Historia

Svenska slavar och svensk slavhandel

Saltets pris
Joachim Östlund

Nordic Academic Press
396 sidor
ISBN 9789187675164

| Respons 1/2015 | 10 min läsning

Joachim Östlunds pionjärverk är en av årets intressantaste böcker i historia. Utifrån bortglömda litterära verk och detaljerad information om slavhandel och svenska slavar i Nordafrika ökar han våra kunskaper om ett av de mest bortglömda kapitlen i svensk 1600- och 1700-talshistoria.

År 1691 färdades Johan Gabriel Sparwenfeldt till Nordafrika. Projektet var storsvenskt och göticistiskt: det kungliga uppdraget gick ut på att lokalisera lämningar efter de gamla ”göterna” – det vill säga vandaler och eventuellt även andra folkvandringstida folk, som antogs ha utvandrat från Sverige – i syfte att hölja nationen i ära. Men Sparwenfeldt fann inga götiska fornminnen. I stället fann han svenska slavar. Både i Tunis och i Alger hölls svenska sjömän i träldom, sedan deras fartyg kapats av nordafrikanska sjörövare. Skeppen hade varit holländska, och holländarna hade bara brytt sig om att friköpa sina egna landsmän. Svenskarna hade lämnats åt sitt öde.

Till sin egen förtrytelse hade Sparwenfeldt inte råd att friköpa svenskarna, men han antecknade nogsamt vad de hette och varifrån de kom. Mirakulöst nog har listan, som omfattar 23 personer, överlevt i Riksarkivet. Det är fascinerande läsning. Här återfinns folk från hela det svenska stormaktsväldet – förslavade män från Stockholm, Göteborg, Öregrund, Stralsund, Reval, Gamla Karleby, Vasa och Helsingfors. Mest information delges vi om nyländaren Mårten Matsson, göteborgaren Nils Evensson och Stralsundsbon Claes Muus. Sparwenfeldt antecknade vilka skepp de seglat på, hur kapningen gått till och vad deras muslimska ägare hette. ”Matsson hade tagits 1690 och ägdes av en andalus, Evensson hade trälat i tretton år under en turk och Muus hade i fjorton år varit slav hos bejen i Tunis”.

Därmed blev de svenska skeppen, i egenskap av oprövade nykomlingar på den mediterrana arenan, begärliga byten för Nordafrikas kapare.

Exemplet och citatet kommer från en av 2014 års intressantaste svenska fackböcker i ämnet historia, Joachim Östlunds Saltets pris – Svenska slavar i Nordafrika och handeln i Medelhavet 1650–1770. Rubriken syftar på den svenska sjöfarten på Medelhavet som ökade kraftigt under andra hälften av 1600-talet, med målet att importera salt direkt från saltkällorna och inte via mellanhänder. Därmed blev de svenska skeppen, i egenskap av oprövade nykomlingar på den mediterrana arenan, begärliga byten för Nordafrikas kapare. Det faktum att många svenska sjömän även tjänade på andra länders handelsfartyg – som i fallet med de män Sparwenfeldt mötte – gjorde inte saken bättre.

Bakgrunden till eländet är välkänd. Mellan 1500-talet och början av 1800-talet höll sjörövare från nuvarande Libyen, Tunisien, Algeriet och Marocko – ”barbareskstaterna” – Medelhavet och delar av Atlanten i ett järngrepp. De tog sig rätten att angripa sjömän, fiskare och bondebefolkning i alla länder som de kunde nå med sina skepp – till och med Island drabbades. Ursprungligen hade kaperiet varit ett led i korsarernas krigföring mot det habsburgska väldet i Spanien och Italien, men i takt med den maritima utvecklingen och i beaktande av det påfallande svaga motståndet, utvecklades den sjöbaserade kriminaliteten till att bli regionens främsta inkomstkälla. Nordafrikas härskare sanktionerade verksamheten och fick en beaktansvärd andel av vinsten. Sjöröveriet upphörde först när fransmännen invaderade Algeriet på 1830-talet och krossade piratbaserna militärt.

Joachim Östlund beräknar att mellan 500 och 1000 svenskar tillfångatogs och hölls som fångar och/eller slavar (gränsen mellan de båda kategorierna var minst sagt flytande) från mitten av 1600-talet till mitten av 1700-talet. Mörkertalet är stort, eftersom åtskilliga sjömän som tjänade och tillfångatogs på utländska fartyg, till exempel från Nederländerna och Hamburg, inte har hamnat i statistiken. Man bör även ta med i beräkningen att flertalet attacker mot handelssjöfarten var oblodiga och att besättningarna – det rörde sig i regel om små grupper à tio-femton man – föredrog att ta till flykten i småbåtar i stället för att våga sig in i strid mot överlägsna motståndare och riskera död eller träldom.

Ett typiskt exempel är det algeriska anfallet mot skeppet Grothe Christopher den 18 maj 1699, då besättningen flydde och dess majoritet undkom (kapten Anders Vittusson fick dock sätta livet till), allt enligt uppgifter från rådstugurätten i Karlskrona. Även det motsatta kunde inträffa. I juni 1758 överfölls fartyget L’Aventure i närheten av Gibraltar av ett kaparskepp från marockanska Salé. Redan i samband med den inledande eldgivningen stupade kapten Isak Wallstedt och fem besättningsmän. Resterande tio man dödades när kaparna bordade skeppet. Trots sådana händelser, som kraftigt reducerade antalet lösenfångar, hamnade alltså hundratals och åter hundratals svenskar i Nordafrika och såldes till högstbjudande på slavmarknaderna. Om vi till dessa slavar adderar de konsuler, köpmän och övriga landsmän som vistades i städer som Alger, Tripoli och Tunis är det ingen överdrift att konstatera att det fanns fler svenskar här än någon annanstans utanför kristenhetens domäner. Detta i sig är ett kraftfullt argument för att ämnet är värt att utforska, vilket gör det desto märkligare att Östlunds bok måste betecknas som ett pionjärverk. Historien om de svenska slavarna i Nordafrika tillhör de mest bortglömda kapitlen i vårt förflutna.

Källorna till de svenska sjömännens öden i Nordafrika är många och av skiftande slag. Här finns listor likt Sparwenfeldts, material från de diplomater som kung och riksdag så småningom började skicka söderut samt brev och annat narrativt material från slavarna själva. Marcus Berg, en stockholmare som frigavs ur marockanskt slaveri på 1750-talet, skrev rentav en självbiografi om livet i ofrihet. Ett annat exempel är Johan Wiggman, som skrev ett antal brev till modern Juditha Nilsdotter i Kalmar. Johan var slav under en judisk köpman i Alger på 1720-talet och ville inget högre än att bli friköpt och ta sig hem. I sitt första brev bönfaller han modern att samla ihop kollekt och använda pengarna till att befria honom ur träldomen. När inget hände skickade han ett nytt, mer desperat brev, i vilket han noterar att ”vi får hugg och slag var dag och bliva kallade för hundar utan tro, och hundar utan själar”. Det krävs 400 riksdaler för att han skall få friheten, vilket folket därhemma helt enkelt måste få fram. För säkerhets skull skickade han ytterligare två brev med kamraten Anders Sandberg från Karlskrona, som återvände hem efter att hans lösen betalats. I Wiggmans fall slutade det lyckligt. Av ett dokument från 1729 framgår att han friköptes via agenten Pierre Balgueri i Amsterdam, som specialiserat sig på dylika transaktioner.

Inom internationell forskning är meningarna delade om hur vanligt det var att det gick som i fallet Wiggman. Vissa forskarresultat ger vid handen att endast omkring 2 procent av alla tillfångatagna friköptes under 1600-talet, men att andelen friköpta ökade på 1700-talet, bland annat eftersom nordafrikanerna då var mer intresserade av fångarna i egenskap av handelsvaror än i egenskap av slavarbetskraft. Andra resultat tyder dock på att i synnerhet holländarna lyckades friköpa betydligt fler sjömän på 1600-talet. Det är omöjligt att dra generella slutsatser eftersom variationerna var stora. Av de 237 irländare som tillfångatogs 1631 återvände endast två eller tre till den gröna ön. Ingen av de färöingar som fängslades 1629 kom hem. Joachim Östlund gör så gott han kan för att utröna svenskarnas öden och tvingas konstatera att myndigheternas ansträngningar att hjälpa dem länge var förgäves. Det blev successivt lättare under 1700-talet, eftersom kontakterna med de nordafrikanska härskarna institutionaliserades genom upprättandet av konsulat. Friköpandet blev nu mer effektivt och tack vare diplomatiska avtal – som medförde att Sverige åtog sig att sända förödmjukande tributer söderut – reducerades risken för kapningar och förslavandet av besättningar.

Väl att märka är denna aspekt av historien av relevans inte bara för Östlunds konkreta problemställning utan för vår uppfattning av den tidigmoderna svenska statens utveckling över huvud taget. En politisk och kommersiell situation som grundades på personliga relationer och rudimentära myndigheters amatörmässiga agerande ersattes av en modernare, mer rationell arena, med myndigheter som kunde kosta på sig att ta ansvar för undersåtarnas väl och ve. Spelet om ansvar – frågan om huruvida staten, lokalsamhället eller familjen skulle åta sig att köpa slavarna fria – löper som en röd tråd genom Saltets pris.

Joachim Östlunds bok är värd beröm. Den är lättläst, lättöverskådlig och försedd med en informativ notapparat samt käll- och litteraturförteckning och register. Här finns utförliga redogörelser för salthandeln, kaperierna, slaveriet, konsulernas verksamhet och till och med en djupdykning i litteratur och tidningsmaterial som avslöjar svenskarnas schablonmättade uppfattning av länderna på andra sidan Medelhavet. Det senare förtjänar att lyftas fram: Östlund ger oss inblickar i en färgstark litterär produktion som nästan helt har fallit i glömska. Från att på 1600-talet ha beskrivit Nordafrika som helvetet på jorden övergick man på 1700-talet till att teckna en bild av samhället som milt och tolerant.

Till de intressantaste nya rönen i Östlunds bok hör uppgifterna om att svenska skepp aktivt deltog i den transmediterrana slavhandeln med svarta afrikaner. Denna kommers, som huvudsakligen ägde rum inom ramen för Osmanska riket, är inte lika utforskad som den mer beryktade kommersen med ofria i Öst- och Västafrika, men den hade anor från antiken och baserades på en omfattande import av slavar till nordafrikanska hamnstäder via karavanrutterna genom Sahara. När svenskarna på 1700-talet institutionaliserade sina relationer med de nordafrikanska staterna och accepterade dem som politiska och merkantila partners, började de även åta sig transporter som tidigare varit omöjliga att föreställa sig, exempelvis frakter av muslimska pilgrimer, turkiska soldater och olika typer av slavar, inte minst afrikanska. Joachim Östlund har vaskat fram detaljerad källinformation om denna svenska slavhandel, som var baserad i Tripoli. Mellan 1742 och 1759 lastades minst sju svenska skepp med afrikanska slavar, och i ett av dessa fall är det belagt att kaptenen själv ägde lasten, som inhandlats i Alger. Flertalet av de ofria hamnade slutligen i förmögna osmanska hushåll, bland annat i harem.

Det är svårt att kritisera den här typen av gedigen grundforskning. Slarvfel finns, men de är få. Joachim Östlund har kraftigt utökat våra kunskaper om den svenska 1600- och 1700-talshistorien. Men arbetet är bara gjort till hälften. Östlunds skildring slutar på 1760-talet, när Sverige hade slutit diplomatiska fördrag med samtliga barbareskstater. Fortsättningen på historien är minst lika dramatisk. Under 1700-talets sista decennier och i början av 1800-talet förmörkades relationerna mellan Sverige och Nordafrika av upprepade kriser, vilka ofta resulterade i krig. Den svenska närvaron i städer som Alger, där vi i början av 1800-talet aktivt bidrog till försvarsindustrin för att slippa drabbas av kaperier, är omvittnad i ögonvittnesskildringar, men har aldrig blivit utsatt för samma grundläggande granskning som Östlund ägnar perioden dessförinnan. När kommer även denna beslöjade del av vårt förflutna att finna sin historiker?

Dick Harrison är professor i historia vid Lunds universitet.


Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Politik & samhälle
    Bildningsfrågor går på tvärs med den etablerade politiska skalan
    Varken bildning eller piano – Vantrivs borgerligheten i kulturen? Lars Anders Johansson (red.)
  2. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist
  3. Utbildning
    Universitetet rör sig i skilda riktningar men står samtidigt kvar
    Universitetets idé – Sexton nyckeltexter Thomas Karlsohn (red.)
  4. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg