Historia

Vetenskapsman i rasismens tjänst

Käraste Herman – Rasbiologen Herman Lundborgs gåta
Maja Hagerman

Norstedts
404 sidor
ISBN 9789113059471

| Respons 1/2016 | 12 min läsning

Hagermans bok är den första monografin om rasbiologen Herman Lundborg och hans betydelse. Det rasbiologiska institut i Uppsala som Lundborg blev chef för fick aldrig den framgång han gav sken av. Medan hans stjärna steg i Nazityskland dalade den i Folkhemssverige. Lundborg själv förblev också en gåta. Trots tron på distinkta människoraser och att blandning leder till degeneration förälskade han sig i en kvinna som i Lundborgs värld betecknades som ”blandras”. Detta är en skickligt skriven historia om ett i många avseenden känsligt och obehagligt ämne.

Herman Lundborg. Bild ur boken (Norstedts).

Studier om rasbiologins historia i Sverige har under de senaste decennierna kommit i spridda skurar. Grundläggande forskning om det statliga rasbiologiska institutet och de svenska rasbiologiska nätverken, liksom deras koppling till rashygien och steriliseringsprogram, har gjorts av både historiker och idé- och lärdomshistoriker. Det har också publicerats historiska undersökningar om de rasbiologiskt färgade föreställningar och praktiker som speciellt drabbat samer. Mer är på gång.

Det är en skickligt genomförd historia om ett i många avseenden känsligt och obehagligt ämne, väl värd sin nominering till Augustpriset 2015.

Denna forskning har naturligtvis inte undgått att behandla Herman Lundborg, den svenska rasbiologins främste frontfigur och entreprenör. Maja Hagermans Käraste Herman är emellertid den första monografin om Lundborg och hans betydelse inte bara i Sverige utan också för tysk rasbiologi och i förlängningen de nazistiska människosorteringspraktikerna. Det är en skickligt genomförd historia om ett i många avseenden känsligt och obehagligt ämne, väl värd sin nominering till Augustpriset 2015.

Käraste Herman är uppbyggd av två sammanhängande berättelser. Den ena bygger vidare på tidigare forskning och handlar om etableringen av rasbiologin som ett vetenskapligt och politiskt angeläget ämne, med Lundborg som drivande kraft. Den andra, som också löper genom hela boken, är till stor del nyskapande och handlar om Lundborgs personliga relationer till sina närmaste och till dem som han arbetade och blev förtrogen med under sina många resor och fältarbeten.

Lundborg var i grunden läkare, specialiserad inom psykiatri. Efter att ha disputerat på en avhandling om epilepsi tog han anställning på Upsala Hospital och Asyl i Ulleråker. Erfarenheterna från sinnessjukvården fick Lundborg att fundera över de mentala sjukdomarnas natur och i vilken mån de kunde förklaras av ärftliga faktorer snarare än sociala. Inledningsvis var det ”släktet” som stod i fokus. Men under inspiration från den spirande rasbiologin förändrades inriktningen till att gälla kopplingen mellan biologi och mentala förmågor, liksom kultur i stort inom ramen för ”rasen”.

Rasbiologins antagande att det finns distinkta människoraser och att blandningar av dessa raser leder till degeneration, blev för Lundborg en sanning som han aldrig skulle överge. Han tog samtidigt intryck av den rashygieniska tankevärlden, däri-bland Arthur de Gobineaus teori om ”människorasernas ojämlikhet”. Lundborg lärde sig således att det inte bara existerar olika raser med typiska kulturer utan att dessa raser också är olika mycket värda, varav de som tillhör den vita rasen eller ”nordiska typen” är de högst stående, men också att denna ras – paradoxalt nog – var hotad av de mindre värdefulla raserna och att det för civilisationens bästa fanns skäl att värna den på de senares bekostnad.

