Meningen står att finna i det som binder oss samman

Föreställ dig att du erbjuds möjligheten till en fulländad tillvaro, försedd med all den rikedom ett människoliv kan härbärgera: kärlek, lycka, njutning och framgång. Du skulle vara älskad, kreativ, begåvad och berömd. Det finns bara ett aber: Denna ljuva tillvaro skulle utspela sig i en helt och hållet virtuell verklighet. Ditt stimulerande, lyckliga och passionerade liv, och alla de människor som befolkade det, skulle med andra ord inte existera någon annanstans än i ditt eget huvud.

Är du intresserad?

Tankeexperimentet, som formulerades av filosofen Robert Nozick, har blivit berömt, inte minst för de ställningstaganden det genererar. Oavsett hur det framställs svarar nämligen de allra flesta människor nej på frågan: De är inte intresserade. Någonting saknas i denna perfekta låtsas-tillvaro, något som de inte är beredda att undvara. Men vad?

Kanske, har det föreslagits, är detta något helt enkelt mening. I Nozicks konstruktion är varje möjlighet till ett högre syfte och till tings och handlingars inneboende värde avlägsnad från tillvaron, så att den egna njutningen för den egna njutningens skull är det enda som kvarstår. 

Inte konstigt, därför, att tankeexperimentet med den så kallade njutningsmaskinen dyker upp i en bok som handlar just om mening och meningsförlust, nämligen religionsvetaren David Thurfjells nyutkomna Anspråkstagen. Författarens bruk av det är emellertid allt annat än tvärsäkert. Kanske, resonerar Thurfjell, är det verkligen så att all form av transcendent mening har avlägsnats från tillvaron i Nozicks virtuella värld. Men hur avgörande är egentligen den objektiva existensen av mening för vår upplevelse av att livet är meningsfullt? Faktum är att det finns en variant på Nozicks ursprungliga tankekonstruktion, i vilken man istället ska föreställa sig att man levt i denna perfekta virtuella värld så länge man kan minnas, för att så en dag få kännedom om att alltihop varit på låtsas, och ställas inför frågan om huruvida man vill lämna sitt liv och övergå till den riktiga verkligheten. Med ett sådant upplägg är den majoritet som föredrar verkligheten framför en njutbar illusion inte länge särskilt överväldigande. 

Mening i den bemärkelse Thurfjell intresserar sig för den existerar i en form av mellanområde: Varken helt och hållet inuti människan, eller helt och hållet oberoende av henne.

Möjligen, funderar författaren, riktar man blicken åt fel håll om man söker orsaken till samtidsmänniskans meningsförlust uteslutande – eller ens huvudsakligen – i den sviktande tron på en utomvärldslig mening. Kanske rör frågan man bör ställa sig snarare upplevelsen av mening än dess eventuella grund – mening som en känsla, inte som en övertygelse. I så fall blir det också relevant att reflektera över vad i en människas liv som kan få denna känsla att vakna, och hur man kan ordna sin tillvaro så att den ska få möjlighet att bestå. Mening i den bemärkelse Thurfjell intresserar sig för den existerar i en form av mellanområde: Varken helt och hållet inuti människan, eller helt och hållet oberoende av henne. 

Ordet transcendens är av central betydelse för Thurfjells tänkande kring mänsklig mening, men inte nödvändigtvis som en hänvisning till något övernaturligt eller utomvärldsligt, utan helt enkelt som någonting som överskrider den enskilda människan. Ett sammanhang som med sina rottrådar binder människan till sig, och infogar hennes tankar, känslor och upplevelser i en större kontext: Det är, menar författaren, just inom ramen för en sådan kontext som känslan av meningsfullhet kan uppstå. För detta krävs som sagt möjligen ingen objektivt existerande mening, men det krävs tveklöst någon form av övertygelse hos människan själv. Om vad? Ja, kanske faktiskt nästan om vad som helst.

Men att hysa en fast övertygelse är, visar det sig, inte någon smal sak i vår tid. Det samhälle vi lever i har sett påbudet om religiös underkastelse ersättas med det moraliskt anstrukna påbudet om frigörelse från religionen som i sin tur följts av det likaledes moraliska påbudet om politisk kamp för centrala mänskliga värden – som i sin tur i allt högre grad, även om motrörelser är synliga, tycks ha tunnats ut av en allt mer dominerande värderelativism till dess att vår situation faktiskt inte blivit alldeles olik den som råder i Nozicks njutningsmaskin. Engagera dig politiskt, visa omsorg om dina medmänniskor, ta hand om dina barn och kämpa för miljön eller de mänskliga rättigheterna? Javisst, om det känns bra för dig. Det är en hållning som, precis som Thurfjell påpekar, är tydligt präglad av upplysningen och dess tilltro till vetenskap och förnuft. Hur skulle, frågar sig författaren, någon högre mening kunna rymmas i en sådan världsbild? Var skulle den komma ifrån, och hur skulle den överhuvudtaget kunna vara verklig, när vi mycket väl vet att allt som finns är det som kan vägas och mätas? 

Engagera dig politiskt, visa omsorg om dina medmänniskor, ta hand om dina barn och kämpa för miljön eller de mänskliga rättigheterna? Javisst, om det känns bra för dig.

Till denna belägenhet tillkommer också andra kulturella praktiker som på olika sätt bidrar till att försvåra för människans upplevelse av mening, kanske i synnerhet de som kommer till uttryck i moderna föräldraskapsideal. Thurfjell återger en sorglig anekdot om en bekant som sparar pengar i flera år för att kunna ta med sin nioåriga son till Zanzibar, så att han ska få tillfälle att hänföras över världens skönhet. Tillsammans sitter de utomhus medan stjärnorna bleknar och solens vidunderliga klot sakta häver sig upp över horisonten. Thurfjells vän rörs till tårar, och hon vänder sig om för att titta på sin son som sitter snett bakom henne: »Men han var inte engagerad i upplevelsen. Han satt med ryggen mot soluppgången och spelade Candy Crush på sin mobil«. Han var uppenbarligen inte intresserad, och varför, frågar sig Thurfjell, skulle han vara det? »Han hade, utan att själv behöva längta eller anstränga sig, kommit till världens ände innan han ens fyllt tio. Så vad fanns det kvar för honom att erövra?«

Kanske är den samtida föräldragenerationens vilja att bokstavligt talat ge sina barn allt en del av förklaringen till det som Thurfjell med visst fog kallar en epidemi av meningslöshet, med ungdomar som i allt lägre grad upplever sina liv som angelägna eller intressanta, och som i allt större utsträckning drabbas av psykiska problem som ångest och depression. Och om det är så som författaren argumenterar för, att det är upplevelsen av att tas i anspråk av någon eller någonting utanför sig själv som är avgörande för mänskligt meningsskapande, besitter också en annan av hans iakttagelser väsentlig tyngd i relation till just förhållandet mellan barn och förälder, och också mellan människa och samhälle, nämligen den som gäller frihet. 

Den frihet som de flesta av oss åtnjuter i vår del av världen idag är, argumenterar Thurfjell, inte erövrad, utan överlåten. Och frågan är då i vilken mån den kan upplevas som verklig frihet? Snarare tenderar den att bli en ny form av plikt, minst lika uppfordrande och bindande som de äldre plikter den kommit att ersätta, men med skillnaden att »plikten till frihet inte ger en någon extern gräns att skylla på om man inte lyckas, och det får betydelse för just meningsupplevelsen. Finns det en yttre gräns som hindrar en från att gå dit man vill, kommer man få syn på sin egen vilja.« I den gränslösa friheten, däremot, kommer man förr eller senare att slå i en annan gräns, »nämligen gränsen för sin förmåga«. 

Thurfjell är en på alla sätt generös författare, en som tänker tillsammans med sin läsare och som ger resonemangen liv med imponerande flora av personliga anekdoter: En vän som varit nära att ta sitt liv efter en invecklad otrohetsaffär, en annan som upplever den egna tillvaron som tom trots alla yttre framgångar, författarens egna hjälplöst frustrerade bråk med en lika frustrerad tonårsson. Det är uppenbart att mening för författaren är något som byggs i relationer, om det så är den mellan förälder och barn, eller mellan en människa och den mark hon beträder. För den som gör sig tillgänglig för något som kan kallas ömsesidighet också i förhållande till det icke-mänskliga står en värld av mening vidöppen, än rikare än den som kan öppna sig i nära relation till en annan människa. Ett träd kommer inte att begära något av mig, men kanske kommer det, om jag lyssnar tillräckligt noga, att uttrycka sin vilja till liv lika tydligt som vilken annan levande varelse som helst – och kanske kommer jag, om jag förstår mig själv som en del av platsen där det växer, i detta kunna utläsa en fordran. Taget på tillräckligt stort allvar misstänker jag att ett sådant förhållningssätt till och med skulle kunna ge upphov till en avsevärt mer radikal civilisationskritik än den som Thurfjell omfattar med sin bok.

Men hur som helst är det kanske alltså detta, snarare än någon abstrakt utomvärldslig meningsstruktur, som genom sin frånvaro gör livet i Nozicks njutningsmaskin meningslöst: Andra levande varelser som sträcker sig mot en med en önskan. De stunder i livet vi upplever som mest meningsfulla är inte alls alltid behagliga, tvärtom kan de vara präglade av lidande och oro, men nästan alltid kännetecknas de av att vi är behövda. Att bli tagen i anspråk är på samma gång att vara efterfrågad, önskad, och den anspråkstagnes svar på denna önskan är något som skulle kunna beskrivas som en bejakande underkastelse: »Den ena parten tar den andre i anspråk, den andre låter sig bli tagen, och i det utbytet skapas mening. ›Jag behöver dig‹, säger den ene. ›Jag finns här‹, svarar den andre. ›Jag vill ha dig‹, säger den ene. ›Du får mig‹, säger den andre.« Det skulle kunna låta som en flirt med BDSM-trenden, och Thurfjell anför visserligen sexualiteten som ett av sina exempel, men hans iakttagelse går långt mycket djupare än så. Själv har jag till exempel noterat att jag, i takt med att antalet små människor som står i ett direkt beroende till mig har vuxit, i allt högre grad har kommit att förhålla mig till mitt eget liv som till den dyrbaraste ädelsten. Mitt liv är det mest värdefulla i världen, det får inte till något pris gå förlorat – helt enkelt eftersom de barn jag fött behöver att jag finns. Det är en form av nyttoperspektiv som överskrider nyttoperspektivet, eftersom dess enda rättfärdigande står att finna i något så syfteslöst som kärlek. Efter att ha följt Thurfjells omsorgsfullt spunna tanketråd till dess slut inser jag vad det är: Det är ju mening.