Föregående

nummer

Söndag 20 augusti 2017

1/2013

Tema: Krisen 2008 innebar slutet på den amerikanska drömmen att man kan bli vad man vill bara man arbetar hårt och målmedvetet.
Historia
Kazimiera Ingdahl
Icke helt och hållet skall jag dö
Den ”judiska frågan” i Polen
Carlssons | 479 s | Isbn 9789173315258
Recensent: Svante Lundgren
Vilken roll spelade polsk antisemitism i förintelsen?

Av tre miljoner judar som fanns i Polen före 1939 mördades 90 procent av nazisterna. Under den kommunistiska tiden var det omöjligt att diskutera polackernas medansvar men sedan tog debatten fart. Ingdahls bok är en gedigen behandling av ämnet.

Kielce, östra Polen, juli 1946. Ett rykte om att judarna har kidnappat ett kristet barn leder till en pogrom då en uppretad polsk folkmassa dödar 42 judar och skadar lika många allvarligt. Alla stadens judar - de är inte fler än omkring 200 - lämnar Kielce. Hur kunde detta hända? Ritualmordsanklagelser och därpå följande massakrer hade förekommit under medeltiden och inträffade i Tsar-Ryssland ännu i början av 1900-talet. Men i Polen år 1946, efter allt landet och dess judar nyligen gått igenom?

Förhållandet mellan polacker och judar är en komplicerad och tragisk historia. En utförlig och insiktsfull beskrivning av denna problematik ges i Kazimiera Ingdahls Icke helt och hållet skall jag dö. Den ”judiska frågan” i Polen. Ingdahl, som är professor i slaviska språk vid Stockholms universitet, analyserar hur den ”judiska frågan” har behandlats i Polen från omkring år 1800 till modern tid.

Från och med 1300-talet skedde en betydande invandring av judar till Polen och deras andel av befolkningen var betydande ända fram till Förintelsen: i mitten av 1600-talet omkring 5 procent, år 1931 nästan det dubbla, 9,8 procent. Det finns exempel både på övergrepp och fredlig samlevnad mellan judar och polacker, men från och med 1800-talet blir - liksom i andra delar av Europa - den ”judiska frågan” ett centralt diskussionsämne bland polska politiker och intellektuella. Nationalskalden Adam Mickiewicz (1798-1855)hade en positiv uppfattning om judarna, men det vanliga var att se dem som ett främmande element, vars inflytande i samhället utgjorde ett hot. Tanken om att judarna eftersträvade världsherravälde eller åtminstone ville tillskansa sig makten i Polen (Judeo-Polonia) var vanlig. Under mellankrigstiden kombinerades den med föreställningen om bolsjevismen som en judisk skapelse.

När sedan kriget och den tyska ockupationen kom kunde den utbredda antisemitismen blomma ut. I Radziów och Jedwabne massakrerade den polska befolkningen sina judiska grannar utan tysk inblandning. Många polacker bistod villigt tyskarna och pekade ut judarna. Ett vanligt fenomen var utpressning, det vill säga att en polack tillförskansade sig judars egendom med hot om att annars ange dessa. Det fanns visserligen polacker som gömde och räddade judar, men den allmänna inställningen var passivitet eller godkännande. Som någon uttryckte det var det lämpligt för polackerna att tyskarna på kort tid förverkligade det som polackerna hade hoppats på: att göra sig av med landets judar.

Den polska exilregeringen uppmanade polackerna att ställa upp för sina judiska landsmän. När regeringen informerade de allierade om den pågående judeutrotningen var man dock mån om att dölja det faktum att tyskarnas uppgift underlättades av den polska befolkningens tysta gillande. Det var viktigare med landets rykte än att ge en sanningsenlig bild av verkligheten. Den polska motståndsrörelsen, Hemmaarmén, ville inte ha judar i sina led och i vissa fall mördade den judar.

Hur utbredd antisemitismen var visas av att till och med en del av dem som räddade judar var antisemiter. Den djupt katolska Zofia Kossak-Szczuka deltog i räddningsarbetet och skrev år 1942 ett upprop till de katolska polackerna att protestera mot behandlingen av judarna. I uppropet, som spreds som flygblad, skrev hon också följande: ”Våra känslor gentemot judarna har inte förändrats. Fortfarande anser vi dem vara Polens politiska, ekonomiska och ideologiska fiender.”

År 1939 fanns det omkring tre miljoner judar i Polen. 90 procent av dem förintades. De 300000 som överlevde mötte fientlighet efter kriget. Inte bara i Kielce utan också på annat håll blev judar dödade; sammanlagt omkring 150 bara under de närmaste månaderna efter krigsslutet. Orsaken var oftast konflikter om egendom. När judarna återvände till sina hem upptäckte de att polacker hade tagit dessa i besittning. Ofta vill de nya invånarna inte ge tillbaka hus och annan egendom till de rättmätiga judiska ägarna. I vissa fall, bland annat i Kielce, var dödandet kopplat till ritualmordsanklagelser. Våldet mot judarna ledde till att 200000 av dem lämnade Polen under de tre närmaste åren efter krigsslutet.

När Polen efter kriget fick en kommunistisk regim stärktes uppfattningen om en judisk koppling till bolsjevismen. Men inte heller de nya makthavarna behandlade judarna särskilt väl, trots att man officiellt fördömde antisemitism och andra former av rasism. Under 1950-talet lämnade ytterligare 40000 judar Polen. I juni 1967 kallade kommunistledaren Gomuka judarna för femtekolonnare och sade att ”varje polsk medborgare borde ha endast ett fosterland”. En våldsam antisemitisk kampanj startades och följande år lämnade de flesta återstående judar Polen. Flera tusen av dem kom till Sverige.