För att främja den rashygieniska saken konstituerades 1909 Svenska sällskapet för rashygien, som en underavdelning till en internationell paraplyorganisation. Medlemmarna dominerades av medicinare och vetenskapsmän, men bland dem fanns också bemärkta politiker och representanter från näringslivet. Ett år senare kläcktes idén att ett särskilt rasbiologiskt forskningsinstitut borde inrättas i landet. I detta sammanhang bedrev Lundborg ett intensivt forsknings- och nätverksarbete för att etablera rasbiologin som vetenskapligt ämne, värt att satsa statliga resurser på. Med en väldig släktundersökning, som publicerades 1913, och upplysningsskriften Rasbiologi och rashygien (1914) befästes hans position som talesperson och ledare för en sådan verksamhet. Intrycket förstärktes ytterligare genom storslaget upplagda studier av rasförhållandena i Norrland, som genom den industriella expansionen framstod som den arena där Sveriges ekonomiska framtid skulle avgöras.

Utrustad med assistenter och instrument började Lundborg besöka byar, skolor och samevisten för att mäta och fotografera människorna i syfte att kategorisera dem i enlighet med sin rasbiologiska måttstock. ”Bland förvånade människor skapar han ’raser’, upprättar skillnader, hierarkier, och uttalar ord som äter sig in i tänkandet”, som Hagerman skriver. Dessa studier skulle sedan fortsätta i decennier och även komma att kompletteras med blodundersökningar. Förhoppningen var alltså att en människas rastillhörighet skulle gå att fastställa genom ett enkelt blodprov. De konstruerade resultaten presenterades successivt i böcker och utställningar, som ”Svenska folktyper”, och möttes med stort intresse, både nationellt och internationellt. Bilder som ibland tagits trots protester från de berörda, däribland nakenfotografier i helfigur, fann en egen marknad.

Få utöver Uppsala universitets rektor Henrik Schück uttryckte vid denna tid tveksamhet till rasbiologins premisser och mål. Med stark uppbackning från akademiska institutioner och makthavare i den vetenskapliga och medicinska världen och genom publik opinionsbildning och ett välregisserat politiskt lobbyarbete, kom Lundborgs vision att förverkligas när riksdagen i maj 1921 beslutade att inrätta en ny myndighet i form av ett rasbiologiskt institut. Det öppnades året därpå i Uppsala, fint placerat i en byggnad i närheten av Domkyrkan. Det var då det första statligt finansierade institutet av detta slag men det skulle snart följas av fler. Som chef och professor satte Lundborg sin prägel på verksamheten och institutet kom i sin tur att spela en central roll för Lundborgs fortsatta karriär. Det gav honom resurser och en statusfylld plattform, utifrån vilken han kunde fortsätta forska, skriva, resa, medverka på konferenser och framträda som offentlig expert. Personalstyrkan i övrigt var liten och brokig.

Rasstudier initierades nu på skolor, anstalter och regementen runt om i landet, samtidigt som planer på en steriliseringslag började smidas.

Institutets huvudsakliga uppdrag blev att utforska ”det svenska folkets biologiska egenskaper” och i någon mån även bedriva ärftlighetsstudier. Tanken var att sådan kunskap på sikt skulle kunna bilda ett vetenskapligt underlag för rashygieniska reformer. Uppgiften att förhindra rasmässig degenerering och därmed värna den svenska ”folkstammen” formulerades med tydlighet av Lundborg i pamfletten Degenerationsfaran och riktlinjer för dess förebyggande (1922). Rasstudier initierades nu på skolor, anstalter och regementen runt om i landet, samtidigt som planer på en steriliseringslag började smidas. Under tiden fortsatte Lundborg själv med en druckens envishet sin hialösa norrländska rasinventering.

Hagerman följer sitt studieobjekt i de historiska spåren. Hon kartlägger vilka han umgås med, hur hans familjesituation utvecklas och vilka forskare, assistenter och andra som han skapade kontakter med. Till de senare hörde både framträdande tyska rasbiologer och inhemska tillskyndare, som gruvdisponenten i Kiruna Hjalmar Lundbohm och adelsdamen Anna Bielke. Parallellt lyfter Hagerman fram och benar ut vad som i bokens undertitel kallas Lundborgs ”gåta”: hur det kom sig att denne högt aktade professor och gifte familjefar, som ägnade hela sitt professionella vetenskapliga liv åt att varna för rasblandning, inledde ett hemligt förhållande med en kvinna som tillhörde en enligt honom främmande ras. Kvinnan ifråga hette Maria Isaksson, kom från Övre Sopporo, och var enligt Lundborg av ”blandras”. Det hela inleddes med att Lundborg rekryterade henne som assistent och tolk i samband med sina forskningar i Norrbotten, men det dröjde inte länge innan de blev ett par.

