Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

3/2012

Tema: Sveriges historia vill återupprätta syntesen, men det krävs tydligare kriterier för vad som är en vetenskaplig syntes.
Politik & samhälle
Tony Judt
Illa far landet
Karneval | 195 s | Isbn 9789185703647
Recensent: Carl Tham
Vi har förlorat känslan för det allmänna

Varför övergavs den välfärdsmodell som växte fram efter 1945? Historikern Tony Judt menar att det berodde på kommunismens sammanbrott, men den ideologiska vilsenheten inom socialdemokratin hade andra orsaker och hade slagit rot redan under 80-talet.

Hösten 2009 höll den då redan svårt sjuke Tony Judt ett anförande på New York University på temat ”Kan socialdemokratin fortfarande räddas?” Det utvidgades senare till en bok, Illa far landet, som blev en stark bekännelse till den europeiska välfärdsmodell som växte fram efter andra världskrigets slut, en uppslutning kring en kollektivism som gav frihet och trygghet. Denna värld har vi förlorat, konstaterar Judt. Omsvängningen började på 70-talet och fick fart på 80-talet. Bretton Woods-systemets sammanbrott och den europeiska stagflationen eroderade den ekonomiska basen. Kapitalet krävde högre avkastning. Från 70-talets slut rullades efterkrigstidens välfärdskonsensus tillbaka, Reagan och Thatcher gjorde entré. Fram klev Chicagoskolan och bakom den fanns bland andra Ludwig von Mises och Friedrich Hayek, som var helt präglade av 20-talets kriser och 30-talets sammanbrott och som hade dragit helt andra slutsatser av dem än efterkrigstidens intellektuella ledstjärnor Karl Polanyi och John Maynard Keynes. Statens inblandning, hävdade de, var inte bara ineffektiv utan vägen mot träldom.

I den värld vi nu lever, noterar Judt, har det politiska språket förändrats. Marknadsspråket tar över och politiken motiveras med att den är ”effektiv”. Kulten av det privata, dyrkan av konkurrensen, det individuella före det kollektiva, är vår Zeitgeist. Den omfattande privatiseringen har omfördelat ekonomiska resurser från skatte­betalare till direktörer och aktie­ägare i företag som genom sin offentliga finansiering och sin sociala oumbärlighet är försäkrade mot alla risker. Resultatet är ”moral hazard”. Det är inte bara banker som är ”för stora för att falla”. Vilken regering eller kommun kan tillåta att sjukhus eller järnvägar läggs ned eller stängs? Vi får det värsta av två system: offentlig finansiering – privat vinst.

Men det verkligt ödesdigra med denna ”outsourcing” av tidigare offentliga uppgifter till privata entreprenörer är, menar Judt, själva upplösningen av känslan för det allmänna, för samhället. De kollektiva värdegemenskaperna – partier, fack, ja själva samhället – framstår som rester från ett övergivet förflutet. Individualismen vinner ständigt nya segrar, kommersiellt, privat och politiskt. Demokratin försvagas samtidigt som ojämlikheten ökar.

Judts hopp står till socialdemokratin, även om han klart ser dess svaghet och ideologiska osäkerhet. Varför är den så svag, frågar han sig, varför har den inte kunnat göra motstånd mot den framvällande marknadsliberalismen?

För Judt ligger svaret i kommunismens sammanbrott. Dess kollaps rev upp hela den härva av doktriner som hade hållit samman vänstern i över ett sekel. Jag anser att Judt misstar sig här. Paradoxalt nog var hans förklaringsgrund ett av den europeiska högerns paradnummer åren efter fallet 1990. Den kapsejsade kommunismen visade, hävdades det då, att det socialdemokratiska projektet var ohållbart.

Men det var alldeles uppenbart en retorisk eller propagandistisk konstruktion. Socialdemokratins ledord hade under större delen av 1900-talet varit demokrati, reglerad marknad och klassöverskridande solidaritet och det var den blandningen som efter kriget blev avgörande för Europas utveckling, också i kristdemokratisk tappning. Denna välfärdskompromiss var kommunismens värsta fiende; det var ingen tillfällighet att socialdemokrater i det av Sovjet erövrade Östeuropa snabbt eliminerades som folkfiender. Varken marxismen och eller ”den reala socialismen” utövade, med några få undantag, någon lockelse för de ledande socialdemokraterna; det var ju just denna avvisande hållning som var måltavlan för den upproriska studentvänstern under 60-talet.

Möjligen kan man säga att den naturliga postkommunistiska reaktionen mot ”staten” eller ”det offentliga” blev en sporre för högern och den allmänna debatten som indirekt bidrog till socialdemokratins försvagning. Attackerna mot det offentliga passade bra in i ett tänkande som hunnit växa sig starkt under ett årtionde där Reagan och Thatcher var ideologiska ledstjärnor. Kommunismens fall efterlämnade inte något ideologiskt tomrum hos socialdemokratin. Den ideologiska vilsenheten som Judt talar om hade andra orsaker och hade slagit rot redan under 80-talet.

Delvis var den en följd av det socialdemokratiska projektets framgång. Den framväxande individualismen var ett resultat av den frihet som välfärdssamhället erbjöd. Industriarbetets nedgång försvagade de arbetarkollektiv som utgjort socialdemokratins grund. Samtidigt blev den växande gruppen invandrare ett nytt inslag i den sociala bilden och reaktionen – rasism eller invandrarfientlighet inte minst i klassiska arbetarmiljöer – drog tidigare s-väljare till högerradikala partier. Men framför allt innebar globaliseringen och finanskapitalets rörelsefrihet att det blev allt svårare att upprätthålla den fulla sysselsättningen, socialdemokratins glansnummer. Kapitalets maktställning stärktes på arbetets och facket bekostnad. Löneandelen i de europeiska ekonomierna föll, ojämlikheten ökade i alla europeiska samhällen från 1980-talets slut (för att inte tala om USA).

Allt detta skapade en ideologisk osäkerhet. Socialdemokratins klassiska tilltro till politikens kraft försvagades; dess politik blev alltmer teknokratisk, allt mindre ”politisk”. EU-projektet verkade i samma riktning. Kapitalets växande makt påstods vara en ofrånkomlig följd av globaliseringen. Ledande socialdemokrater – som Blair, Schröder och Persson – ansåg att anpassning var bättre än motstånd. Därför placerade sig de socialdemokratiska partierna i mitten, liksom också högern, vilket utsuddade skiljelinjerna och försvårade mobilisering. Den hårda budgetpolitiken och en ekonomisk politik som alltmer präglades av nyliberalismens utbudsteorier, där ansvaret för arbetslösheten lades på den enskilde, gjorde väljarna besvikna och vilsna. En politik som i effektivitetens namn hejade på privatisering och konkurrens och som i praktiken stödde det internationella finanskapitalet försvagade de ideella krafterna. När väljarna dessutom såg att klyftorna i samhället växte och arbetslösheten steg lämnade de socialdemokratin, ibland till förmån för partier till vänster eller höger, men framför allt genom att dra sig undan politiken.

Tony Judt hoppas likväl att socialdemokratin ska kunna bryta sig ur sin ideologiska handlingsförlamning. Den finansiella katastrofen har ändå smulat sönder tilltron till marknadens överlägsenhet. En ny möjlighet kanske öppnar sig. Socialdemokratin måste framför allt lära av det tjugonde århundradets erfarenheter. Efterkrigstidens gynnsamma utveckling hade på intet sätt varit given; det kunde gått annorlunda och mycket illa. Men de ledande politikerna förstod då att det nu gällde att undvika den sortens katastrofer som banat väg för kriget och olyckorna. Det är nu vår uppgift att försvara och vårda dessa framsteg, inte förgöra dem.

Det finns ett nostalgiskt drag i Judts socialdemokratiska vision men han skäms inte för det. Varför överge ett projekt som var så framgångsrikt? Det viktigaste är nu att återupprätta respekten för ”The Public Good”, för bara så kan vi undvika kommande katastrofer. Socialdemokratin måste återgå till vad den en gång var och ta upp kampen mot marknadsmakt, privatisering och ojämlikhet. Det är en ovanlig politisk bok; den hämtar sin näring ur personliga erfarenheter och framför allt historien. Judt var med andra ord inte tidsenlig, ingen förnyare som skulle ha gillats i den svenska miljön. Det är just det som gör boken så läsvärd.

Carl Tham är före detta socialdemokratisk utbildningsminister.

– Publ. i Respons 3/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet