Dagligt liv i antisemitismens och förintelsens skugga

Han överlevde, hjälpt av slump och envetenhet – trots egna farhågor, trots den utbredda antisemitismen i hemlandet och trots en fasansfull omvärld. Mihail Sebastian, rumänsk-judisk modernistisk författare, född Iosif Hechter, skildrar i sin omfattande dagbok från åren 1935–1944 hur hans liv, tankar och författarplaner stegvis förändras, från sorglöshet till djupaste mörker och, helt kort, det sista årets befrielse från fascismens förtryck. Han hann inte uppleva fortsättningen, den kommunistiska diktaturen. Efter nio månader i turbulens och frihet blev han i maj 1945 påkörd av en lastbil och avled, bara 37 år gammal.

När Sebastian började skriva sin dagbok var han redan ett litterärt namn. Hans första roman, Under två tusen år (1934), om hans egen roll i judarnas långa kulturella historia, hade fått stor uppmärksamhet. Han sågs som en kulturell framtidsman, ingick i avantgardistiska kretsar, hade mångsidiga planer på romaner och pjäser, skrev essäer och kulturartiklar, blev snart redaktör för en viktig tidskrift. Och fortsatte samtidigt sitt arbete som advokat. Man kan onekligen förstå att en del avsnitt i dagboken skrevs i hast och trötthet.

Denna dagbok kom att ligga opublicerad till 1996, då den utkom i Rumänien, senare på franska och engelska. Manuskriptet hade räddats till Israel av hans bror Benu. Nu har den alltså också utkommit på svenska i en smidig, lättläst översättning av veteranen Inger Johansson och med ett informativt förord av Henrik Nilsson. Det är en viktig insats av det lilla kvalitetsförlaget h:ström. Läsningen underlättas av många innehållsrika fotnoter och ett omfattande personregister, men man saknar ett par kartor över Bukarest på den tiden och av världskrigets kastningar i regionen.

Ingenstans ter sig skrivandet mer falskt än i en dagbok, skriver Mihail Sebastian själv. Ändå skriver han flitigt – som naturligt i en dagbok samsas här struntsaker med väsentligheter, intriger och rykten med avgörande personliga eller yttre händelser.

De första åren, 1935 och framåt 1938, präglas dagboken av ganska fladdriga noteringar om livet med fester, kvinnor och diskussioner i de små intellektuella Bukarestkretsarna. Han har så många planer och projekt, kastar sig mellan uppslag, men har svårt att koncentrera sig, tvivlar på sig själv. Han brottas med idéer och texter. Man hade kunnat vänta sig intressanta resonemang kring vad han syftar till som författare, vad han brinner för – men dit hinner han aldrig.

Rumäniens elit var starkt franskorienterad. Landet hade deltagit på ententens sida i första världskriget och vunnit stora landområden vid fredsslutet (från Ungern och Sovjet). Rumänien slöt också fördrag med Frankrike – för att bemöta hoten från omgivande tyskar, ungrare och slaver. Det var inte underligt. Rumänerna tillhör ju den romanska språkgruppen, en ö i en annorlunda omgivning. Bukarest var under mellankrigstiden en modern, internationell stad med intressant arkitektur. Ofta kallades staden ”Lilla Paris”.

I dagboken framstår Mihail Sebastian som en öppen, demokratisk person, frigjord från det auktoritära systemet från före första världskriget, dock knappast från en förlegad kvinnosyn. Några år före sin debut hade han arbetat som redaktör på den nationalkonservativa tidningen Cuvântul, ledd av den dynamiske filosofiprofessorn Nae Ionescu. Denne blev länge hans förebild, trots åsiktsskillnader.

Den avantgardistiska litteraturgruppen Criterion som Sebastian tillhörde var självfallet franskinfluerad. Andra i denna grupp blev senare namnkunniga personer som filosofen Emil Cioran, religionsforskaren Mircea Eliade och dramatikern Eugen Ionescu. Alla var antisemiter (utom Eugen), noterar Sebastian litet i förbigående. Märkligt nog var de ändå vänner. Så länge samhällsklimatet var öppet kunde man samsas.

Denna dagbok kom att ligga opublicerad till 1996, då den utkom i Rumänien, senare på franska och engelska.

Men efter 1938 mörknar perspektiven, dagboken får en annan karaktär. Hitlers maktövertagande 1933 stimulerade de antidemokratiska kretsarna. En våldsinriktad, religiös och antisemitisk organisation, Järngardet, tog allt större plats; den förbjöds visserligen, men kunde sedan ombildas till parti. Många intellektuella, bland andra Nae Ionescu, Cioran och Eliade, anslöt sig entusiastiskt. Sebastians kontakter med dem blev mer sporadiska. Den militanta antidemokratin och antisemitismen avskräckte. Nae Ionescu dog redan 1940 men Cioran och Eliade fick en ny tillvaro i väst efter krigsslutet 1945. Cioran blev tidvis mycket uppmärksammad för sin kulturpessimistiska filosofi, Eliade för sin mystikinspirerade religionsforskning. Cioran beklagade sin nazistiska aktivitet men Eliade gjorde aldrig avbön för sitt engagemang

Den egenmäktige och korrupte kungen, Carol II, förbjöd 1938 alla partier och införde kunglig diktatur, delvis för att motverka Järngardet. Han tvingades dock avgå i september 1940 och generalen Ion Antonescu införde militärdiktatur med fascistisk, antisemitisk inriktning. Då hade Rumänien, efter Molotov–Ribbentrop-pakten och det dubbla angreppet på Polen, måst avstå från Bessarabien (nuvarande Moldavien) till Sovjet och norra Transsylvanien till Ungern. Carol II tilläts fly och lyckades få med sig hela den rumänska statskassan. Landet befann sig alltså i ett bottenläge.

Antonescu anslöt då Rumänien till Nazi-tyskland. Kopplingen till Frankrike var ju avskuren efter den tyska segern sommaren 1940. Men framför allt styrdes Antonescus val av hans brinnande antikommunism och antisemitism. Att med stor trupp (över 300 000 man) delta i Tysklands angrepp på Sovjet vid midsommar 1941 var därför en självklarhet. Detta var ”ett heligt krig”, hävdade han. I själva verket var Antonescu den ende ledaren för de tyskvänliga samarbetsregimerna i området (Slovakien, Ungern, Kroatien) som Hitler ansåg sig kunna lita på. Men det spelade också in att Rumäniens olja var livsviktig för den tyska militären och ekonomin.

Villkoren för en jude i Rumänien såg i detta läge beckmörka ut. Sebastian följer i dagboken minutiöst hur det går vid fronterna. Paris fall i juni 1940 hade berört honom djupt: det är ”som en älskad människas död”. Folk inser inte att den tyska triumfen leder till deras eget slaveri, skriver han. Skillnaden är ”att medan den bara leder till slaveri för dem så leder den till döden för oss”. Han noterar att Rumänien återerövrar Moldavien och norra Bukovina från Sovjet, sedan går över Dnestr, till Transnistrien, erövrar Odessa och till slut når fram till Stalingrad. Men där vände det som bekant vintern 1942–43. Den rumänska hären led enorma förluster.

I juli 1941 förtvivlar Sebastian: ”för oss återstår inget annat än att möta döden som man möter döden i kriget […] Den som blir kvar, blir kvar.” Han inser att en utrotning av judar pågår, men vet inte omfattningen – i gränsstaden Iasy (13 000 mördade) och i de nyerövrade områdena (cirka 300 000 under ett par år).

I dagboken beskriver han sin möda att hålla sig vid liv, skaffa pengar, parera de många antisemitiska lagar som Antonescu-regimen inför, slag i slag. En viss inkomst får han som lärare vid det judiska gymnasiet, som tillåts verka. Några demokratiska vänner hjälper honom ekonomiskt, skaffar honom uppdrag under täcket. Men vardagen blir allt svårare: först utesluts han från Advokatsamfundet, avskedas som tidskriftsredaktör, får bostad och radio konfiskerade, matransonerna minskas, kläder tvångsinsamlas, till och med skidorna. Till slut bombas det hus han bor i.

Tidvis varken vill eller vågar han gå ut, träffar ogärna gamla vänner. ”Vi lever allesammans i var sin ensamhet som i var sin glascell.” Men ensamhet, tvivel och uppgivenhet är inga utvägar. Så kafédiskussioner med likasinnade blir det ändå ibland. De flesta tror länge att en tysk seger behövs eller är oundviklig, andra svävar alltmer på målet när rapporter om reträtter börjar höras.

Sebastians viktiga vittnesmål påminner om Victor Klemperers omtalade dagbok från det nazistiska Berlin Intill slutet vill jag vittna, som just kommit i nyupplaga (Norstedts). Men Sebastian kan trots allt röra sig betydligt friare i Bukarest.

I sin pressade tillvaro försöker Sebastian ändå skriva och översätta. Han har många uppslag men har allt svårare att få tid, ork och inspiration. Romanen Olyckan kan han ge ut 1940, men sedan är det stopp. Flera pjäser blir refuserade eller lagda på hyllan. Han översätter (men under annat namn) dock lättsamma franska och engelska komedier som tillåts spelas.

Man våndas vid läsningen av dessa dagliga svårigheter. Trakasserier, förnedring och maktlöshet beskrivs i detalj. Att författaren ändå inte ger upp kan ibland te sig irrationellt. Men det kanske kan vända, hoppas han – och följer Montgomerys framgångar mot Rommel i Afrika, vändningen i Stalingrad, det tyska tillbakadragandet från Kaukasus…

Han har så många planer och projekt, kastar sig mellan uppslag, men har svårt att koncentrera sig, tvivlar på sig själv. Han brottas med idéer och texter.

Historien vänder. Mihail Sebastian överlever. Men han har också den goda slumpen på sin sida. Hur kunde detta ske? Som ofta, av tillfälligheter. Visserligen hade en del judar tidigt förts bort, i små kontingenter. Men när Antonescu på senhösten 1941 ville transportera alla Rumäniens judar till dödslägren i Transnistrien sade Berlin nej: förintelsearbetet var ju inte färdigt där! Och när Tyskland hösten 1942 erbjöd Antonescu att sända Rumäniens judar till dödslägren i Polen, tackade denne nej, möjligen besviken på brist på stöd och vapen från Tyskland. Och sedan var det ”för sent”. Man räknar med att cirka 350 000 judar lyckades överleva i landet.

På natten mellan den 23 och 24 augusti 1944, ”den oerhörda natten”, skriver Sebastian, störtas Antonescu i Bukarest och vapenvila deklareras, en provisorisk regering tar vid. Sebastian och vänner firar med champagne, även Paris samtidiga befrielse. Några dagar senare tågar de sovjetiska trupperna in, ”dammiga, slutkörda, rätt illa klädda […] men de erövrar världen”.

Frihetens glädje blandas med våldtäkter och stölder. Sebastian noterar hur opportunister vänder kappan efter de nya vindarna och snabbt skaffar sig positioner. Själv säger han nej till erbjudanden om jobb. Han vill börja om på nytt. ”Nu har Tyskland kollapsat – och jag lever. Kan jag begära mer?”

Publicerad i Respons 2020-2