblem i Ungern gör sin egna ideologiska ståndpunkt en björntjänst genom att den sakliga kritiken mot Ungerns demokratiska underskott sammanblandas med ideologisk kritik. Som debattbok och samtidsdokument är dock Tystnadens triumf mitt i prick, speciellt eftersom den behandlar brinnande samhällsproblem som berör Ungern, EU och Sverige.

Anders Blomqvist är fil. dr i historia vid Södertörns högskola.

– Publ. i Respons 1/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet