Vill lyfta fram blinda fläckar i libertarianers synsätt

Trots den mängd böcker som kommit om ojämlikhet lyckas Anders Hansson lämna ett eget bidrag till debatten. I denna långa essä vill han få oss att ompröva vardagslibertarianismens kritik av fördelningspolitik: Om vi ifrågasätter inkomstskatt kan vi inte samtidigt okritiskt acceptera alla andra lagar och regler som avgör vem som har vad.

FN:s sjutton globala mål för hållbar utveckling har sedan de formulerades år 2015 antagits av 193 länder. Mänskligheten har därmed lovat att till år 2030 bland annat utrota den extrema fattigdomen för alla människor överallt (mål 1), avskaffa hunger (mål 2) och uppnå jämställdhet och alla kvinnors och flickors egenmakt (mål 5). Med den ambitionsgraden är det en smula förvånande att man i det tionde målet, som berör ojämlikhet inom och mellan länder, inte kräver att ojämlikheten ska försvinna, utan endast att den ska ”minska”. Ingen kan väl mena att hunger eller fattigdom är bra i sig själva, så det verkar okontroversiellt att hävda att de därför ska utrotas. Å andra sidan menar väl knappast någon heller att ojämlikhet är bra i sig självt. Så varför ska vi då tolerera den, om än i något minskad utsträckning? Ett vanligt svar är att ojämlikhet är ett nödvändigt ont; en förutsedd men icke önskvärd bieffekt av vår strävan att förverkliga något annat värde. Vi hör ju till exempel ofta att övergången till mer marknadsekonomi i Kina visserligen har vidgat ekonomiska klyftor, men samtidigt hjälpt miljontals människor att lyftas ur fattigdom. Det tyder på att vi vid närmare eftertanke inte bör bryr oss lika mycket om jämlikhet i sig som att de sämst ställda ska ha det så bra som möjligt. En annan vanlig idé är att ojämlikhet ofta uppstår när människor lämnas fria att göra vad de vill. Att staten skulle ingripa för att upprätthålla en jämlik fördelning är därmed ett slags frihetsinskränkning vi gör bäst i att mota i grind. 

Anders Hanssons nya bok Vad är fel med ojämlikhet? handlar om denna typ av tankegångar och försöker att på ett tillgängligt och pedagogiskt sätt sammanfatta en del av det som de senaste decenniernas akademiska politiska filosofi har sagt om jämlikhet och ojämlikhet. Hansson har gjort insatser för den svenskspråkiga politiska filosofin i sin verksamhet som författare och översättare. Denna gång är det själva idealet jämlikhet som står i centrum, och Hansson rör sig relativt fritt mellan de filosofer som gynnar exposén, även om boken framför allt fokuserar på Robert Nozick och John Rawls samt ett antal filosofer verksamma i deras respektive kölvatten. Han bidrar därmed till en flora av böcker som under senare år på något sätt kretsar kring tanken om jämlikhet. När Richard Wilkinsons och Kate Picketts Jämlikhetsanden gavs ut för ett drygt decennium sedan fick deras argument att ekonomisk ojämlikhet har negativa effekter på människors hälsa och livsutfall ett stort genomslag. Några år senare talade alla om den tes Thomas Piketty försvarade med hjälp av en tegelsten av data i Kapitalet i det tjugoförsta århundradet. Pikettys rön tycktes säga att så länge vi inte aktivt gör någonting åt det kommer våra samhällen att röra sig mot ojämlikhet. Per Molander har argumenterat för en liknande slutsats i Ojämlikhetens anatomi respektive Condorcets misstag. Och nyligen kom en svensk översättning av Thomas Scanlons Varför är ojämlikhet ett moraliskt problem?, en bok som drivs av en ambition som i hög grad liknar Hanssons.

Trots denna trängsel lyckas Hansson i denna korta bok, som han själv beskriver som en lång essä, muta in ett eget bidrag. Titelns fråga lyder, i en något mer utvecklad form: vilka moraliska skäl har vi att invända mot ojämlikhet? Till skillnad från Piketty och Molander ämnar Hansson alltså inte i första hand beskriva hur ojämlikhet uppstår eller vilka institutioner som kan främja jämlikhet. Han följer inte heller Wilkinson och Pickett i deras fokus på vilka instrumentella skäl som finns för att bedriva jämlikhetsfrämjande politik. Och till skillnad från Scanlon handlar det inte om att försvara en sammanhängande filosofisk position. I stället verkar bokens ambition vara att överblicka och syntetisera de bästa normativa politisk-filosofiska försöken att besvara titelns fråga. Det lyckas Hansson relativt väl med. 

Samtidigt är det oklart vem som egentligen har ställt frågan. Vem är det Hansson pratar med och vem försöker han övertyga? Att ifrågasätta att jämlikhet skulle vara ett eftersträvansvärt ideal förknippas kanske traditionellt med den politiska högern, men som vi såg har uppfattningen att en viss grad av ojämlikhet bör tolereras till och med letat sig in bland FN:s i övrigt utopiska hållbarhetsmål. Och de filosofiska teorier som brukar kallas egalitära betraktar i regel jämlikhet som ett så pass komplicerat ideal att det kan uttolkas på en rad varierande och ofta inkompatibla sätt. Efter att Hansson inledningsvis givit en bra överblick över några centrala distinktioner och poänger som gjorts av samtida egalitära politiska teorier, klargör han att han inte tänker ge sig in i de ofta detaljerade diskussionerna kring exempelvis vad vi bör vara jämlika i (resurser, välfärd etcetera), utan att han ”målar med en bredare pensel”. Det är en rimlig ambitionsnivå, och ingen enskild bok kan ju vara heltäckande. Likväl skulle det vara lättare att utvärdera Hanssons svar på titelns fråga om han förklarade något tydligare vem den tänkta dialogpartnern är och varför vissa teorier diskuteras medan andra utelämnas. Kort sagt, vilka argument för ojämlikhet prövas och förkastas och vilka står lika starka efter Hanssons insats? 

Allteftersom essän fortskrider blir det relativt tydligt att Hanssons huvudsakliga sparringpartner är de libertarianer som på olika sätt har argumenterat för att ojämlikhet inte är dåligt i sig utan bör accepteras. Den tänkare som Hansson främst söker att sätta sig i relief till är sannolikt Robert Nozick, som strax efter att John Rawls stora bok om rättvisa publicerats i början av 1970-talet presenterade en alternativ teori. För Nozick har rättvisa inte något med jämlikhet eller andra fördelningsmönster att göra, utan alla fördelningar som uppstått genom rätt slags procedurer är att betrakta som rättvisa. Hanssons främsta drivkraft i essän verkar vara att få oss läsare att ompröva den ”vardagslibertarianism” som vi så ofta okritiskt låter färga vår förståelse av världen. Detta begrepp – som har utvecklats av filosoferna Liam B. Murphy och Thomas Nagel i deras bok The Myth of Ownership – beskriver attityden som vi ofta okritiskt accepterar när vi tänker kring vad en rättvis fördelning är. Enligt vardagslibertarianismen är det till exempel rimligt att jag som fri, vuxen individ bör få ingå i kontrakt och jobba för dig i utbyte mot lön. Och det är orimligt att en utomstående part, som exempelvis staten, ska kunna tvinga sig in i vår relation och expropriera en del av min lön. Nozick betraktar detta till och med som ett slags tvångsarbete, eftersom jag då i praktiken tvingas att jobba åt staten under den del av arbetsdagen då min lön tillfaller det allmänna. 

Vardagslibertarianismens blinda fläck är emellertid enligt Hansson att den tar för givet hela det ekonomiska och juridiska system som har avgjort till exempel hur mycket pengar du och jag har, vilken rätt vi har att ingå i kontrakt och vilka effekter våra handlingar tillåts ha på andra. Både vardagslibertarianer och akademiska libertarianer verkar bygga sin analys på två till synes godtyckliga antaganden, utan att ge dem ett tillräckligt försvar. Vi ska först acceptera alla regler och institutioner som avgör vilken lön vi har rätt till före skatt. Men vi ska sedan vara skeptiska till alla ytterligare föreskrifter som avgör vad vi har kvar efter att vår inkomst beskattats. Vi tänker oss till exempel ofta att hela vår bruttolön egentligen är vår och att det finns en uppsättning lagar och regler som innebär att en del av våra pengar försvinner iväg i form av skatt. Men Hanssons poäng är att även vår bruttolön är ett resultat av en rad lagar och regler. 

Med den utgångspunkten följer det att vi inte kan acceptera hur stor ojämlikhet som helst, och att vi måste ordna institutioner så att ojämlikhet inte tillåts överföras från en generation till nästa eller börja hota de politiska friheterna.

Det är alltså ett misstag att fråga enbart vilken nivå på inkomstskatten som är rättvis. Om vi faktiskt bemödar oss att tänka kring vad ett rättvist samhälle är inser vi snart att det är rimligare att tänka att alla dessa regler och institutioner är en del av det system som vi försöker finna en rättvis form för. Hanssons förslag är därför att vi bör förkasta vardagslibertarianismen och i stället anamma Rawls syn på samhället som ett samarbetssystem för ömsesidig nytta. Rawls menade ju att invånarna i ett samhälle ingår i ett gemensamt projekt, som bör präglas av ideal som reciprocitet och broderskap (fraternité). Med den utgångspunkten följer det att vi inte kan acceptera hur stor ojämlikhet som helst, och att vi måste ordna institutioner så att ojämlikhet inte tillåts överföras från en generation till nästa eller börja hota de politiska friheterna. 

Hanssons något komplicerade strategi är alltså att förklara vad som är fel med ojämlikhet genom att förkasta ett antal teorier som säger att ojämlikhet inte är fel. Det är en förtjänstfull insats som har potential att nyansera den politiska debatten kring jämlikhet. Samtidigt är bokens räckvidd begränsad, eftersom det politiskt mest framträdande argumentet för ojämlikhet verkar stå lika starkt som tidigare. För varför har FN:s medlemsländer egentligen ansett det berättigat att endast minska och inte utrota jämlikheten? Min gissning är att det inte beror på vardagslibertarianism så mycket som föreställningen att det finns en värdekonflikt mellan effektivitet och jämlikhet, som gör att vi inte kan få mer av den ena utan att minska den andra. De som hyllar Kinas övergång till marknadsekonomi menar ju att detta återigen bekräftar att vi måste förlita oss på marknaden för att allokera knappa resurser och humankapital till de platser i ekonomin där de gör mest nytta, och att det endast är möjligt om olika yrken har olika lönenivåer. Det skapar i sin tur ojämlikhet som vi måste acceptera, om vi inte vill göra avkall på effektivitet och ekonomisk tillväxt. Att lösa denna allokeringsuppgift utan att skapa ojämlikhet är enligt somliga omöjligt, och enligt de flesta mycket svårt. Efter Hanssons kritik av vardagslibertarianismen är det rimligtvis detta bekanta problem som jämlikhetsförespråkare behöver rikta sin uppmärksamhet mot.