Vad det fiktiva våldet gör med oss

Denna antologi koncentrerar sig på frågor kring våldsskildringar i litteratur, film och medier. Tematiskt spänner den brett, från antika våldsskildringar till splatterfilm och gymnasieelevers läsning. Som helhet lämnar boken en del att önska, men den rymmer många intressanta bidrag som hjälper oss att tänka kring våld.

En bild som definierat det senaste decenniet är fotot på Alan Kurdi, en treårig kurdisk pojke som i september 2015 hittades uppspolad på en strand i Turkiet. Pojkens livlösa kropp blev snabbt symbol för den humanitära katastrof som följde av att hundratusentals människor flydde från fattigdom och krig i enkla båtar över havet till europeiskt territorium. Men redan i dag tycks bilden tillhöra en svunnen tid. Hösten 2015 var det fortfarande möjligt för politiker att vädja till svenska folket att välkomna de hjälpbehövande, men snart svängde vindarna. I dag framställs en liberal flyktingpolitik som alltför naiv och ansvarslös av politiker i de flesta politiska läger.

Men enligt Kleinman handlar detta inte om att hjälpa flyktingar, utan om att stilla det dåliga samvetet för att inte ha varit på plats och räddat barnet. Voyeurismen gör oss till konsumenter av andras trauman.

Bilder kännetecknas enligt antropologen Arthur Kleinman av ”en frånvaro av närvaro”. Det vi ser i fotot av ett drunknat barn är våldets effekter, men sammanhanget är i bästa fall kraftigt förenklat och i värsta helt frånvarande. Frånvaron av närvaron skapar voyeurism där vi kan bevittna våldet på säkert avstånd. Samtidigt tycks våldsskildringar möjliggöra handling. Bilden fick människor världen över att skänka pengar och engagera sig i frågan. Men enligt Kleinman handlar detta inte om att hjälpa flyktingar, utan om att stilla det dåliga samvetet för att inte ha varit på plats och räddat barnet. Voyeurismen gör oss till konsumenter av andras trauman.

Antologin Jag gör med dig vad jag vill koncentrerar sig på frågor kring våldsskildringar i litteratur, film och medier. Även om de flesta författarna är litteraturvetare spänner tematiken brett, från antika skildringar av våld till splatterfilm och gymnasieelevers läsning. Redaktören Torsten Pettersson är medveten om detta i sin inledning, där han å ena sidan presenterar en ganska så specifik förståelseram kring våld, men samtidigt påpekar att inte alla bidrag kan inordnas i detta perspektiv. Som helhet lämnar boken en del att önska, men den rymmer många intressanta bidrag som hjälper oss att tänka kring våld.

Ann-Sofie Lönngren diskuterar hur vi relaterar till våldsrepresentationer utifrån Susan Sontags och Judith Butlers tankar hur kroppar avbildas i krig. För att bildens vädjan till oss om etiskt ansvarstagande ska förverkligas krävs att våldet och lidandet kan, som Lönngren uttrycker det, ”förknippas med ett namn och en historia som igenkänns som begripliga och värdefulla”. Det räcker alltså inte med att ge våldet ett ansikte, utan detta måste vara erkännbart. Alltför mycket våld riskerar att generera avståndstagande, i synnerhet när det inte har rätt estetik. Men genom ett visst avstånd mellan händelsen och dess återgivning kan det möjliggöra empatisk reflektion. Bilden av Alan Kurdi berörde oss med andra ord eftersom vi inte såg våldet, utan dess effekter. Det är en ”värdig” bild, där vi slipper se hans dödskamp i vattnet. En liten kropp på stranden, som en polis senare varsamt tar hand om och bär. Så den etiska reflektionen möjliggörs kanske just av att vi inte ser våldet i vitögat.

Sigrid Schottenius Cullhed är inne på liknande banor i sin analys av våldtäkt i grekisk och romersk litteratur. I verk av Hesiodos och Claudius Claudianus är den fysiska våldshandlingen oftast förskönad och utelämnad. Vi möter det kvinnliga offret före och efter övergreppet, medan våldtäkten snarast är underförstådd. Trots frånvaron av våld kommer offrens erfarenheter fram i en tid då kvinnor osynliggjordes juridiskt och politiskt.

I ett annat bidrag påpekar Eric Cullhed och Dimitrios Iordanoglou att Iliaden och Odysséen skiljer sig från dagens västerländska skildringar av våld: minsta fotsoldat ägnas en dödsruna. Till och med Odysseus hund, Argos, hyllas. Medan hans husbonde irrar runt på haven ligger hunden loppbiten och smutsig på dynghögen utanför palatset och väntar. Men då hunden är på väg att dö beskrivs hans lojalitet och vänskap.

Att jämföra skildringar av våldtäkt och hjältars död på slagfältet visar på våldets mångtydighet. I dag tenderar våld mot kvinnor att ses som moraliskt problematiskt, medan våld mot män inte självklart fördöms. Både den som går vinnande ur striden och den som ligger kvar kan få högre status, och våldet skapar en manlig gemenskap. Historiskt sett tycks vår acceptans för våld sänkas alltmer och vi verkar utöva mindre våld än tidigare. Våldets reducering har ofta förklarats utifrån det sociologen Norbert Elias beskrivit som en civiliseringsprocess. Han menar att det privata våldet i samhället har minskat efter medeltiden eftersom staten fick våldsmonopol, vilket var avgörande för framväxten av kapitalistiska ekonomier och för att upprätthålla medelklassens institutionella dominans. Drivkraften bakom denna process har varit behovet av en fungerande kapitalism. Fysiskt våld har blivit alltmer problematiskt eftersom det stör produktions- och marknadsrelationer. Samhällelig dominans upprätthålls i dag snarare genom symboliskt våld, av indirekt kulturellt förtryck.

I ett sådant samhälle kan vår fascination inför mördare och bestialiska mord tyckas paradoxal.

I ett sådant samhälle kan vår fascination inför mördare och bestialiska mord tyckas paradoxal. Torsten Pettersson menar dock att kriminalromanen ska ses som ett slags lagom utmanande skildring, där vi möter vår och andras våldsbenägenhet – men också att rättvisa skipas. Kriminalromanen framställer därmed en lycklig insikt: att samhället inte håller på att upplösas, utan att det finns väktare på muren som upprätthåller civilisationen och skapar reda i kaoset.

Utmaningen är när våldets kaos inte ordnas, som i den franska regissören Gaspar Noés film Irréversible från 2002. I en tio minuter lång sekvens skildras hur Alex (spelad av Monica Bellucci) blir våldtagen i en gångtunnel. Scenen chockerade publiken när den visades och är fortfarande omdebatterad. Frågan är varför? Är det för att våldet är för grovt och explicit, att det inte vagt alluderas till som i antikens litteratur? Lyckas det inte skapa medkänsla, blir det för voyeuristiskt att följa våldtäktsmannens blick på sitt offer? Ett försvar för denna typ av skildringar är, om vi följer Annie Mattson, att peka på att våldet är realistiskt och inte värre än det som vi ser i samhället, där våldtäkter sker dagligen. Att visa upp våldtäkten i all dess vidrighet är att ge perspektiv på ett samhällsproblem – det är i alla fall så Noé försvarade sig inför kritiken mot hans kontroversiella film.

Ett liknande förhållningssätt mellan fiktion och verklighet tycks gymnasieungdomar ha. I en analys av gymnasieelevers läsning av våldsskildringar, visar Olle Nordberg och Torsten Pettersson på att ungdomarna anser att fiktivt våld inte är lika chockerande som verkligt sådant. Det är som om fiktionen skulle utgöra ett slags ”skydd för själen”. Men fiktionen tycks inte ge detta skydd, menar författarna, eftersom ungdomarna i lika hög grad drabbades av det litterära som det dokumentära våldet.

Samtidigt har fiktivt våld mot kvinnor blivit framgångsrik underhållning och i samtida kriminalromaner är mord på unga kvinnor överrepresenterade. Detta gäller även verkliga våldshändelser. True crime har blivit poddsuccé och vi är upptagna av spektakulära mord på kvinnor, som journalisten Kim Wall. Våldet är då inte längre bara en skildring av ett samhällsfenomen, påpekar Alexandra Borg med referens till filosofen Walter Benjamin, utan är en central del av den moderna erfarenheten och ett uttryck för vårt ökade främlingskap inför oss själva. Vår upptagenhet vid våldsskildringar kan då snarast förstås som att vi redan har ett alltför stort avstånd till varandra, även till den uppspolade pojken på den turkiska stranden.