Maria Isaksson. Bild ur boken (Norstedts).

Att män i samhällets övre sociala skikt kunde lockas av det förbjudna och omsorgsfullt hantera affärer vid sidan av sina äktenskap var förvisso ingen nyhet på denna tid. Isaksson var inte heller den första unga kvinnliga assistent som Lundborg drogs till eller som föll för den bemärkte professorn. Hagerman frilägger även en lång och intim relation till en nomadskolelärarinna i samebyn Årosjokk. Men historien med Maria Isaksson utvecklades ändå på ett särdeles märkvärdigt sätt. Det var inte bara det att förhållandet gick emot den lära som Lundborg offentligt predikade (och som Isaksson själv var medveten om). Det integrerades också i rasbiologiska institutets verksamhet. Lundborg skaffade nämligen en extra våning i Uppsala för rasbiologiska institutets räkning, dit Isaksson flyttade in och även började arbeta som städerska. Med tiden blev hon gravid. En son föds i avskildhet på ett förlossningshem i Örebro 1927 och placeras sedan till moderns stora sorg i fosterhem. Intrycket är att parterna försökte sköta sitt förhållande så att ingen utomstående skulle få nys om hur det egentligen stod till, men i den lilla lärdomsstaden måste det rimligen ha varit ett hopplöst företag. Först sedan Lundborgs hustru väl var död gifte de sig och flyttade ihop tillsammans med sonen. Äktenskapet blev av allt att döma lyckligt och kanske är det helt enkelt kärlek som utgör svaret på gåtan.

Hagerman konstaterar att Lundborg gjorde allt han kunde för att marknadsföra sitt lilla institut som en världsledande forskningsmiljö. Han arbetade strategiskt på flera nivåer: pumpade ut populära publikationer, höll sig framme i prestigetidskrifter och allierade sig med framträdande rasbiologer som Eugen Fischer och Fritz Lenz, som också inviterades till Uppsala. Även om Lundborg sympatiserade med nationalsocialismen valde han av taktiska skäl att i alla fall inledningsvis ligga lågt med sin antipati mot judarna; sådant kunde äventyra institutets finansiering, anade han. Men i praktiken gick det inte riktigt så bra för institutet som Lundborg önskade och gav sken av. I stället för en stadig personalexpansion i representativa lokaler krympte statsanslaget och flera av medarbetarna valde att hoppa av. Medan hans stjärna steg i Nazityskland dalade den i det unga Folkhemssverige.

Lundborg fortsatte trots allt att arbeta vidare på sin ”lappundersökning” och behöll sin position som chef ända fram till 1935 när han gick i pension och – mot sin och institutsstyrelsens vilja – ersattes av den socialdemokratiske ärftlighetsforskaren Gunnar Dahlberg. Denne hade i ett tidigt skede varit anställd vid institutet men tog avstånd både från Lundborgs rasistiska människosyn och hans sätt att bedriva forskning. Genom att, med idéhistorikern Kjell Jonssons uttryck, ägna sig åt ”rasbiologi från vänster”, bidrog Dahlberg till en tydlig förändring. Myndigheten avvecklades till slut 1958 då verksamheten integrerades med Uppsala universitet under beteckningen Institutionen för medicinsk genetik.

I boken finns därutöver en tredje berättelse interfolierad. Den handlar om Hagerman själv, hur hon besöker olika platser av betydelse för Lundborgs verksamhet och hur hon upptäcker och umgås med sitt källmaterial, formulerar frågor och vrider på olika tolkningsmöjligheter. Historien får därigenom bitvis en journalistisk prägel som skapar distans till det förflutna. Greppet fungerar väl, även om man som läsare ibland måste göra hisnande förflyttningar i kronologin. Boken i stort är dock resultatet av ett träget historievetenskapligt hantverk. Den bygger framför allt på primärkällor från det rasbiologiska institutet och på brev som skickats till Lundborg, totalt över 3000 stycken. Det är ett rikt material som Hagerman frikostigt citerar från. Brev som skrivits av Lundborg själv har tyvärr inte funnits till hands i motsvarande grad. Något formellt notsystem används inte men i slutet av boken ges källhänvisningar till alla citat som förekommer.

Även Lundborgs metoder för att bedöma människors rastillhörighet och med hjälp av hålkort automatisera kvantitativa sammanställningar fick genomslag utomlands

Ett annat viktigt källmaterial utgörs av den rasbiologiska litteratur som exploderade i omfattning under mellankrigstiden. Denna framstår onekligen som ett slags ekokammare, där forskare och författare från olika länder och ämnesmässiga fraktioner i hög grad bekräftar varandras teser och värderingar. Genom en omsorgsfull korsläsning visar Hagerman att Lundborgs texter och i synnerhet hans fotografier hade internationellt inflytande. Detta gäller framför allt hans idéer om den ”nordiska” respektive ”östbaltiska” rastypen, där han framstod som auktoritet. Även Lundborgs metoder för att bedöma människors rastillhörighet och med hjälp av hålkort automatisera kvantitativa sammanställningar fick genomslag utomlands. Som illustreras med ett brev från Heinrich Himmler tillsammans med kopior från SS ”rasavdelning”, utnyttjades en variant av tekniken i samband med nazisternas makabra sortering av önskade och oönskade i Tredje riket.

I bokens förord låter Hagerman läsaren veta att rasbiologin aldrig fått någon utförlig beskrivning i våra standardverk om historia. Anledningen till det kan man bara spekulera om men antagligen hänger det samman med att läran inte har ansetts ha haft tillräckligt stort inflytande i traditionell politisk mening (vilket kan diskuteras, betänk till exempel koloniseringen av Lappland). Den blev ju också ett vetenskapligt fiasko och sådana omnämns sällan i historiska översikter. Utsagan beror dock på vad som menas med standardverk. Tore Frängsmyr behandlar i alla fall ämnet i sitt översiktsverk Svensk idéhistoria från 2000; här ägnas rasbiologin i Uppsala ett särskilt avsnitt. I Nils Uddenbergs nya medicinhistoria Lidande och läkedom – som utkom strax innan Hagermans bok – beskrivs såväl rasbiologins idéer i allmänhet som dess specifika utveckling i Sverige, med Svenska sällskapet för rashygien, Lundborg och rasbiologiska institutet, det svenska steriliseringsprogrammet och så vidare. Är detta ett tecken i tiden? Jag hoppas det, för det här rör sig om utomordentligt viktig historisk kunskap som, för att använda Hagermans ord, bidrar till att vi kan känna igen spöken från det förflutna, även när de återuppstår i nya skepnader.

Christer Nordlund är professor i idéhistoria vid Umeå universitet.


Christer Nordlund

Christer Nordlund är professor i idéhistoria vid Institutionen för idé- och samhällsstudier vid Umeå universitet. Han undervisar, forskar och skriver om modern vetenskaps-, teknik-, medicin- och miljöhistoria. Nordlund har tidigare verkat vid bland andra University of Cambridge, Max Planck Institute for the History of Science och Kollegiet för avancerade studier (SCAS) i Uppsala. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Politik & samhälle
    Bildningsfrågor går på tvärs med den etablerade politiska skalan
    Varken bildning eller piano – Vantrivs borgerligheten i kulturen? Lars Anders Johansson (red.)
  2. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist
  3. Utbildning
    Universitetet rör sig i skilda riktningar men står samtidigt kvar
    Universitetets idé – Sexton nyckeltexter Thomas Karlsohn (red.)
  4. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg