Föregående

nummer

Söndag 20 augusti 2017

1/2015

Tema: Framtidens arbetsmarknad. Vem kommer att göra jobbet? Kan prekariatet skapa ett helt nytt samhällskontrakt?
Konstarterna & medier
Rune Ottosen & Stig A. Nohrstedts
New Wars, New Media and New War Journalism
Professional and Legal Challenges in Conflict Reporting
Nordicom | 223 s | Isbn 9789186523961
Recensent: Caroline Holmqvist
Sammanhållen analys saknas

Stig A. Nohrstedts och Rune Ottosens New Wars, New Media and New War Journalism berör viktiga ämnen: mediernas påverkan på den politiska diskursen, synen på krig och konflikter, samt relationen mellan demokrati och journalistik. Men trots bokens plikttrogna och detaljerande empiriska genomgång av norska och svenska medier i relation till de senaste decenniernas krigföring, från det första Gulfkriget 1990–91 till interventionen i Libyen 2011 och det nu pågående inbördeskriget i Syrien, saknas en sammanhållen djupare analys.

Snarare än att formulera en central problematik och sedan utveckla den i kapitlen som följer upplevs de olika kapitlen som fristående. En rad intressanta ämnen tas upp – från svensk-norskt försvarssamarbete till Wikileaks och drönarkrigföring – och tidigare forskning redovisas detaljerat. Författarna tillkännager korrekt i förordet att samtliga kapitel är publicerade tidigare i någon form – något som förvånar i ett vetenskapligt verk, där det vanligtvis ställs krav på att andelen tidigare publicerat material inte överstiger en viss procent. Svagheter i form och framförande, såsom upprepningar och sammanblandning av olika nivåer på underrubriker ger intryck av att redaktör saknats. Stilistiskt hade boken behövt en riktig introduktion som lade fast fokus, men det omfattande introducerande kapitlet (med sina 34 sidor bokens längsta) lämnar läsaren utan en tydlig bild av vad boken avser att åstadkomma.

Det råder ingen tvekan om att författarna har arbetat med detta ämnesområde länge och besitter en hel del kunskap, såväl empirisk som teoretisk. Det som saknas är ett grundligt arbete med att omsätta detta till ett självständigt verk snarare än en samling av tidigare utgivet disparat material. Detta hade också tvingat författarna att förhålla sig mer självständigt och att utveckla de viktiga teoretiska frågeställningar som boken tangerar – kring relationen mellan maktpolitik och juridik på det globala planet, relationen mellan demokrati och debatt, och om sättet på vilket vi försöker förstå krig och konflikter. De konceptuella frågorna ges aldrig något riktigt utrymme i boken utan komplexa begrepp (Foucault om diskurs, Ulrich Beck om risk) åberopas i stället som stöd för författarnas egna argument. Detta märks särskilt i en del av de teser som presenteras som givna sanningar: att svenska och norska journalister i allmänhet stödjer vad Nohrstedt och Ottosen kallar neorealistic super-ideology (något som skulle krävt mer utförlig förklaring); att journalister i allmänhet okritiskt stödjer sittande regerings politik; att svenska och norska journalister skulle ha en ohämmad tro på att säkerhet endast kan byggas genom att starkt partnerskap med USA (och därmed inte kunna se kritiskt på dessa insatser). Bokens senare kapitel, särskilt fallstudien i kapitel sex av kriget i Libyen med fokus på rapportering kring FN-resolutionen samt dödandet av Muammar Gaddafi, är mer stringenta, om än något programmatiska i sin genomgång av artiklar publicerade i ett urval av svenska och norska tidningar.

Naturligtvis har boken sina förtjänster. Den kastar ljus över en hel del viktiga frågor, framför allt när det gäller det fysiska hot som riktas mot journalister som verkar i konfliktområden. Den publicerar viktiga data kring antalet journalister som dödats i krigszoner de senaste 10–20 åren och påminner om de internationella skrivelser som understryker journalisters obestridliga rätt att verka utan hot. Författarna påtalar också viktiga problem i en del av dagens medielandskap, såsom bristerna med så kallad embedded journalism där journalister reser med militära styrkor, något som varit vanligt förekommande bland amerikanska medier i rapporteringen från Afghanistan och Irak. Ottosen och Nohrstedt finner mainstream medier bristfälliga när det gäller att undersöka komplexa juridiska frågor på det globala planet, och det finns en viktig poäng här. Men är problemet mainstream eller medier/journalisterna i fråga, undrar man.

Författarna vänder sig uttryckligen till journalistkåren och har som målsättning att bidra till en förbättring av rapporteringen om och från krig och konflikter. Deras centrala uppmaning att journalistutbildningar borde innehålla mer studier av internationell rätt, internationella relationer och statskunskap känns okontroversiell. I bokens slutsatser blir tilltalet direkt i form av en ”Checklist for professional conflict and war media reporting”. I tolv punkter sammanfattar Ottosen och Nohrstedt sina råd till journalister, från uppmaningen att ställa frågan om huruvida det finns juridisk grund för användandet av militärt våld (en fråga som ter sig självklar och direkt men som ofta besvaras olika av olika jurister), till ”Have you and your colleagues analyzed the reporting from previous similiar or related conflicts and benchmarked the high points and shortcomings? How will you make sure that you can do the best in the future and be satisfied professionally?”

Problemet med att göra en checklista av en komplex uppgift sammanfattar bokens dilemma: för att uppnå en djupare förståelse för relationen mellan globala medier, krig och politisk makt krävs att vi söker svaren bortom den individuella journalistiska gärningen – där det också finns stort mod som borde applåderas.

Caroline Holmqvist är fil.dr och lektor i Krigsvetenskap vid Försvarshögskolan, forskare vid Utrikespolitiska institutet (UI), och associerad vid Université Libre de Bruxelles, Belgien.

– Publ. i Respons 1/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet