Dags att bryta religionens monopol på andliga frågor?

Just när samtalet är på väg att ta slut säger Christopher Hitchens någonting som får allting att svindla. Det är värt att peka ut det, eftersom det svindlar alldeles för sällan när folk debatterar ateism och religion.

Jag tror att ögonblicket då allt gick fel var när de judiska hellenisterna besegrades av de judiska messianisterna – den högtid som numera går under det beskedliga namnet chanukka. Det var då människosläktet gjorde sitt allra största misstag. Ett litet antal människor såg till att djuroffren, omskärelsen och Jahvekulten återinfördes på bekostnad av hellenism och filosofi.

Här finns en historisk tipping point som jag inte har hört någon annan nämna. Hitchens syftar på den judiska revolten på 160-talet f.Kr. mot det förbud att utöva den judiska tron som de syriska erövrarna hade infört. Upproret innebar också ett vägval inom den judiska gemenskapen, där traditionalisterna fick övertaget över de helleniserade judarna. Det kan se ut som en historisk fotnot, men om man får tro Hitchens är konsekvenserna enorma: ”Kristendomen skulle aldrig ha uppstått om den händelsen inte hade inträffat, och inte islam heller.”

Ett Mellanöstern som hade präglats av hellenistisk mångkultur i stället för religiösa väckelserörelser med monopol på den enda rätta tron – vilken värld hade det gett oss? Det är sådana tankar som kan väckas när man samlar fyra inspirerande och ohämmat fritänkande personer runt ett bord.

De fyra ateisterna, som brukar buntas ihop under smeknamnet ”the four horsemen of the apocalypse”, träffades i Hitchens lägenhet i Washington, september 2007. Samtalet spelades in och kan ses på richarddawkins.net. Förra året kom det också i bokform, med nyskrivna tillägg av alla utom Hitchens (som avled 2011) samt ett förord av skådespelaren Stephen Fry.

”Religionerna har lyckats med konststycket att göra det omöjligt att kritisera dem utan att vara oförskämd”, inleder Daniel Dennett. Därmed sätter han fingret på ett av huvudproblemen. Det går inte att kritisera religionerna utan att beskyllas för att vara arrogant, eftersom det inte är tillåtet att kritisera religion över huvud taget. Dennett omarbetade sin bok Breaking the Spell gång på gång, berättar han, ”men det hjälpte inte alls – jag fick ändå höra att jag var oförskämd och aggressiv”. Det lustiga är, tillägger han, att de troende ”har lyckats värva hela arméer av icke-religiösa människor som blir kränkta å deras vägnar”.

Den brittiske prästen Colin Slee har anklagat de fyra ateisterna för att vara lika fundamentalistiska som de muslimska terrorister som låg bakom attacken i Londons tunnelbana 2005, när 52 människor dödades. För att en ateist ska beskyllas för sådana saker räcker det med att skriva en bok. Harris The End of Faith kom 2004; Dennetts Breaking the Spell 2006; Dawkins The God Delusion 2006 och Hitchens var sist ut med Du store Gud? 2007. Underskatta inte intresset för denna typ av böcker: den arabiska översättningen av The God Delusion, för övrigt gjord av svenske Bassam Al-Baghdady, har laddats ner 15 miljoner gånger.

Ett litet antal människor såg till att djuroffren, omskärelsen och Jahvekulten återinfördes på bekostnad av hellenism och filosofi.

En kort presentation av författarna kan kanske vara på sin plats. Daniel Dennett är en amerikansk filosof. I sina egna böcker kan han låta aningen fyrkantig: darwinism, materialism och rationalitet är det enda vi behöver. Den som lär sig ett nytt språk, skriver han med uppenbar lust att provocera humanister i Från bakterier till Bach och tillbaka (2018), har bara laddat ner en ny app till sin ”necktop computer”. Men han drivs också av en genuin, tvärvetenskaplig nyfikenhet – när han började hälsa på i neurobiologernas och datateknikernas labb på 1960-talet var det högst ovanligt att filosofer gjorde något liknande. Att se honom debattera på scen är att få en lektion i intellektuell klarhet.

Christopher Hitchens var en odrägligt beläst och berest brittisk polemiker. Han var en person som på frågan ”skulle inte människor som var på väg ut från en gudstjänst få dig att känna dig tryggare om du var i en främmande stad?” kunde svara: ”Om jag begränsar mig till städer som börjar på B, så har jag varit med om exakt det du beskriver i Belfast, Beirut, Bombay, Belgrad, Betlehem och Bagdad.” Samtliga städer har förgiftats av religiösa motsättningar.

Sam Harris är en amerikansk neurobiolog och moralfilosof. I sin bok Moralens landskap (2011) argumenterar han för att moralfilosofin, om inte all humaniora, kan ersättas av neurobiologi. Under samtalets gång föreslår han att de, av strategiska skäl, borde enas om att islam är den värsta religionen. Det skulle ge dem fler sympatisörer i USA, hoppas han, men vinner inget gehör. Sådana repliker kan få honom att framstå som den mest rigida av de fyra; å andra sidan ägnar han sig med stor hängivenhet åt meditation, vilket ger honom en dörr till icke-intellektuella upplevelser som de andra saknar.

Richard Dawkins är den debattglade evolutionsbiologen som har myntat begreppen ”meme” och ”den själviska genen”. På 1970-talet befann han sig i den progressiva mittfåran. Han var mot Vietnamkriget och stödde kraven på att kvinnliga studenter skulle släppas in på Oxfords stockkonservativa New College (vilket skedde 1979). Genom sitt ateistiska engagemang har han hamnat på fel sida om strecket, och beskrivs nu ofta som irriterande, intolerant och reaktionär. Det är strecket som har flyttat sig, en förändring som hänger ihop med samhällets reaktioner på invandringen. Det har blivit en progressiv ståndpunkt att anse att invandrares traditioner inte ska utvecklas; på den här punkten har konservatismen underligt nog blivit progressiv.

Samtalet är läsbart eftersom de fyra sedan länge har gjort sig beroende av debattlustens, det konstruktiva problemlösandets och fritänkandets intellektuella droger. Nu kör de på av bara farten. Att sitta och hylla sig själva i två timmar skulle de aldrig ha tålamod till. Innan diskussionen börjar gå på tomgång kastar någon in en fråga om de andra kan tänka sig ett argument för tron. Eller ännu djärvare: finns det kunskaper som är skadliga, som vi faktiskt bör undvika att söka? När Dennett menar att den som går i kyrkan på söndagen och är vetenskapsman på måndagen gör sig skyldig till kognitiv dissonans invänder Hitchens genast att utan ett visst mått av kognitiv dissonans skulle ingen klara av sin vardag.

Förresten skulle de egentligen ha varit fem. Den femte deltagaren i samtalet, Ayaan Hirsi Ali, blev tvungen att lämna återbud. Ateistgänget hade knappast blivit betraktat som mindre intolerant om hon hade varit med. För en generation eller två sedan hade hon – en självständig, välutbildad och modern politiker med somaliskt ursprung – betraktats som en hjälte av samhällets progressiva halva. Nu retar hon deras magkänsla. Det sker omedelbart och intuitivt. Långt innan några argument har formulerats är det redan avgjort vem som är irriterande och vem som förtjänar sympati.

Vänstern är inte längre för sekularism och upplysning; den som pratar om sådant låter suspekt och konservativ i vår tid. Sådana djupa förändringar av tidsandan sker ordlöst, som om ett globalt magnetfält långsamt har ändrat riktning, utan att troende eller ateister har suttit och konstruerat någon ny dagordning. Allas magar känner plötsligt vad som gäller.

Om de viktigaste maktförskjutningarna sker utan argument kan man fråga sig vad diskussioner ska tjäna till. Harris är optimistisk: ”Kan vi faktiskt vinna ett idéernas krig? Att döma av min e-post kan vi det. Jag får ständigt mejl från människor som har tappat tron efter att ha övertygats av förnuftsargument.” Oväntat nog är det Hitchens som mot slutet säger: ”Våra argument är totalt betydelselösa.” Han som nyss hoppades att den stimulerande debatten med de troende skulle pågå för evigt säger sig plötsligt inte tro på något annat än vapenmakt: ”Det är vi tillsammans med de 82:a och 101:a luftburna divisionerna som är sekularismens verkliga förkämpar.” Samt: ”Det är enbart på grund av USA:s beredvillighet att bekämpa teokratin som vi har en chans att slå den.” Mot det kan man väl invända att USA:s militära äventyr i Mellanöstern, tillsammans med bilderna från Guantánamo och Abu Ghurayb-fängelset, enbart har fungerat som bensin på brasan. Invasionen av Irak var förmodligen den bästa present som Usama bin Ladin kunde ha önskat sig.

Harris och Hitchens föreslår att man borde skilja andliga upplevelser och förundran inför tillvaron (med Hitchens ord ”det numinösa”) från religion. Det finns förundran som kan vara storslagen och gripande, utan att vara ett dugg religiös. Här finns en spricka där man skulle kunna bryta upp religionernas inofficiella monopol på andliga frågor. Religion är inte lika med andlighet, tvärtom; organiserade religioner parasiterar på människans förmåga till andlighet för att garantera sin fortsatta existens.

Vi får inte låta de troende ”glömma vad de brukade säga på den tiden då de var så starka att de kom undan med det”, säger Hitchens. ”Nämligen: Det här är helt sant in i minsta detalj, och om du inte tror på det […] så dödar vi dig, och det kanske kommer att ta några dagar, men vi kommer att slutföra jobbet. De skulle inte ha den makt de har nu om de inte hade haft den makt de hade då.”

Det märkligaste återstår att förklara: hur någon som tror sig stå i förbindelse med en oändligt mäktig gud kan bli kränkt av skämtteckningar och andra småsaker som människor gör. Är det någon som föreställer sig att religiösa tänkare som Simone Weil skulle bli kränkta om någon inte delade deras tro? Att vi så lätt och okritiskt accepterar kombinationen av kränkthet och religion, som om den var självklar, är en av vår tids karaktäristiska konstigheter.

Vänstern är inte längre för sekularism och upplysning; den som pratar om sådant låter suspekt och konservativ i vår tid.

Kan det någonsin finnas en värld utan religion? Det tror inte de fyra ateisterna. Däremot kan man ju tänka sig, föreslår jag, att det vi kallar religion långtifrån är färdigutvecklat. Så mycket av de fyra ateisternas religionskritik handlar om de traditionella orättvisor som religionerna upprätthåller, eftersom religion nästan alltid är en starkt konservativ kraft. Religionen bevarar könsroller och etablerade maktstrukturer i stället för att utmana dem, som om makten över folks vardagsliv i denna värld trots allt är viktigare än himlen. Som Hitchens har sagt: ”Nämn en enda religion som står upp för kvinnors rättigheter eller någonsin har gjort det.”

Jag blir alltmer övertygad om att det inte är religionen som är den stora makten i människors liv, utan traditionen (se min artikel ”Inte religionens återkomst utan traditionens bevarande” i Respons 1/2019). Människan dyrkar framför allt sig själv och de traditioner hon har råkat födas in i; religionen tjänar bara till att legitimera traditionerna, hur förtryckande eller inskränkta de än är. Ändå finns det inget som säger att det alltid måste vara religionernas jobb att försvara våra människoskapade traditioner. Vart skulle idén om gud kunna leda oss om våra gudar inte var så förbannat mänskliga? Vem vet vad religionerna skulle kunna utvecklas till i framtiden, om de troende tillät dem att göra det.

För närvarande är det största felet med religionerna att de är för lata. De gör inte tillräckligt för att utveckla människosjälen.

Publicerad i Respons 2020-2