Filosofi & psykologi

Tillbakavisar envisa myter om intelligens

Smart – Vad vetenskapen säger om intelligens
Maria Gunther

Bonniers
273 sidor
ISBN 9789100179571

| Respons 4/2020 | 12 min läsning

Maria Gunther söker efter en vetenskapligt grundad förståelse av intelligens bortom de envisa myter som präglar debatten. Tilltalet i den populärvetenskapliga boken är lättillgängligt och personliga erfarenheter varvas med redogörelser för vad forskningen kommit fram till och hur den går till. Gunther rör sig ledigt mellan att försvara IQ-måttet och att problematisera det. Men tyvärr är det en bok med för många upprepningar, vilket antagligen beror på att ämnet är kontroversiellt.

Maria Gunther / Foto: Sara Mac Key / Bonniers

I en av essäerna i samlingen Kartritarna från 1992 reflekterar nyligen bortgångne författaren Per Olov Enquist över Palmeutredningens förtvivlande misslyckanden. Han konstaterar att teorierna om vem eller vilka som mördade statsminister Olof Palme och vad som motiverade mordet var många. I en dyster ton menar han att fallet aldrig kommer lösas och därmed fortsätta att hemsöka oss. Men det betyder inte att teorierna saknade värde: ”De kunde inte förklara fallet, men de förklarade kanske oss?”.

Enquists perspektivöppnande fråga kan appliceras också på andra fenomen, såsom frågan om intelligens. Detta tänker jag på under läsandet av boken Smart – Vad vetenskapen säger om intelligens, författad av vetenskapsjournalisten tillika doktorn i partikelfysik Maria Gunther. Undertiteln till boken skulle nämligen kunna utvidgas till ”vad vetenskapen säger och inte säger om intelligens”, eftersom en relativt stor del av boken handlar om att tillbakavisa de många myter som, trots ett förändrat kunskapsläge, envist präglar debatten. På vad är sådana myter grundade? För det är knappast så enkelt att det bara beror på okunskap. För egen del tror jag det ligger mycket i det som den politiska teoretikern Chiara Bottici konstaterar i sin bok A Philosophy of Political Myth (2007). Hon menar att myter får fäste och spridning för att de fungerar. De gör en kaotisk värld ordnad, begriplig och meningsfull.

Vad fyller då myterna om intelligens för funktion? Till att börja med har vi idén om intelligens som en i huvudsak genetiskt bestämd faktor som avgör graden av framgång i samhället. Den fungerar som ett sätt att rättfärdiga hierarkiskt ordnade samhällen: hierarkier finns för att människor är olika begåvade och de som har samhällets högsta positioner har det för att de är smartare och dugligare än andra. En annan idé är den om intelligens som något godtyckligt som kan mätas på en mängd olika sätt och som i huvudsak bestäms av kulturella faktorer. Den fungerar för dem som vill se ojämlikheter och skillnader i samhället som en tillfällighet, som vi genom utjämningar av sociala skillnader kan minska eller rentav utplåna dem. Populärt ekar dessa positioner varje gång intelligens debatteras. Båda är i sina extremformer felaktiga och missvisande, men vi återkommer och söker tröst i dem för att de hjälper oss att förhålla oss till centrala frågor som hur resurser och livschanser fördelas på olika grupper.

Hon argumenterar för att intelligens är en generell förmåga och inte en uppsättning distinkta förmågor som kan sammanfattas som olika typer av intelligenser.

Vad Gunther försöker göra i sin bok är att hitta en vetenskapligt grundad förståelse av intelligens bortom dessa myter. Hon argumenterar för att intelligens är en generell förmåga och inte en uppsättning distinkta förmågor som kan sammanfattas som olika typer av intelligenser. Utgångspunkten är en definition från 1994 formulerad av 50 internationellt ledande forskare: ”Intelligens är en mycket generell mental förmåga som bland annat innebär förmågan att tänka logiskt, planera, lösa problem, tänka abstrakt, förstå komplexa begrepp, lära sig snabbt och lära sig av erfarenheter”. Denna definition ligger i linje med den teori om intelligens som spåras tillbaka till psykometrikern Charles Spearmans forskning under tidigt 1900-tal. Spearman tog fasta på att skolresultat i väldigt olika typer av ämnen tenderade att korrelera: elever med goda resultat i exempelvis språk tenderade att få goda resultat också i andra ämnen såsom matematik. Men tanken på en sådan generell intelligensfaktor – ”g-faktorn” – har utmanats av idéer om att människors begåvningar är distinkta i förhållande till varandra. En särskilt inflytelserik forskare är psykologen Howard Gardner som i boken Frames of Mind från 1983 urskiljer sju olika intelligenser: språklig, logisk-matematisk, spatial, musikalisk, kroppslig rörelseintelligens, social intelligens och självförståelse. Denna teori är förstås lockande, eftersom det öppnar för att vi alla kan vara intelligenta, men på olika sätt.

Vidare påminner hon om att intelligensforskningens historia faktiskt också rymmer försök som inte går ut på att skilja dugliga från odugliga människor, utan som söker en kunskapsbas för att jämna ut skillnader.

Debatten om intelligens som generell eller multipel fick både fart, laddning och spridning genom paleontologen Stephen J. Goulds böcker och artiklar, där Den felmätta människan är den mest kända. Där visar Gould, i en lysande och medryckande polemik, att intelligensforskningen och jakten på en allmän intelligens var rotad i rastänkande och rashygien, där grupper som av olika anledningar betraktades föra vidare oönskade anlag inom befolkningen sorterades ut, degraderades, förnedrades och straffades på olika sätt. Gunther ägnar ett helt kapitel åt denna debatt. Hon ska ha en eloge för att hon håller flera tankar igång samtidigt. Hon lyfter särskilt fram det faktum att IQ-måttet trots allt är den skattning av intelligens som är bäst beprövad, medan det i vetenskapssamhället saknas enighet om vad exempelvis emotionell intelligens är och hur det ska mätas. Vidare påminner hon om att intelligensforskningens historia faktiskt också rymmer försök som inte går ut på att skilja dugliga från odugliga människor, utan som söker en kunskapsbas för att jämna ut skillnader. Ett tidigt exempel är Alfred Binet som, i ett projekt på uppdrag av den franska regeringen år 1904, sökte mäta skolbarns kronologiska ålder jämfört med deras mentala ålder. Tanken var att de vilkas mentala ålder var lägre än deras kronologiska ålder skulle identifieras och erbjudas särskilda stödinsatser för att komma ikapp. Men Gunther använder inte de positiva exemplen på vad intelligensforskning kan erbjuda för att släta över de mörka delarna i dess historia. Hon ger båda plats och visar exempelvis hur rasbiologiska idéer lever vidare genom ett slags symbios mellan tvivelaktiga akademiska kretsar och högerextrema rörelser. Med detta sagt så lämnar jag trots allt kapitlet bakom mig med en viss besvikelse. Den kritiska läsningen av i synnerhet Gould lämnar aldrig riktigt en ytlig nivå.

Vidare argumenterar Gunther för att IQ-måttet har visat sig ha en prediktiv förklaringskraft där människor med högre IQ i allmänhet bland annat har bättre skolresultat och inkomstutveckling. Detta har i högre utsträckning än vad de flesta av oss vill tro att göra med arv snarare än miljö. Men det är inte så enkelt att IQ bestäms av föräldrarnas IQ. Vissa miljöfaktorer har verkligen visat sig avgörande och en av de viktigaste är huruvida samhället erbjuder allmän skolgång. Studier visar nämligen att människor i genomsnitt presterar bättre på IQ-test för varje extra skolår de genomför. Denna diskussion väcker tankar på den akademiska arbetsdelningen och dess nackdelar: forskningsobjekt riskerar att behandlas isolerat – olika discipliner anlägger en egen förståelse och terminologi utan att mötas i verkligt tvärvetenskapliga utbyten. Det gör det frestande att fokusera på vilken sida som har mest rätt och fastna i mindre meningsfulla diskussioner, som hur stor andel av variationen som förklaras av gener i jämförelse med kultur och social struktur. Men det kan vara missvisande att göra en så strikt åtskillnad mellan arv och miljö, eftersom de ju samverkar.

Ett forskningsområde som jag själv tycker ligger i framkant här är socialepidemiologisk folkhälsoforskning. Där söker forskare som Michael Marmot utveckla modeller för att förstå inte bara hur stor roll arv spelar i förhållande till miljö när det gäller individers hälsoutveckling, utan hur evolutionärt grundade faktorer (det faktum att vi är sociala varelser beroende av att tillhöra en grupp) samspelar med genetiska (personlighet, nedärvda risker att utveckla vissa sjukdomar) och sociala faktorer (klasstruktur, välfärdssystem, levnadsförhållanden, grad av ojämlikhet och så vidare). Denna forskning visar att en egenskap som påverkar hälsoutvecklingen, till exempel låg utbildningsnivå, ökar risken för att individen drabbas också av andra problem såsom arbetslöshet, missbruksproblem och så vidare. Det talas om en ”ackumulering av ojämlikhet”; skillnaderna mellan grupper tenderar att öka med stigande ålder. De med dåliga grundförutsättningar riskerar att få det sämre och sämre, medan de med goda förutsättningar tenderar att få det bättre och bättre. Min poäng är att det i forskning om intelligensens prediktiva förklaringsvärde är viktigt att inte bara försöka isolera dess effekt, utan också undersöka hur intelligensens betydelse är beroende av andra allmännare förhållanden. Det kräver genuint tvärvetenskapliga forskningsprogram.

En helt central fråga är förstås vad exakt det är som IQ-måttet mäter och vad det inte mäter. Med utgångspunkt i bland andra psykologen Daniel Kahnemans arbeten förklarar Gunther att intelligens mätt som IQ inte är ett mått på rationalitet. IQ skattar förmågan till sådant som logiskt tänkande och problemlösning, men det är ingen garanti för rationellt tänkande. Här är vissa människors besatthet av konspirationsteorier ett tydligt exempel: teorierna kan vara väldigt komplext sammansatta och i sig själva logiskt sammanhängande, samtidigt som de rent faktiskt är skogstokiga.

Bara för att IQ-måttet har ett relativt högt förklaringsvärde betyder det inte att det som fångas i måtten är förmågorna själva.

Det är också viktigt att påminna sig om skillnaden mellan modell och verklighet. Här ser jag paralleller mellan Gunthers bok och den teoretiska fysikern Ulf Danielssons bok Världen själv. I denna essäsamling konstaterar Danielsson att kollegor i hans eget skrå hyser en förkärlek för eleganta matematiska modeller som är så vackra att de förleds att landa i slutsatser som att ”världen är matematik”. Men matematiska modeller är konstruerade av människor i syfte att isolera ett fenomen och ordna tänkandet kring det. För att bli begripliga måste modellerna förenkla och mer eller mindre förvränga en verklighet som i sig själv är alldeles för komplex för att begripa. Modellerna blir något annat än världen själv. Detta resonemang kan överföras också på frågan om intelligens. Bara för att IQ-måttet har ett relativt högt förklaringsvärde betyder det inte att det som fångas i måtten är förmågorna själva. Forskning handlar både om att testa giltigheten i etablerade modeller och att, med insikten om att det alltid finns en skillnad mellan mått och det som mäts, utveckla förfinade mått.

Jag ska erkänna att jag, när jag såg titeln på Gunthers bok, kände skepsis. Kanske för att den påminner om det överflöd av böcker som säljer in sig genom överord som ”Allt du behöver veta om…” eller ”Hur du i 10 steg lyckas med…” det ena och det andra. Men den farhågan var obefogad. Som populärvetenskaplig bok är det en givande bok att läsa. Det har både att göra med innehåll och form. Innehållsligt imponeras jag över hur Gunther ledigt rör sig mellan att försvara IQ-måttet och att problematisera det, exempelvis genom att diskutera de fall av forskningsfusk som skandaliserat ämnet. Vidare håller hon konsekvent en folkbildande ton som inte bara återger forskningsresultat, utan bemödar sig om att begripliggöra hur forskningen om intelligens går till, från det svåra utformandet av kontrollgrupper till konsten att tolka statistiska samband. När det gäller form är Smart en rolig bok att läsa och det är något som inte ska underskattas i genren populärvetenskap. Tilltalet är lättillgängligt. Personliga erfarenheter och betraktelser varvas med redogörelser för forskningsresultat och mätproblem. Efter varje kapitel finns också en gåta med karaktärer från J.K. Rowlings magiska värld som sätter läsarens egen intelligens på prov på ett lekfullt sätt.

Om jag ska säga något kritiskt kring formen så är det att det tyvärr är en bok med för många upprepningar. En anledning till detta är antagligen att ämnet är kontroversiellt. Gunther är övertydlig för att undvika feltolkningar och återknyter till poänger som förts fram tidigare i boken. Vissa kapitel rinner samman genom överlappande teman, där den återkommande diskussionen om frågan om ras och kön är det tydligaste exemplet. Det gör läsningen bitvis frustrerande och riskerar att skymma sikten för det viktiga nya som kommer fram.

Som sociolog kan jag heller inte låta bli att fundera över hur boken hade kunnat bli om den också integrerade samhällsvetenskapliga perspektiv. Även om kapitlet om artificiell intelligens på många sätt är väldigt intressant så innehåller det också tvivelaktiga resonemang. Det konstateras att det är vi människor som utvecklar teknik och att vi därför har möjlighet att kontrollera vilken typ av artificiell intelligens som ska utvecklas. Men teknikutveckling är ju ingen demokratisk process som inkluderar folkflertalet. Tvärtom är det en utveckling kontrollerad av ett oligopol av techjättar och enskilda stater som USA och Kina, som kapprustar om att bli ledande på området. Det kringskär kraftigt möjligheterna att styra utvecklingen demokratiskt. Jag förstår naturligtvis att sådana perspektiv går utanför ramen för Gunthers projekt, men det är ett exempel på något som jag upplever som en central slutsats i boken: ett vetenskapligt fält kan inte förstås isolerat, utan som en del av det omgivande samhället. Först då kan vi förstå både varför och på vilket sätt intelligens blev ett viktigt område att studera och varför forskare har så förtvivlat svårt att ersätta myter och felaktiga föreställningar om intelligens och intelligensforskning med mer balanserade, vetenskapligt grundade synsätt.

Publ. i Respons 4/2020
TEMA | Ideologi och akademisk frihet

Johan Örestig

Johan Örestig är fil.dr i sociologi och verksam som lektor vid Umeå universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  2. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  3. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark
  5. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)