En viktig faktor i den polska antisemitismen har den inflytelserika katolska kyrkan varit. Den var - och är delvis fortfarande - starkt påverkad av gamla föreställningar om judarna som gudsmördare, om ritualmord och annan judisk ondska. Kyrkan har alltid tagit avstånd från våld mot judarna, men då övergrepp förekommit har man ofta - till exempel efter pogromen i Kielce - visat förståelse för förövarna och gett judarna själva skulden för det skedda. Hur djupt denna traditionella antisemitism sitter visas av att också ytterst goda, rentav helgonliknande katoliker gett uttryck för starka fördomar mot judarna. Ett exempel är prästen Maximilian Kolbe, som i Auschwitz gick i döden för en annan polsk lägerfånge och senare blivit helgonförklarad. Före kriget förmedlade han en starkt negativ bild av judarna i sina skriverier. Under kriget protesterade den kyrkliga ledningen upprepade gånger mot behandlingen av polacker, men aldrig mot utrotningen av judar. Den kyrkliga ledningens skuld inskränker sig inte bara till tystnad: vissa av dess uttalanden var starkt färgade av antisemitism. Anmärkningsvärt är också att den polska kyrkan - till skillnad från hur det var i Västeuropa - inte brydde sig om de döpta judarnas öde.

En stor del av boken utgörs av en beskrivning av litteraturen om Förintelsen. Ingdahl tar upp både dagböcker av judar som dödades och böcker och vittnesmål av överlevande. Många barn som överlevde gjorde det genom att tas omhand av polska familjer eller i kloster. De antog en polsk, katolsk identitet och hade senare i livet svårt att bestämma sig om de skulle återgå till judendomen eller inte. Ytterst få polacker har behandlat judeutrotningen skönlitterärt. Två som har gjort det är Nobelpristagaren Czeslaw Miosz och Jerzy Andrzejewski. Den förstnämndes dikt ”Campo dei Fiori” publicerades anonymt i en underjordisk skrift år 1944 och har blivit en klassiker. I den gör diktaren en koppling mellan judarnas öde i Polen och bränningen av Giordano Bruno.

Ingdahls bok är en gedigen behandling av ämnet. Den är kanske ibland lite väl ingående; den hade vunnit på lite strykningar. Så omfattar till exempel analysen av ett verk, Andrzejewskis roman Dödens karusell, över tjugo sidor. Å andra sidan kunde Ingdahl när det gäller vissa frågor ha varit mer utförlig. Jag saknar till exempel en beskrivning av hur den katolska kyrkan i Polen i dag ser på judeutrotningen och kyrkans ansvar för den. Den polske påven Johannes Paulus II gjorde mycket för att förbättra kyrkans relation till judarna, men hur det ser ut på den här punkten i dagens Polen skulle jag alltså vilja veta mer om.

Under den kommunistiska tiden var det länge omöjligt att kritiskt diskutera polackernas ansvar för förintelsen av judar. Under 1980-talet kom debatten igång och den har intensifierats efter kommunismens fall. En pionjärinsats gjorde litteraturkritikern Jan Blonski som i en essä år 1987 hävdade att polackerna bar ett medansvar för judeutrotningen genom passivitet och kollaboration. Hans uppmaning till sina landsmän att se det förflutna i ögonen och be om förlåtelse väckte en animerad debatt. En annan som lyft fram det förflutnas trauman är den polsk-amerikanske historikern Jan T. Gross. Hans böcker Grannar (polsk version 2000, engelsk 2001) om pogromen i Jedwabne och Fruktan (engelsk version 2007, polsk 2008) om antisemitismen i Polen skapade en ännu intensivare debatt och det gjordes till och med en förundersökning om han eventuellt skulle ha brutit mot förbudet att beskylla den polska nationen för delaktighet i nazismens eller kommunismens brott (förundersökningen lades sedan ner). Att dessa känsliga frågor nu debatteras öppet är ett positivt tecken.

Under detta århundrade har det kommit flera betydande studier av judeutrotningen i Polen. Kunskapen om vad som hände och vilken roll polackerna spelade har ökat också bland den stora allmänheten. Det är dock inte helt korrekt då Ingdahl hävdar att detta ”saknar motsvarighet i ett europeiskt perspektiv”. Många länder har nått lika långt och det mycket tidigare i sin Vergangenheitsbeweltigung. Detta förminskar inte betydelsen av den utveckling som skett i Polen.

Ingdahl är en utmärkt kännare av polsk historia och forskning och debatt i Polen. Däremot är hennes kunskaper om judendomen begränsade. Annars skulle hon inte skriva att judarnas ”historia är inskriven i Det Gamla testamentet” eller att Talmud innehåller ”kanoniskt, exegetiskt och magiskt stoff”. Boken innehåller också en del språkliga egenheter. Författaren använder påfallande ofta ovanliga svenska ord som ”pauperisering”, ”ciselera”, ”malträteras” och det ålderdomliga ”dväljas”. Allvarligare är de många anglicismerna som ”population” i stället för ”befolkning”, ”kalamiteter” i stället för ”olyckor”, ”lamentation” i stället för ”klagan” och värst av allt ”judaismen” i stället för ”judendomen”. Smålustigt blir det när den i Lund bosatte och verksamme sociologen Jaff Schatz kallas för ”den amerikanske historikern”.

Svante Lundgren är forskare i judaistik vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 1/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet