Den svåra vägen till Norden

För snart 35 år sedan fick Sverige ett nytt grannland. Dess grannkaraktär var uppenbar när man tittade på kartan. Så hade det förstås varit hela tiden, men i Sverige hade man i stort sett glömt relationen. Det hade man inte i grannlandet. Där var närheten till Sverige väl bekant för alla och känslan av samhörighet stor.

Grannlandet var Estland, och det har sedan det återupptäcktes varit omhuldat av Sverige och ofta väckt beundran. Ur Sovjetkommunismens moras lyckades man resa sig ekonomiskt med en imponerande hastighet. I PISA-mätningarna har Estlands topplacering gjort att landets skolväsen framstår som en förebild för Sverige, vars resultat är skrala. 

Ändå är Estland på många sätt okänt för människor i Sverige.

Estland är ett nordiskt land. Som svensk bosatt i Tartu hör jag det ständigt. Det upprepas gång på gång av estniska politiker och myndighetspersoner, men också av svenskar på besök i tjänsten, liksom av ambassadörer och andra mer eller mindre officiella företrädare. 

Och nog finns det mycket av Norden i Estland. Geografiskt är det lika nordiskt som Finland, och Tallinn är den utländska huvudstad som ligger närmast Stockholm. I Estland har det funnits en svenskspråkig närvaro i mer än tusen år. Flera av öarna och kustområdena i landet beboddes av människor som talade svenska dialekter och upprätthöll en stark identitet som just svenskar; några lever där än i dag. Estland, eller delar av det, ingick i de danska och svenska väldena under hundratals år, från 1200-tal till 1700-tal, och spåren finns kvar. Huvudstadens namn Tallinn betyder »danskstaden«. Estlands nationella universitet i Tartu grundades 1632 av Gustav II Adolf, som också står staty i universitetsparken. Astrid Lindgren och Selma Lagerlöf är obligatorisk läsning i estniska skolor. I många gymnasier är svenska det första utländska språket efter engelska. För den som i likhet med mig arbetar med kultur, språk och historia är denna nordiska karaktär både upplivande och tacksam: känslorna av samhörighet är så starka hos så många som jag mött i både mitt arbete som forskare i skandinavistik vid Tartu universitet och i mitt estnisk-svenska vardagsliv.

Men hur nordiskt är egentligen Estland? Delar Sverige lika mycket med Estland som med Danmark, Norge, Island och Finland? Om man menar allvar med en regelrätt integrering i den nordiska gemenskapen kommer man inte runt frågan.

De nordiska dragen är som synes många. Men lämnar man de yttre, uppenbara likheterna framträder en delvis annan bild. Det är en bild man aldrig berör i högtidstalen, i officiella sammanhang. Ändå är den långt ifrån obetydlig.

Ser vi till människors värderingar är Estland inte alls likt de nordiska länderna.

Den internationella statistiken är avgörande för vår förståelse av skillnader och likheter vad gäller grundläggande värderingar kring människors relation till andra. Kan man överlag lita på andra människor, eller är det förväntat, normalt och socialt accepterat att de försöker lura en? Är det eftersträvansvärt att själv inbjuda till förtroenden, att vara hederlig, en människa att lita på? Sådana frågor står i centrum för forskningen om tillit. Graden av tillit ses allmänt som en avgörande mätare av ett folks värderingar och grad av välbefinnande. Tillsammans med demokrati ses tillit ofta som det mest fundamentala kriteriet för ett rättssamhälle. Det har ofta också beskrivits som ett av de mest typiska nordiska särdragen.

I statistiken över social tillit, alltså i vilken utsträckning folk bedömer att man kan lita på andra människor, återfinner vi i Atlas of European Values (2017) de fem nordiska länderna Danmark, Norge, Finland, Island och Sverige i den europeiska topplistan – de är de fem högst placerade. De nordiska länderna har alldeles tydligt något gemensamt, något som är centralt för människor och samhälle – och som skiljer ut dem från andra länder. Även här är det uppenbart att de nordiska länderna har något gemensamt. Estland ligger långt under, på 13:e plats. Och ser vi på själva siffrorna är avståndet ännu större: Danmarks tillitsnivå på 74,35 procent mot Estlands 34,45 procent. I detta avseende framstår Estland inte som något nordiskt land. Den nordiska gemenskapen är reell, men Estland hör inte dit.

Skillnaderna omfattar i själva verket många grundläggande värderingar, och sådana kartläggs regelbundet av World Values Survey. Skillnaderna gäller inte minst flertalet så kallade emancipatoriska värderingar som självständighet (i motsats till lydnad som ideal), jämställdhet, acceptans för abort och tolerans för homosexualitet. De nordiska länderna ligger åter i topp, medan Estland ligger betydligt lägre, nära andra tidigare kommunistdiktaturer som Ryssland, Makedonien och Slovakien. Och vad gäller hållningen till sådant som i flertalet västländer länge setts som barbariskt, som dödsstraff, ligger Estland långt från de nordiska länderna, denna gång högt i statistiken för stöd till detta, medan de nordiska länderna ligger lågt. Även genuint antidemokratiska värderingar som idealet om en stark ledare som kan sätta sig över demokratiska val och tanken att rösträtt skall nekas medborgare som inte når upp till specifika kunskapskrav delas av påfallande många i Estland, medan dessa värderingar i Norden har lågt stöd. Även på dessa punkter är det tydligt att de nordiska länderna hör samman och delar grundläggande ideal. Lika tydligt är att Estland inte tillhör denna gemenskap. Det rör sig inte om marginella skillnader, utan om placering i helt olika delar av den statistiska skalan när det gäller det som brukar ses som de mest centrala och mest utmärkande nordiska värderingarna. Ser vi till människors värderingar är Estland inte alls likt de nordiska länderna.

Skillnader som dessa är det ofint att tala om i de estnisk-svenska förbindelserna. Det strider mot den bild man valt att hålla på. Men skillnaderna finns där, de ropar mot oss ur de statistiska tabellerna och är så tydliga för envar som tar djupare del av det estniska samhället. Lika ofint är det att ställa frågan varför. Men skall man förstå skillnaderna, och kunna övervinna hindren för Estland att erkännas fullt ut som ett nordiskt land, måste frågan ställas. Då kan man inte blunda för en yttre faktor som i grunden skiljer Estland från de nordiska länderna: den historiska erfarenheten under 1900-talet. Alla de fem nordiska länderna har varit demokratier i mer än hundra år och rättsstater ännu längre. Estland var fram till så sent som 1990-talet en diktatur och hade varit det kontinuerligt under mer än femtio år. 

Skräcken bredde ut sig och normaliserades; att ha en väska färdigpackad för den händelse man skulle föras bort i natten blev en självklarhet i hemmen.

När Estland 1920 slutligt frigjort sig från ryskt herravälde, efter två år av inbördes- och självständighetskrig, blev det en demokrati och en rättsstat. Demokratin sattes ur spel då president Konstantin Päts 1934–35 ställde in valen, fängslade hundratals oppositionella och förbjöd politiska partier. Men någon diktatur byggd på terror och mord var det inte fråga om, och rättsstaten överlevde i hög utsträckning. Man bör också känna till att Päts statskupp inte var riktad mot liberaler och vänsterpartier utan mot den fascistiska vaps-rörelsen som med våld och hot försökte ta över stat och samhälle, inspirerad av lapporörelsen i Finland och den tyska nazismen. 

Under alla omständigheter står det klart att Estland under 20- och 30-talet i hög grad liknade de nordiska länderna; i synnerhet, på gott och ont, Finland. Den ekonomiska standarden, grundläggande värderingar och livsvillkoren överlag var ungefär desamma.  Hade Estland liksom Finland förblivit en demokrati är det sannolikt att såväl samhällssystem som värderingar och mentalitet hade utvecklats ungefär som i Finland under efterkrigstiden. I så fall hade inte mycket skilt Estland från Norden på denna punkt. Kanske hade det i dag setts som ett lika självklart nordiskt land.

År 1940 tvingades Estland under militärt hot in i Sovjetunionen. Friheten inskränktes omedelbart. Misstänkta personer ur den gamla ledningen rensades ut. Flera sattes i läger eller avrättades. I juni 1941 slog makten till i en chockaktion och deporterade under bara fem dagar nära nio tusen människor. Allt som allt deporterades omkring nitton tusen ester under de tio månaderna av sovjetstyre. Två tusen avrättades. Människors liv hade förändrats i grunden.

Samma år kom kriget och med det tysk ockupation, men vid slutet av kriget återvände Röda armén, och Estland tvingades åter in i rollen som delrepublik i Sovjetunionen. Diktaturen hårdnade ytterligare. Friheten inskränktes ännu mer, människor fängslades, deporterades och sköts. Skräcken bredde ut sig och normaliserades; att ha en väska färdigpackad för den händelse man skulle föras bort i natten blev en självklarhet i hemmen. Någon tillit till staten kände medborgarna knappast, och förhållandet var ömsesidigt. Rädslan födde angiveri och med angiveriet ökade rädslan. Man kunde inte lita på varandra. 

Under 50-talet upphörde den rena terrorn, i Estland liksom i övriga Sovjetunionen. Misstänkta oppositionella avrättades inte längre, och även fängslandena minskade markant. Men diktaturen bestod och angiveri och repression frodades.

Ändå: en historisk översikt som denna lämnar enskilda människor i skugga. Hur levde man sin vardag och hur påverkades människor i sitt inre av det samhälle man hade runt sig?

Det är få i dagens Estland som vill minnas hur det var. Man har ganska effektivt lyckats glömma det plågsamma.

Vid krigsslutet var alltså Estland en del av Sovjetunionen och skulle så förbli i nära ett halvsekel. De ester som växte upp under denna tid växte upp i en diktatur, de första åren under Stalins skräckvälde. De växte upp i ett samhälle byggt på fruktan. En av dem var min hustrus mor, född under det sista krigsåret, min dotters mormor och ständiga barnvakt i vår vardag i dag. Ett liv så olikt mitt eget kommer nära. Hennes erfarenheter är så fjärran mina, men när vi sitter i soffan tillsammans och dricker kaffe med vår gemensamma familj omkring oss är vi ändå så nära. Jag vill förstå hur det var.

Tillbaka till 50-talet. Terrorn försvann, diktaturen stannade. Den blev en del av människors liv i Estland, för de flesta lika naturlig som allt annat i vardagen. Staten sköt inte längre människor, men den visade sin makt över dem ändå. De skulle fostras. 

Det var en fostran som pågick under lång tid. Ett par generationer växte upp med den självklara bilden att de var sovjetmedborgare med allt vad detta innebar. Stat, skola och ungdomsorganisationer klargjorde det och fostrade dem i denna identitet. Den nationalsång man lärde sig var sovjethymnen, som entydigt slog fast vad som var ens hemland. Den innehöll för övrigt ända fram till 1977 raden »Truuks rahvale Stalin meid kasvatas kõiki« (»I trohet mot folket fostrade Stalin oss alla«). Och fostran började tidigt. Man var självklart pionjär, medlem av sovjetdiktaturens barnorganisation, och utfodrades med färgglada bilderböcker om Lenin och oktoberrevolutionen. Organisationens hjälte nummer ett var Pavlik Morozov, en ung pionjär vars hjältestatus grundades på att han 1932 skulle ha angett sin egen far till Stalins terrorapparat. Hans bild prydde pionjärrörelsens affischer, och organisationen lät sina medlemmar läsa barnböcker om hans bragd. Han var barndomens stora hjälte för alla som växte upp i Sovjetunionen, även i Estland. De ideal som låg bakom hans handling var också Estlands ideal. Alla som siktade på en karriär eller åtminstone ett hyggligt jobb gick med i Komsomol, den kommunistiska ungdomsorganisationen, där regelrätt fostran till lojalitet mot sovjetdiktaturen och dess ideal var själva kärnan.

Så såg uppväxten ut för ester under nästan ett halvsekel. En av dem var min hustru.

Min hustru var med under hela perioden av förändring. Hon upplevde sovjettiden inifrån, fick del av dess världsbild genom skola och ungdomsorganisationer. Hon upplevde omvälvningen, den ökade samhällskritiken som följde med perestrojkan och öppenheten, hon upplevde omställningen till självständighet och demokrati.

Min hustru är den som står mig närmast och som jag kan dela stort och smått med, sorg och glädje, politik och middagsplaner. Ofta också barndomsminnen. Ändå finns där en barriär, på en punkt blir delande och samtalande svårt. Det är så gott som omöjligt att tala om sovjettiden och vad den faktiskt innebar. Jag är ju nyfiken. Vad gjorde ni egentligen i pionjärerna? Hur gick det till första gången ni valde att fira jul i stället för nyår, diskuterade ni det och vad sade ni? Men svaren blir vaga: jag minns inte riktigt; det var vanlig barnverksamhet; vi firade likadant som tidigare, pappa var tomte. 

Det är få i dagens Estland som vill minnas hur det var. Man har ganska effektivt lyckats glömma det plågsamma. Det yttre, som varubristen, gråheten och omöjligheten att resa till väst, kan man nog nämna, det var ju den ryska ockupationens hårda konsekvenser. Men det egna livet inom sovjetstatens fostrande ramar och hur diktaturens diktat och mentalitet påverkade ens egna handlingar är det svårt att tala om. Vi är ju precis som ni, i Norden! Vi har egentligen alltid varit det!

Min hustru var 17 år när diktaturen föll. Men svårigheten att tala om de egna erfarenheterna av sovjettiden och vad den innebar för henne själv delar hon med snart sagt alla ester, oavsett ålder, som upplevde denna tid. Det är ett trauma som aldrig bearbetats. Man klarar i regel inte ens att tala om »sovjettiden«; i stället talar man om »ockupationen«, så att det hela blir ett ont som kom utifrån och egentligen inte hade något med Estland eller dagens ester att göra. Någon likhet mellan den egna situationen och den som samtidigt upplevdes av människor i sovjettidens Ryssland vill man därmed inte medge – det förtryck man som ester upplevde under diktaturen anser man var av helt annat slag.

Och visst kan man tala om en ockupation: det var ovedersägligen under militärt hot som Estland tvingades in i det sovjetiska imperiet. Att definiera sovjettiden som en ockupation innebär dock att estniska staten förnekar att Estland någonsin varit en del av Sovjetunionen. Statsrättsligt knappast självklart – Sverige erkände till exempel den sovjetiska annekteringen de jure. Det är dock moraliskt begripligt och även juridiskt möjligt att försvara på formella grunder. Men hållningen får konsekvenser långt utöver historieskrivning och juridik. I praktiken innebär det att hela sovjettiden blir någonting som vanliga människor nästan inte låtsas om. Om Estland aldrig var medlem av Sovjetunionen har ju aldrig esterna varit medborgare där och aldrig ens bott i Sovjetunionen; därmed blir den outtalade slutsatsen att Estland aldrig haft någon sovjettid, och då finns det inga minnen av den att berätta om. Detta trots att det var en tid på ett halvt århundrade, en tid då alla ester fostrades in i en identitet av sovjetmedborgare, från förskola till vuxenårens arbetsliv. En tid då alla fostrades i en diktatur. Och av en diktatur.

Vid självständigheten 1991 avskaffades sovjetstyret, diktaturen och det kommunistiska samhällssystemet. Nu tog alla avstånd från sovjettiden och allt den stod för. På ett yttre plan visade den unga estniska staten sitt avståndstagande genom att rensa ut allt sovjetiskt ur skolans läroplaner, genom att byta namn på Oktobergator och Lenintorg och genom att ta bort kommunistiska statyer och symboler.

Det officiella avståndstagandet från sovjettiden har varit totalt. I den mån det gäller värderingar handlar det om de politiska ideal man uttrycker offentligt. Men värderingar går djupare än så. Hur påverkades människors grundläggande, ofta omedvetna värderingar av att man fostrats i Sovjetunionen? Vad försökte man göra åt dessa när diktaturen försvann? Hur diskuterade man dem i det estniska samhället? Det är något jag har försökt förstå under mina sexton år i Estland, både i samtal med estniska vänner och släktingar och genom forskning. En sådan förståelse var målet för det projekt jag våren 2024 beviljades stöd för från Östersjöstiftelsen, Trust: Nordic Values and the Baltic Countries 1991–2024.

Tillit var en punkt där vi såg hur Estland och de nordiska länderna skiljer sig markant i statistiken. De nordiska länderna är högtillitsländer, Estland ett lågtillitsland. 

Tillitsforskningen är omfattande i dag. Inte minst handlar det om att försöka förstå de nordiska ländernas topplacering i så många undersökningar och att förstå problem och möjligheter i utvecklingen av stater generellt. Det finns tydliga samband mellan hög tillitsnivå och en rad andra positiva fenomen, som välfärd, ekonomisk utveckling, fungerande demokrati, öppenhet, smidigt samarbete och mänskligt välbefinnande överhuvud. Tillit korrelerar, som den italienske ekonomen Guido Tabellini påpekat, med faktisk pålitlighet, och tillitsnivån i ett samhälle säger alltså mycket om graden av hederlighet.

Det är sådant som påverkar människors dagliga tillvaro. Karaktäristiskt för lågtillitsländer är att bristen på tillit leder till att formaliteter blir viktiga. I makthavarens relation till underlydande spelar kontroller av människor en framträdande roll. Tillit står för motsatsen: »Trust can be seen as an absence of the need to verify other people’s actions«, sammanfattar Ulf Andreasson forskningsläget och fortsätter: »Lack of social trust necessitates extensive checks of compliance with formal and documented laws by public authorities«. Flera forskare har visat hur kontraproduktivt ett sådant kontrollsystem är. Bo Rothstein menar till exempel i boken Grundbulten – Tillit och visionen om en liberal socialism (2023) att skolor på obestånd ofta utmärker sig genom ett »starkt fokus på det formella regelsystemet och kontroll«. Han hävdar också att ju mer de underlydande känner sig kontrollerade av sina ledare, desto osannolikare är det att tillit kan uppstå. 

Sovjetunionen var som andra auktoritära stater ett kontrollsamhälle. Men kontroller är ett genomgående drag även i dagens estniska vardag. Inom arbetslivet kontrolleras de anställda regelbundet på en detaljnivå och med en omfattning som svenskar har svårt att föreställa sig. Kontrollerna upplevs som förödmjukande, de väcker fruktan att sticka ut, och de skapar en grogrund för ryktesspridning och angiveri. 

I grunden handlar tillit om att vi utgår från att människor inte vill lura eller utnyttja oss. Men det fungerade dåligt i Sovjetunionen. Stat och makthavare ljög och gjorde det medvetet och konstant. I ett sådant samhälle blir det svårt för medborgaren att känna tillit till stat och makthavare när man väl fått lögnen klar för sig. Människor i Estland drog förstås slutsatser av det man såg med egna ögon. Ohederlighet fungerade. Att lita på människor ledde bara till att man blev lurad och dessutom föraktad för att man lät sig luras. Detta lärde sig Estlands folk under sovjettiden, och lärdomen satte sig djupt. 

Till skillnad från Estland har inte DDR kunnat fortsätta som tidigare och låtsats att det egna folket aldrig hade något med bedrägeri- och angiverisamhället att göra.

DDR, Östtyskland, har kommit att bli en symbol för den kommunistiska diktaturens angiverisamhälle. När Stasiarkiven öppnades stod det klart att angivarna var ännu fler och kontrollen över människor ännu mer omfattande än man anat. Medborgare och stat litade inte på varandra och försökte ömsesidigt lura varandra. Men människor litade inte heller på varandra och angav och svek varandra. DDR framstår som tillitssamhällets absoluta motpol.

Till skillnad från Estland har inte DDR kunnat fortsätta som tidigare och låtsats att det egna folket aldrig hade något med bedrägeri- och angiverisamhället att göra. Man har tvingats att öppet diskutera och försöka göra upp med själva mentaliteten som genomsyrade detta samhälle och som styrde så många enskilda individers tänkande och handlingar. Man har nödgats ta ansvar för vad man sagt och gjort. Ändå skilde sig knappast sovjettidens Estland i grunden från DDR vad gäller tillit och hederlighet. DDR ger sannolikt en god bild av hur diktaturens makt över människors värderingar och handlingar såg ut även i Sovjetrepubliken Estland. Men det är något dagens Estland har mycket svårt att tala högt om.

Rädisskämtet. Det har en lång historia, och var populärt i Estland redan kring 1940. Skämtet handlar om de ester som hyllade sovjetkommunismen – utåt. De utgjorde praktiskt taget hela estniska folket under sovjettiden. De var som rädisor – röda utanpå men vita inuti. Poängen är klar: visst hyllade vi Lenin, sjöng inlevelsefullt sovjethymnen, var lojala komsomolare och partimedlemmar – men vi menade ju ingenting av det! 

Rädisskämtet berättas med stolthet av dagens ester. Det dras gärna i mer eller mindre officiella sammanhang, som ett sätt att beskriva det estniska folket, den estniska nationalkaraktären. Och som sådant är det inte oviktigt: det är en grundbult i självbilden när man handskas med det sovjetiska förflutna, med det samhällssystem och de värderingar som präglat så många esters liv under så lång tid. Genom rädisbilden kan man både medge allt ont man sagt och gjort och samtidigt svärja sig fri från ansvar. Rädisan blir själva urbilden av de ester som växte upp och gjorde karriär under sovjetåren. Det vill säga nästan alla som styr och präglar Estland som stat och samhälle än i dag. 

Men egentligen är ju bilden skrämmande. Den förutsätter en total oförståelse inför det personliga ansvaret för det man sagt och gjort. Och framför allt upphöjs hyckleriet till ett ideal och själva kärnan i den nationalkaraktär man är stolt över. Man är stolt över att man inte menat något av det man sagt och gjort i offentliga sammanhang under en stor del av sitt liv. 

Vad skapar ett sådant ideal för slags människor, vad gör det med människors mentalitet? Det utplånar all koppling mellan vad man sade och vad man tyckte. Man sade det man hade nytta av att säga, och vad man egentligen tyckte var oväsentligt. Det är inte självklart att en människa som fostrats och levt i detta ideal skall kunna behålla en äkta etisk kärna. Eller utveckla en sådan om man aldrig haft någon.

I dag hyllar alla helt andra värderingar än under sovjettiden. Men om man är stolt över att i åratal hyllat något man aldrig trodde på, hur djupt sitter då de nya värderingar man nu uttrycker?

De som styr i Estland i dag är personer som växt upp under och formats av sovjettiden. Alla var de med i Komsomol och många i kommunistpartiet. Deras barndomshjälte var angivaren Pavlik Morozov. Deras nationalsång var sovjethymnen med dess hyllning till Stalin. Efter Sovjetunionens fall tog de snabbt avstånd från kommunismen. Men något ansvar medgav man inte, någon uppgörelse kom aldrig. 

Kommunismen förkastades och diktaturen ersattes med demokrati. Men det är betydligt lättare att införa demokrati som politiskt system än att förändra en mentalitet och de grundläggande värderingar människor har. Det är det som kommer i dagen så tydligt i den internationella statistik som inledde denna essä, där Estland hamnar så långt ifrån de nordiska länderna och i stället klumpar ihop sig tillsammans med andra före detta kommunistdiktaturer. I praktiskt samspel mellan ester och nordbor leder det till kulturkrockar. Och även om den estniska tillitsnivån ökat något, till skillnad från vad som är fallet i de baltiska grannländerna, lär krockarna fortsätta om man inte aktivt försöker göra något åt de grundläggande problemen. En förutsättning för det är att börja tala öppet om de problem som skillnaderna i värderingar visar och om det arv från den traumatiska 1900-talshistorien som präglar Estland än i dag.

Någon öppen diskussion om detta finns alltså inte i det estniska samhället. Politiker och andra makthavare reagerar i stället starkt mot minsta antydan om att problemet existerar – det anses vara förolämpande mot det estniska folket. Det är talande nog i den unga generationen, hos personer som är födda efter sovjettidens upphörande och som har erfarenhet av länder i det gamla väst, som insikten finns. 

I studien »Unbearable ›eastern European mentality‹« från 2024 undersöktes synen på Estland och dess mentalitet hos unga ester som bor utomlands. Många känner en tydlig estnisk identitet och har positiva känslor för platser och människor från barndomen. Men de flesta uttrycker också starkt främlingskap i förhållande till Estland. Skälet är inte den lägre ekonomiska standarden, det betonas ofta, utan det som pekas ut är värderingarna, attityden, mentaliteten. Flera talar om öststatsmentalitet och har inga problem att peka ut den bakgrund som det officiella Estland har så svårt att medge. »Estonia is still very much in the Soviet Union«, säger en 25-åring i studien. En 29-åring som flyttat till Danmark är utförligare: 

The wounds in our society are still there, and they are not only in the economy, but also in people’s heads, and in their style of communication […]. And I understand when living inside of it, it is hard to recognize how such a society [det sovjetiska] has affected the mental health of the entire nation. I think that the aftermath of this Soviet way of thinking is still present in our society.

Många av respondenterna tar upp Estlands försök att hävda en nordisk identitet. Till skillnad från officiella företrädare ser de problemen som den sovjettiden skapat. Hos dessa unga ester, som genom utlandsvistelser vant sig vid värderingarna och mentaliteten utomlands, är det inte svårt att se kontrasten mellan Norden och Estland och inse hur djupt Estland fortfarande präglas av arvet från sovjettiden. Många klargör att detta gör det omöjligt för dem att flytta tillbaka och bo i det land där de är födda. 

Ronald Reagan betecknade på 1980-talet Sovjetunionen som »ondskans imperium«. Yttrandet är problematiskt då det sopar undan allt vad proportioner heter. Sovjetunionen på 1930-talet var utan tvekan ett ondskans imperium; många miljoner människor torterades och dödades, och de som blev kvar levde i en ständig skräck och sorg. Sovjetunionen på 80-talet var ett dysfunktionellt samhälle som erbjöd medborgarna ett torftigt liv och nekade dem frihet att välja sina ledare, resa fritt och läsa och skriva vad man ville. Men man behövde inte frukta för sitt liv. Skillnaden mot Stalintiden var trots allt stor. Ordet ondska använt om 80-talet riskerar att bagatellisera terrorn under 30-talet.

Ändå finns ett mått av sanning i Reagans ordval även när man ser till sovjettidens senare skeden. Sovjetdiktaturen förstörde människors etiska grund. De statligt sanktionerade lögnerna och bedrägerierna utplånade hos många just den basala instinkt till pålitlighet som de allra flesta känner i Norden. Detta omfattade även det slags tillit som människor i Norden normalt hyser inför även obekanta människor. Denna grundläggande mentalitet har visat sig oerhört svår att förändra. Och i denna irreparabla förstörelse av människors etiska kärna, av deras själar, för att använda ett högtidligt men inte obefogat ord, framstår sovjetdiktaturen i sin essens, även i sin mildare form under de sista decennierna, som genuint ond.

Det är berömvärt att de nordiska länderna på så många sätt sökt stödja det självständiga Estland, som man känner historisk och kulturell samhörighet med men som lidit ohyggligt under ett halvsekel av förtryck av ett slag som vi nordbor under samma tid förskonats från. Det är begripligt att man i första hand lägger vikt vid det man har gemensamt, och det är kanske också begripligt att man velat se enbart detta och därmed successivt sökt föra landet närmare den formella nordiska gemenskapen. 

Men diktaturen har satt spår som går på djupet, och man gör oklokt att förneka eller negligera dem. Tanken på Estland som ett nordiskt land är i nuläget ett uttryck för önsketänkande.