1990-talet är det sista årtionde vi fortfarande strider om

Vad hände egentligen på 1990-talet? Var det en avgörande vändpunkt i historien då Sverige tillsammans med resten av världen blev allt rikare och allt friare? En tid när globaliseringens ädlaste frukter kunde skördas i form av sjunkande barnadödlighet och krympta mellanmänskliga avstånd i ett framväxande digitalt landskap?

Eller var det en tid då de sista resterna av det moderna projektet övergavs? Med skenande ojämlikhet, urspårad individualism och djupa splittringar i samhället? När marknaden blev kung och inga andra värden än pengar längre räknades? När partierna förlorade markkontakten och drog demokratin med sig i fallet? Debatten har pågått ett tag. 1990-talet är tillräckligt nära för att många av oss i den opinionsbildande klassen ska ha egna minnen av och sanningar om perioden som vi inte så gärna ger upp. Men också tillräckligt långt borta för att det faktiskt ska vara möjligt att urskilja konturer och trådar som leder fram till vår tid. Det spelar roll vem som har rätt.

Titeln på Karin Petterssons nyutkomna bok, Förbannelsen – Hur vi fastnade i 90-talet och förlorade framtiden, antyder att författaren avser anlägga ett metaperspektiv på debatten om historieskrivningen, ett försök att komma vidare från frågor om vem som bär ansvaret för ojämlikheten, invandringen, globaliseringen, populismen, varför vi inte fortsatte demokratisera hela världen etcetera.

Petterssons ärende är emellertid ett annat. Hon vill ge en mörk bild av 1900-talets slut och argumenterar för att socialdemokratin under 1990-talskrisen förfördes av marknadskrafterna och kapitulerade inför nyliberalismen.

Den vokabulär som partiet då tog till sitt hjärta – budgetdisciplin, stram penningpolitik, effektivitetskrav på välfärden, skuldsanering – har med tiden stelnat och blivit dogm. Mer än trettio år senare vågar ingen till vänster om mitten med regeringsambitioner utmana dessa trossatser.

Sådan kritik har formulerats tidigare. Ja, den hördes redan när det begav sig, även inifrån det egna partiet som också straffades hårt av väljarna – nära nio procentenheter försvann mellan 1994 och 1998, varav de flesta gick till Vänsterpartiet. Det som gör Förbannelsen intressant är att boken skrivits av någon som faktiskt var med, inte under själva krisen men när arvet av den skulle förvaltas, och som länge trodde att socialdemokratins nya linje var rätt väg att gå.

1990-talet är tillräckligt nära för att många av oss i den opinionsbildande klassen ska ha egna minnen av och sanningar om perioden som vi inte så gärna ger upp.

Karin Pettersson är född 1975 och därmed i rätt ålder för att berätta vad som hände. Jag är själv född samma år, vilket oundvikligen präglar läsningen av boken liksom det sätter ramarna även för mitt eget politiska tänkande. Vi blev båda tonåringar när kalla kriget fortfarande pågick, myndiga under Bosnienkriget, fick rösta första gången när en redan slagen Carl Bildt myntade uttrycket »den rödgröna röran«, fick börja handla på Systembolaget när Toblerone-affären pågick, distraherades av Monica Lewinsky-affären under vårt tentapluggande, tog examen lagom till Göteborgskravallerna och skulle just inleda våra karriärer när al-Qaida flög in i World Trade Center och skrev in världen i en ny tidsålder.

De självbiografiska avsnitten är sparsmakade men skänker nödvändig sälta till berättelsen. De genomsyras av en fascinerande kluvenhet mellan ideal och verklighet och är skrivna till synes utan ambitioner att försköna bilden av författaren. Pettersson beskriver sig närmast som en bekräftelsesökande karriärist. Decenniet igenom står hon med ena foten förankrad i gamla folkhemska sossevärderingar medan den andra är redo att ta klivet ut i världen i jakt på pengar och status. Pappan, han som hade porträtt på Olof Palme i hallen och tog med henne på minnesstunden i Folkets hus när statsministern mördats, representerar det goda och äkta. Morfadern, han som hatade skatter och förtryckte sin hemmafru, får representera den borgerliga egoismen.

Det låter schablonartat, men det blir intressant just eftersom författaren hela tiden följer framtidens lockrop. Hon skriver in sig på Handelshögskolan 1996, får fina stipendier för att studera i USA, tar examen och börjar som sakkunnig på Finansdepartementet, startar tidskriften Fokus, rekryteras till Sveavägen 68 som Socialdemokraternas kommunikationschef innan karriären på Aftonbladet inleds, där hon först är politisk chefredaktör och därefter kulturchef.

Det är en personlig berättelse som passar perfekt in i klichén om det ironiska 1990-talet, om en postideologisk, närmast amoralisk tid.

Förbannelsen bör läsas som en personlig debattbok, inte som en bredare historieskrivning av 1990-talet. Ibland vidgas dock ambitionerna. Alltför mycket omnämns utan att på allvar ta plats i berättelsen. De mest kända böckerna och filmerna från perioden radas upp. Man får ta del av ett stycke om Judith Butlers Gender Trouble (1990) och några rader om »Twin Peaks«. Författaren må vara kulturchef men det är inte genom litteraturen eller konsten som hon närmar sig den här tiden.

Kritiken av den ekonomiska krispolitiken är desto mer mångordig, men går sällan på djupet. Det finns olika sätt att mäta ekonomisk jämlikhet, men Pettersson öppnar inte för invändningar mot sina teser. Inte heller ställer hon den helt avgörande frågan: Vad kunde ha gjorts annorlunda? Hur stort handlingsutrymme hade egentligen svenska politiker – socialdemokrater eller borgerliga – under de här åren? Och varför klarade Sverige finanskrisen 2008–2009 så mycket bättre än andra delar av världen, när vi hörde till dem som drabbades hårdast på 1990-talet? Kan det möjligen ha haft något med erfarenheterna av krispolitiken att göra? Jag tror att argumentationen hade stått starkare om hon på allvar vågat sätta den på prov.

Av större intresse är skildringarna inifrån Finansdepartementet, där Pettersson var politiskt sakkunnig under tre finansministrar mellan 2001 och 2005. Av dessa ger hon framför allt Bosse Ringholm viss upprättelse. Ringholm imponerades inte av finanshajar. Han var den gamla sortens socialdemokrat som försökte navigera i en tid som sprungit ifrån honom. Pettersson har mindre till övers för Göran Persson. De personliga omdömena väger kanske lätt men det blir intressant på riktigt när hon ger Perssons krispolitik en annan, mer ideologisk, inramning än den vanliga berättelsen. Pettersson betonar hur värderingar som plikt, moral och ansvar spelade en framträdande roll och rent av övertrumfade statsministerns socialdemokratiska vision. Pettersson beskriver till och med Persson som socialkonservativ, vilket nog äger sin riktighet.

»Idag bryr jag mig väldigt lite om vad makthavare säger att de har för värderingar«, konstaterar Pettersson. Det är handlingarna som räknas.

Däremot kvarstår grundfrågan om handlingsutrymmet även gällande Persson: Vad skulle han egentligen ha gjort? Vem skulle ha agerat så värst annorlunda i samma situation?

Förbannelsen är som svagast när Karin Pettersson i några korthuggna avsnitt vänder blicken österut. Jag vet inte om det är av ointresse eller okunskap, men att avfärda den ekonomiska reformpolitiken efter murens fall, den så kallade chockterapin, på basis av vad som hände i Ryssland är oseriöst. Framgångsrika exempel som Estland och Polen nämns inte alls. Inte heller vill Pettersson kännas vid att de länder som valde en annan, långsammare, reformväg också fick betala ett högre pris i form av lägre tillväxt och en mer utdragen kris.

Ointresset för det postkommunistiska Europa är inte unikt för Aftonbladets kulturchef. Men det har faktiskt aldrig varit tillräckligt utbrett för att Karin Pettersson ska komma undan med att skylla på tidsandan när hon frågar sig varför Bosnien aldrig kändes på riktigt.

Jag betvivlar inte att hon kände sig som en outsider som såg igenom ideologin på Handelshögskolan. Men i kampen om historieskrivningen utkämpar liberaler numera ett tvåfrontskrig.

Som årsbarn med Karin Pettersson delar jag som sagt de yttre referensramarna, men boken påminner om att det fanns parallella verkligheter även i 1990-talets Sverige. Pettersson berättar hur hon hängde på trendiga klubbar på Södermalm, hade en pojkvän som jobbade på den kreddigaste skivbutiken, läste den hajpade tidskriften Pop och varje år reste till USA. Det är en personlig berättelse som passar perfekt in i klichén om det ironiska 1990-talet, om en postideologisk, närmast amoralisk tid. När Muren föll tog historien slut, 11 september 2001 väcktes vi till liv igen av kampen mot terrorismen.

Men så var det förstås inte. Politiken och allvaret var ständigt närvarande. Nyhetsinslagen dominerades av arbetslöshet, rasism, folkmord. Det krävdes ansträngning för att hålla sig oinformerad om vad som skedde i Bosnien och Rwanda. Det kollektiva minnet av 1900-talet följer ofta samma övergripande kronologi. De globala märkesåren – 1914, 1945, 1968, 1989 – är sedan länge givna referenspunkter liksom de därav följande periodindelningarna. Två världskrig, en mellankrigstid och en efterkrigstid. Men även i en mer normativ bemärkelse är historieskrivningen ofta avpolitiserad: få ifrågasätter de stora dragen vad gäller 1930-talets auktoritära rörelser, rekordårens framsteg, 1970-talets stagnation eller 1980-talets individualism. Varken 1970-talets gravallvarliga kollektivism eller 1980-talets »greed-is-good«-retorik väcker någon större sympati hos vår tids vänster eller höger.

Men efter 1989 tar enigheten slut. 1990-talet är det sista årtionde vi fortfarande strider om. Inte när det kommer till vad som egentligen hände utan huruvida det i grunden var gott eller ont. På så vis har Pettersson en poäng. Inte för att vi fortfarande utkämpar 1990-talets strider, utan för att vi nu strider om det som det så ofta rådde samsyn om under det aktuella decenniet.

Det är dock märkligt att läsa Petterssons underdog-perspektiv på historien. Ja, liberaler hade medvind på 1990-talet. Jag betvivlar inte att hon kände sig som en outsider som såg igenom ideologin på Handelshögskolan. Men i kampen om historieskrivningen utkämpar liberaler numera ett tvåfrontskrig. Dels mot en höger som inte kan acceptera den sociala och politiska liberaliseringen och vill vrida klockan tillbaka och straffa de skyldiga. Dels mot en vänster som har svårt att förlika sig med att den gav för svagt motstånd mot den ekonomiska liberaliseringen. Det är framför allt för att förstå hur denna vänster tänker som Karin Petterssons bok är till god hjälp.