Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

1/2015

Tema: Framtidens arbetsmarknad. Vem kommer att göra jobbet? Kan prekariatet skapa ett helt nytt samhällskontrakt?
Konstarterna & medier
Peter Luthersson
Förlorare
Noteringar om 1800-talets etos
Bladh by Bladh | 475 s | Isbn 9789187371349
Recensent: Ingemar Nilsson
Vinnande framställning av förlorare

De författare som Peter Luthersson betecknar som förlorare må vara lästa i dag men de manövrerades ut av den litterära modernismen och väcker numera sällan forskarnas intresse. Man kan lära sig mycket vid läsning av Förlorare.

Inom svensk humaniora är Peter Luthersson en rar fågel, ofta överraskande och alltid välorienterad. I två tidigare böcker, doktorsavhandlingen Modernism och individualitet – En studie i den litterära modernismens kvalitativa egenart (1986) och Svensk litterär modernism – En stridsstudie (2002), går han till rätta med inskränkningar i svensk litteraturvetenskap. Han har öppnat ljuset ut mot den internationella diskussionen kring den litterära modernismen. Och han går gärna in i kontroverser och rör om i den svenska litteraturvetenskapen.

Men den nya boken vänder sig knappast till litteraturvetare av facket; han tar upp författare som dagens litteraturforskning verkar ha förlorat intresset för. Luthersson har i sin nya bok pekat ut en grupp oftast av varandra oberoende författare, ingen av dem svensk, som alla på skilda sätt är bärare av 1800-talets etos och som blev ointressanta då den litterära modernismen slog igenom. Dessa författare är bland andra Karen Blixen, Winston Churchill, Joseph Conrad, Arthur Conan Doyle, Rudyard Kipling, Pierre Loti, Herman Melville, George Orwell, Antoine de Saint-Exupéry, Robert Louis Stevenson, Henry David Thoreau och Thomas Mann.

Flera av dessa författare är i hög grad lästa ännu i dag, men de är förlorare i och med att de med modernismens genombrott förlorat mycket av sitt konstnärliga kapital, eftersom de inte arbetat med de nyskapande verkningsmedel som utvecklades av Charles Baudelaire, Gustave Flaubert och Virginia Woolf. De har inte förnyat de berättartekniska redskapen eller kanske inte heller visat upp förmågan att tränga in i människolivets mörkaste vrår. Den livssyn och världsbild som modernisterna omfattade gav dem ett konstnärligt kapital som ledde till att ”förlorarna” manövrerades ut. Man ser dem inte ofta behandlade i litteraturhandböcker – undantaget Thomas Mann och enstaka klassiker av Conrad, Orwell och Thoreau – och de ägnas i liten utsträckning forskarnas analysarbete. Men det är förbluffande att se hur lästa och uppskattade de en gång var. Se bara på det stora antalet dåtida svenska översättningar av Kipling, Loti, Stevenson liksom av Doyles reseskildringar.

Mot slutet av boken ger författaren en självbekännelse. ”Jag blev vuxen i en värld där 1800-talets etos redan hade dött. Kvar fanns en nostalgi, hos vissa äldre. Jag är ett barn av den nostalgin.” Han ser sin nya bok som ett brott med en ”tvångsmässig logisk konstruktion” som präglade hans tidigare böcker. Han ser också arbetet som ett ”splitter”. Det är som om han kastar ut en mängd pusselbitar och sedan lämnar åt läsarna att se mönstret, att själva sätta ihop en helhet. Lutherssons berättande är både irriterande och imponerande. Irriterande eftersom man saknar tydliga formuleringar av syfte och avgränsning; imponerande med tanke på den stora mängd litteratur som plöjts igenom. Han är noggrann med belägg, varje citat finns redovisat i den väldiga litteratur han använt. Läsaren inbjuds att följa med på en resa genom det sena 1800-talets värld som den framträder i romaner, reseskildringar, brev och memoarer. Och bättre reseledare på detta fält kan man nog inte få.

Peter Luthersson älskar att citera och kan i stor utsträckning göra det ur tidiga svenska översättningar. Jag kan inte alltid se varför han citerar så mycket. Det är som ett enormt smörgåsbord av utmanande citat som inte för fram till några tydliga slutsatser. Han redovisar gärna de ideologiska och moraliska meningsutbyten som förs i romanerna. Det är sällan abstrakta eller filosofiska resonemang, utan erfarenheter och opinioner förankrade i en påtaglig och äventyrlig verklighet.

Men Luthersson argumenterar för förlorarnas sak. Varför? Förlorarna är alla värda att läsas, eftersom de visar 1800-talets svunna etos, den människosyn och de värderingar som bar upp det Stefan Zweig kallade Världen av igår. Men deras texter håller inte alltid för en narrativ eller strukturalistisk analys. Under en tid som lärare i litteraturvetenskap vid Malmö högskola använde sig Luthersson av några av ”sina” författare som kurslitteratur. Det tycks ha blivit ett pedagogiskt misslyckande. Studenterna visste inte vad de skulle göra av texterna, de kunde för litet om 1800-talets historia. Men Luthersson vet och han kan.

Som historiker är Luthersson mycket väl orienterad. Men var finns han själv? Jag har nämnt hans nostalgiska och konservativt färgade känsla för den tid som var före de totalitära ideologierna. Hans författare är bildade världsmedborgare med respekt för och känsla av samhörighet med andra folkslag. Men vi möter också – som hos Thomas Mann i En opolitisk mans betraktelser – en misstro mot den moderna demokratin, en oro för befolkningsmajoritetens inflytande över politiken och samhällets utveckling. Boken ägnar mycket arbete åt att följa Thomas Manns återkommande jämförelse mellan 1800-talets och 1900-talets världar. Han uppställer de dialogiska motsatsparen Tyskland gentemot England-Frankrike-USA. Det förra representerar kultur gentemot civilisation och demokrati, ära gentemot jämlikhet och radikalism. Motsatsställningarna återkommer ännu i Manns roman Doktor Faustus (1947), skriven efter att Tyskland besegrats och Mann själv emigrerat.

Luthersson är förtjust i detaljer från sina författares liv. Han vänder sig mot dagens kanon och lyfter fram bok efter bok, varvid han vill visa att dessa författare kände sin värld. Han tävlar med dem i nyfikenhet och visar hur mycket konkret kunskap om 1800-talets värld som ryms i böckerna. Dessa författare reste runt och kunde förmedla kunskap om sin tid. Pierre Loti till exempel reste över världens alla hav och berättade om människoöden han stött på i Egypten och Marocko och på andra håll.

Boken är uppbyggd av 113 avsnitt, de flesta utan övergång eller sammanbindande tråd. Vissa författare återkommer gång på gång med nya texter och nya erfarenheter. Till skillnad från sina tidigare böcker driver Luthersson inte öppen polemik mot de företrädare bland litteraturhistorikerna han vänder sig mot. Kanske tycker han inte att detta känns som ett meningsfullt åtagande i detta fall. I ett avsnitt om Stevensons författarskap visar han dock tydligt sin inspiration från Jorge Luis Borges, som också beundrade Stevensons äventyrsromaner, liksom Melvilles, och avfärdade modernistiska författare som Baudelaire, Rilke, Pound, Eliot och Joyce. Men dessa iakttagelser kommer som i förbifarten innan texten fortsätter med presentationen av Stevenson.

Vän av ordning kan givetvis sätta många frågetecken i Lutherssons bok när det gäller själva urvalet. Jag skulle med tanke på hans syfte gärna ha sett en diskussion av novellisterna Anton Tjechov och Guy de Maupassant. Men det är något som säger mig att de inte riktigt passar in. Tjechov reste visserligen på en lång och äventyrlig färd till fängelseön Sachalin, men bägge dessa författare är stationära i sina diktade världar, medan Lutherssons författare på olika sätt är dristiga äventyrare och de söker sig gärna fram till havs. Churchill hade sin bakgrund som krigare och marinminister. Conrad, Loti, Melville och Stevenson slog igenom som skildrare av äventyr till havs, medan Saint-Exupéry var stridsflygare. Det är en heroisk och mycket manlig värld som rullas upp för oss. Var finns de kvinnliga författarna (utöver Blixens afrikanska äventyr)? Och var är den verklighet som kvinnorna levde i under 1800-talet (utöver Lotis engagerade romanskildringar av de turkiska haremens instängda värld)? Som 1800-talsförfattare skulle säkert George Sand passa in bland förlorarna, det känner jag efter att ha läst Lena Kårelands aktuella stora biografi.

Men Lutherssons bok har ett stort värde genom den väldiga exempelsamling han erbjuder läsaren, den är full av uppslag. De perspektiv på 1800-talets kultur och samhälle han ger är fulla av intresse. Flera av hans äreräddningar av författarskap, till exempel nobelpristagaren Rudyard Kipling, verkar på mig väl motiverade, andra uppgraderingar har redan varit på gång på andra håll, som Joseph Roth. Man kan lära sig mycket vid läsningen av Förlorare, mest av allt genom den plaidoyer för tolerans och vidsynthet som Lutherssons olika författare representerar. De känner sig inte som försvarare av en kultur gentemot den övriga världen, utan som världsmedborgare delaktiga i ett globalt skeende.

Ingemar Nilsson är senior professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.

– Publ. i Respons 1/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet