Gestaltar journalistikens villkor i en konfliktzon

Hur recenserar man ett krig? Eller ett liv? Det är frågor som infinner sig vid läsningen av Cecilia Uddéns nyutkomna bok Allt har en smak av aska – Skräddaren i Gaza och andra människor i en plågad region. På närmare 300 sidor skildrar hon sin egen tillvaro i Mellanösternkonflikternas mitt, men också de människors liv som är en del av just Palestina­konflikten. I boken är det främst människorna i Israel och Palestina som kommer till tals, mer sällan politiska ledare och analytiker. Läsaren beledsagas av Uddéns egen, ibland distinkta och ibland mer tvekande, röst. 

Formen får mig att tänka på 1970-talets »Rapport-böcker«, men också den typ av berättande som växte fram i USA under 1960-talet och som brukar benämnas som New Journalism. Genren kännetecknas av en journalistik som envetet söker sig mot sanningen, inte viker undan när de egna fördomarna utmanas och som är beredd att berätta inifrån och inte på distans, ofta med skönlitterära inslag. Uddén skriver inte bara med tangentbordet och pennan, utan med hela sin person och sin egen historia. Hon har ett varmt och personligt engagemang, om än en kylig och analytisk blick. Som den polske journalisten Ryszard Kapuściński (1932–2007) en gång uttryckte det:

Jag tror inte på formell objektivitet […]. En journalist kan inte vara ett likgiltigt vittne […]. Det som kallas objektiv journalistik är omöjligt i en konfliktsituation […] och kan i stället leda till desinformation.

För den som inte är insatt i Mellanösterns historia eller Sveriges tidigare roll i konflikten är boken framför allt en personlig rapport från livet som korrespondent i området. Men för den som har bakgrunden klar för sig fördjupar och levandegör Uddén det samhälle och det vardagsliv som trots allt hela tiden pågår, i krigets skugga eller i dess mitt. Boken är lättläst i teknisk mening, språket flyter för det mesta klart som vattnet i en fjällbäck och berättandet engagerar. Innehållsligt är den dock allt annat än lättläst. Grymhet, förtvivlan, sorg och brutalitet skildras som den vardag det blivit för både de israeler och de palestinier som om och om igen utsätts för det våld som båda sidor har legitimerat. 

Boken pendlar mellan ögonvittnets bilder av nuet och den erfarna journalistens slutsatser av detta nu i ett historiskt perspektiv. Dess sexton kortare texter anknyter till varandra utan att vara delar i en sammanhängande berättelse. Ett pussel vore kanske en lämplig metafor; för varje ny text klarnar bilden lite grand. Ibland leder denna form dock till onödigt många upprepningar, med allt för många snarlika delar som snarare grumlar bilden än gör den klarare. Mängden skildringar av döda barn och sörjande föräldrar ställer sig då i vägen för bokens uppdrag. »Allt har en smak av aska«, skriver Uddén, alltså smakar av något som redan är förbi, av förbrukade resurser, utbrunnet engagemang och förkolnade rester av liv. Men denna smak av aska övertrumfas på sina ställen av tårarnas sälta och den metalliska smaken av blod.

Saklighet och opartiskhet är inte samma sak som blåögda anspråk på att aldrig smutsa ner sina egna händer.

I bokens inledande delar skildras Hamas attack den 7 oktober 2023, men Gazakriget är inte Uddéns huvudsakliga fokus. I återblickar och sidoblickar får vi följa enskilda familjer och händelseförlopp både långt före och långt efter den där ödesdigra dagen för drygt två år sedan. Uddén beskriver hur hon tillsammans med en väninna för fyrtio år sedan gjorde sin första långa resa i regionen. Det är onekligen talande hur oförvägna de var. De liftar med en lastbilschaufför, tar sig förbi vägspärrar och övernattar hos en medelålders man som läser poesi för dem till frukost. Militariseringen av gränser, grupper, folk och familjer har i dag gått så långt att möjligheten till sådana möten har försvunnit ur sikte.

Redan tidigt i livet vet Uddén att hon vill skildra något annat än grymhet och ondska. Ändå blir det slutligen en bok om just detta. Hon har dock lyckats behålla en viss del av sin ungdoms idealism genom en hälsosam kombination av tvivel och nykter saklighet. Delvis skriver hon också i egen sak. Uddén berättar att hon blivit beskylld för både islamism och israelhat och tycks med sin text vilja att läsaren ska se hur detta faller på sin egen orimlighet. Till och från återkommer hon till denna vilja att slå sig fri från påklistrade etiketter och anklagelser. Jag kan tycka att det är en onödigt defensiv hållning och ser ingen anledning att låta skildringen av skräddaren Farouk och hans matriarkalt styrda familj, eller delarna om Sveriges radios medarbetare i Gaza, Sami Abu Salem, ingå författarens eget försvarstal.

Uddén gestaltar tydligt journalistikens villkor i en konfliktzon. Här ingår mötet med den lilla flickan Iman som Uddén träffar i en skolklass. Iman beskriver intensivt sina och sin familjs umbäranden i Gaza, men det visar sig att stora delar av hennes berättelser är fantasier. Men som Uddén framhåller kan den djupt traumatiserade flickans fantasivärld vara hennes sätt att se till att de människor kring henne som faktiskt blivit dödade i militära anfall inte glöms bort. Uddén beskriver också hur hon vid ett tillfälle själv hittar på, när hon vid en passkontroll till Syrien förnekar att hon är journalist och i stället påstår att hon är teaterlärare och att hon är moraliskt stöd till en moderlös blivande brud. Hennes syfte är att skapa möjligheter att berätta om verkligheten så som den ser ut. Rapporteringen talar för sig själv. Saklighet och opartiskhet är inte samma sak som blåögda anspråk på att aldrig smutsa ner sina egna händer.

Genom sin långa och oavbrutna erfarenhet tillför Uddén ett humanitärt perspektiv i den upphetsade diskussionen om journalistikens saklighet och opartiskhet. Hon är trygg i sin rapportering och sneglar inte åt den ena eller andra sidans reaktioner. »Hur rapporterar man sakligt och opartiskt om blodet som rinner ur en tvåårings huvud?« frågar hon retoriskt. Hela hennes text är i grund och botten ett ställningstagande, men inte för endera part i konflikten utan för medmänsklighet. Insikten om att vi alla i grund och botten är lika mänskligt sårbara, önskar ett gott liv för våra barn och vill leva i fred med våra grannar beledsagar berättelserna om såväl döda barn i Gaza som om de israeler som attackerades den 7 oktober 2023.

I de avslutande delarna redogör Uddén för de uttalanden och åtgärder som lett till att många i dag anser att Israels krigföring i Gaza går att jämställa med ett folkmord. Uttalandena är skrämmande och grymma. Rent juridiskt är frågan om dessa uttalanden kan anses ha legat till grund för den israeliska arméns agerande på ett sätt som visar avsikten att helt eller delvis förinta palestinierna, vilket krävs för att något ska utgöra ett folkmord. Blotta misstanken bör dock enligt internationell lag leda till att andra länder agerar för att stoppa den pågående krigföringen. Att dessa villkor inte skulle föreligga tycks för både Uddén och mig uppenbart orimligt. 

Allt har en smak av aska är en stridsskrift till försvar både för alla som drabbats av konflikten och för journalistikens oberoende. De nästan 1500 människor som dödades eller togs som gisslan av Hamas den 7 oktober och de 66 000 dödade palestinierna i Gaza får en röst i boken. Det får också de familjer på Västbanken som nu upplever ett ökat förtryck från den bosättarrörelse som betraktar kriget i Gaza som en möjlighet att skapa ett Eretz Israel, ett Stor-Israel.

Mer eller mindre explicit löper också försvaret för en engagerad rapportering som en röd tråd genom texterna. Det är som om Uddén ställer en fråga till läsaren: Hur tror du att vi journalister utan ett eget engagemang skulle kunna berätta någonting trovärdigt om denna närmast eviga konflikt?

Den sittande israeliska regeringen Netanyahu har sedan 2022 varit parlamentariskt beroende av en allians bestående av höger­extrema partier med ursprung i bosättarrörelsen samt ultraortodoxa partier. Dessa partier har tidigare inte haft inflytande över regeringspolitiken och koalitionen har ökat polariseringen i israelisk inrikespolitik. Regeringens politik har urholkat de demokratiska institutionerna och även givit extrema rörelser som bosättarrörelsen på Västbanken vind i seglen.

Även om jag vet att Netanyahus regering inte talar för hela den israeliska befolkningen är det som hänt i Israel de sista fem–tio åren också för mig personligen en besvikelse. Som uppvuxen i en frikyrklig miljö var såväl judendom som staten Israels existens viktiga referenspunkter. Mina far- och morföräldrar var övertygade så kallade Israelvänner. Min farfar och farmor reste till Israel i samband med att staten fyllde 25 år 1973 och kom hem med souvenirer som fortfarande står framme i mitt hem. Tyvärr tycks dock den vackra mattan i form av en Davidsstjärna förkommit, vilket jag uppmärksammat först nu efter mina föräldrars bortgång. Farfars målande beskrivningar av de ymniga grönsaksodlingar som fanns på kibbutzerna de besökte var överväldigande. Ännu på sitt 97:e levnadsår ville han gärna diskutera Mellanösterns konflikter när vi barnbarn kom på besök. Och i mitt eget föräldra­hem var samtalen om Förintelsen och antisemitismen en ständig påminnelse om vikten av mänskliga fri- och rättigheter i en demokrati. Men också i min släkt har kritiken mot Israels politik i dag vuxit sig allt starkare.

Uddéns bok gör det på många sätt synligt för mig att en demokratisk stat inte kan vara en mer eller mindre permanent ockupationsmakt.

Uddéns bok gör det på många sätt synligt för mig att en demokratisk stat inte kan vara en mer eller mindre permanent ockupationsmakt. Av en demokrati måste vi kräva mer; en demokrati måste kunna leva upp till sina ideal åtminstone i teorin. Liberala demokratier stryps alla av att befinna sig i permanenta krigstillstånd. Frankrikes krig i Algeriet 1954–1962 kostade så när Frankrike sin demokrati när landets militarisering kom att gå före alla andra samhälleliga mål. Först efter det att en demokratiskt besjälad men auktoritativ ledare som Charles de Gaulle fått den politiska makten 1958 kunde den franska demokratin långsamt återvinnas. Men minnena av kriget i Algeriet förgiftar fortfarande fransk politik och kolonialismens skuggor vilar över både Paris och Alger.

På samma sätt riskerar demokratin Israel nu att underminera det kanske avgörande argumentet för andra demokratiers lojala stöd till landet. Om utvecklingen tillåts fortsätta finns snart inget längre kvar att försvara. Med sin bok visar Uddén tydligt att ett stöd till Israel i dag måste innefatta ett stöd för palestiniernas rättigheter.